Hade det inte varit för att Olas syrra egentligen tyckte att det verkade lite segt att köra Horla triathlon hade det kanske inte blivit något Ö-lopp för min del. Jakten på en ersättare hade nästan helt gått i stå när hon såg min blänkare och mindes att Ola nån gång i tidernas begynnelse hade pratat något om Ö-loppet men inte hunnit registrera något lag innan alla platser var slut. Nu står han på startlinjen med mig, en vilt främmande människa, på Brännö brygga istället för på stranden till Horlasjön med sin syrra, och tur är väl det - för solen glimmar förföriskt i det salta vattnet och det ser ut att bli en fantastisk dag i skärgården.

Starten går och vi lämnar hamnområdet för en lov på det inre av ön innan vi svänger ner mot sydvästspetsen och den första, och längsta, simetappen. Lätt asfaltslöpning hela vägen de första två kilometrarna och så får vi plumsa ut i vattnet. Gott det, för våtdräkten är ganska varm att springa i, trots att jag kortat både armar (lite) och ben (mycket).

Vi har varsitt par små handpaddlar med oss, och simglasögon såklart. Dessutom har jag ett litet vätskebälte som förutom två drickaflaskor innehåller vår obligatoriska utrustning. Simningen sker med skorna kvar på - det är så 'man' gör och det är inte alls så besvärligt som det låter. I långdistanscrawl har de flesta ändå inte så mycket skjuts i bensparken och lägger man dessutom på den extra kraften från paddlarna så är det ett ganska väl fungerande simekipage. Dock tar det ett tag att komma in i våra positioner eftersom vi inte har tränat något ihop och jag inte har riktig koll på hur Ola agerar i vattnet. Efterhand ska det dock visa sig fungera finfint.

Efter en ganska dryg simning där vi passerat två stora gula bojar på vägen kommer vi upp på Köpstadsö. Vi håller oss på den glest betrampade norra delen av ön. Genom kärr och över klipphällar och det hade vart vild och härlig löpning om det inte hade varit så tidigt i loppet - nu blir det mest en lång köpromenad av det hela. Tror det är ända plumpen i banläggarprotokollet - jag hade nog hellre sett banan gå på gatorna på sydsidan och runt den vägen till nordspetsen, lite längre men bredare och mer framkomligt. Annars har arrangörerna tänkt helt rätt och fått till en riktigt skön mix av längre transporter på blandat underlag och små krångliga knixar. Både till lands och i vattnet. Just här på Kössö är det dock lite tradigt - men snart är vi nere i vattnet igen och för varje sund vi passerar glesas fältet ut och vi får utrymme att hitta vårt eget tempo.

I allmänhet känns det som att vi plockar placeringar på simningen men tappar lite mark på löpningen - det kan nog hända att det är fler som är anständiga löpare än väldrillade simmare tänker jag. Det får vara hur det vill med det - efter en kort sejour på Asperö och ytterligare en simning på några hundra meter är vi tillbaka på Brännö, den här gången på norra delen av ön. Här väntar en längre sammanhängande löpning och vi drar ner våtdräkterna på överkroppen för att inte koka bort alldeles. Kort stopp på en energistation och så vidare västerut mot Galterö.

Asfaltsvägen blir en grusstig och på Galterö blir den en vildare blandning av gräsmark, hällar och sumpiga kärrmarker. Kort sagt riktigt kul löpning. Härefter vidtar vad som nog är banans tuffaste parti. Från Galterö ner till Vargö passerar vi fyra klippbemängda öar och skär där snitlarna går upp och ner bland klipphällar, snår och vassiga blötmarker och en rak och tydlig skogsstig blir till en hägring vi bara springer och fantiserar om. Sunden vi passerar är allt från 15 till 500 meter breda men alla har det gemensamt att vinden kommer rakt i sida och att ständigt nya brännmaneter driver in i vår väg. Samtidigt är det dock en fantastiskt naturskön sträcka med verkligt ytterskärgårdska vyer, klart vatten och vackre snäckskalsbottnar. Najs!

En bit in på Vargö kommer vi så in på lite riktig stiglöpning igen och vi börjar känna oss lite mer hemma. Ytterligare ett smalt sund passeras och så är vi Styrsö - själva kärnön i den Göteborgska arkipelagen. Här surrar gräsklippare i välansade trädgårdar och moppar och små golfbilar rullar på de smala men välasfalterade gatorna. Snabblöpt här - speciellt som publiktrycket är fantastiskt. I antalet huvuden kanske åskådarantalet inte kan mäta sig med de stora tillställningarna men de som är här gör verkligen väsen av sig och det är vanvettigt kul att springa för engagerad publik. Vi gör vårt bästa för att bjuda tillbaka med jubel, high fives och lite blandade småpiruetter. Så får vi ett energistopp vid Styrsö Bratten och det är med förnyade krafter vi kan pinna på söderut mot Vrångö.

Men innan vi når dit ska vi passera ytterligare ett band av småöar. På Rävholmen, Sjumansholmen och Kårholmen finns dock såväl bebyggelse som små vältrampade (och även belagda) vägar, så löpningen här är avsevärt lättare än den vi tidigare passerat längre ut i havsbandet, även om det nästan alltid är lite trassligt vid i- och urstigningarna i vattnet. Simpassagerna ligger mest på 3-400 meter här vilket är klart överkomligt. Vi har nästan ständig sidvind och jobbar aktivt med att ta höjd för avdriften vilket förmodligen lönar sig i längden. Efter ytterligare lite vätska och energi på Sjumansholmen når vi Vrångö för dagens näst sista längre löpning - knappa sex kilometer i ett litet varv ner till hamnen och tillbaka. Här är lättlöpt hela vägen, grus och asfalt i lummigt gröna omgivningar. Några av backarna går vi uppför men annars gör vi god fart framåt.

I hamnen på Vrångö får vi kaffe, bullar och red bull. Smakar bra så här långt in i loppet - nu har vi en lätt löpning tillbaka till norra Vrångö och så tre halvdryga simningar över till slutspurten på Styrsö/Donsö - det börjar kännas överkomligt. De första två sunden är samma som vi redan simmat åt andra hållet, först tillbaka till Kårholmen och sedan till Sjumansholmen igen. Det är folk på nästan alla småkobbar som hejar på för allt de är värda - en helt fantastisk stämning härute. Den sista simningen är med sina sexhundra meter dagens näst längsta men nu har vi medvind och vi trycker på riktigt bra - och snart har vi fast land under fötterna för gott under loppet. Gula udden på Styrsö är lite småtrasslig men sedan är det lättforcerad väg norrut till Donsöbron. Över bron och så är det bara halvannan kilometers långspurt ner till hamnen i Donsö. Blir påhejad av hustrun som försakat bragd-Lisas bravader i London och cyklat upp till Saltholmen från Åsa samt tagit färja ut till Donsö enkom för att ge oss den sista pushen över mållinjen.

Och nu är vi så äntligen framme! Sex timmar och trettiosju minuter tar hela äventyret och det placerar oss någonstans precis över mitten av startfältet. Nöjda med dagen gratulerar vi varandra till ett gott dagsverke, käkar lite återhämtningsmat och inväntar färjan hemåt. Ett fantastiskt arrangemang som jag mer än gärna bevistar igen - i år missade vi tyvärr banketten på kvällen som faktiskt ingick i startpaketet, och på den punkten får det allt bli bättring på till nästa gång. Heder åt race-crew för en ny stjärna på den västkustska lopphimlen och extra kudos åt mitt standin-sällskap Ola som taggade sig själv till en finfin prestation med mindre än 24 timmars varsel.