SÅ kunde jag äntligen igår plocka hem min första SM medalj i marathon, fantastiskt härlig känsla! OCH jag fick göra det på ett sånt vis som gör just marathon så speciellt!

Pekka skickade tidigare i veckan två scheman till mig för gårdagens lopp ett på 2h43 och ett på 2h45. Han hävdade dock i alla fall halvvägs in i veckan att han inte trodde att jag skulle komma till start efter min vecka i Brasilien som innebar både lite sömn och träning och därtill ett katastrofalt intervallpass i tisdags som visade att kroppen var helt slut MEN jag bad om att få stryka några pass i slutet av veckan och verkligen försöka ge kroppen en chans att komma ikapp.

SÅ, igår innan loppet så bestämde vi oss för att 2h45 var nog den mest rimliga sluttiden för mig att gå på. Pekka gjorde klart för mig att nu gällde det för mig att vara så mentalt stark att jag kunde låta de andra svenska tjejerna dra ifrån om det var så. För mig var det ett träningslopp, jag skulle ta mig i mål och då gällde det att gå ut i en fart som skulle hålla hela vägen. Regn på natten och ev skurar under loppet gjorde ju att pollenhalterna var låga så det fanns goda chanser att jag inte skulle få samma pollenchock som hänt några gånger under tidigare år.

SÅ, efter ca 2-3 km så drog Lena Gavelin och Lilian Magnusson ifrån mig, Isabellah hade jag ju aldrig haft någon tanke på att försöka följa. Just då var det otroligt tufft att tappa kontakten med dem och SM medaljerna MEN jag visste att Pekka skulle dyka upp med jämna mellanrum längst banan och INTE vara nöjd om jag gått ut för hårt och jag har dessutom fullt förtroende för hans förmåga att uppskatta den kapacitet jag har baserat på den träning jag utfört. SÅ, första milen passerades på 37.55, 5 s före schemat på 38 min. Halvmaran passerades på 1.20.36, lite före schemat på 1.21…Jag hade då ca 30 s fram till Lilian och Lena. Jag fick sedan en riktigt tung mil ute på Djurgården, hamnade helt själv, i stort sett ingen publik, motvind och svackan var ett faktum. Kilometertiderna närmade sig 4 min/km och jag kunde bara tänka på Strandvägen och att om jag bara nådde dit skulle jag få hjälp av publiken igen.

SÅ, vid 28 km får man äntligen svänga in på Strandvägen och mötas av folkmassorna men också av en ännu större vägg som motvinden bjöd på… OCH avtsåndet fram till Lena och Lilian hade ökat till 1.10.

Det kändes tungt men jag kände ändå att loppet var under kontroll. Jag har lärt mig känna igen svackor jag tar mig ur och svackor som jag inte tar mig ur! Strax före 30 km kom Josephine Ambjörnsson ikapp.( En duktig tjej som tog hem segern i Barcelona Marathon i mars på 2.44). Jag visste också att Jenny Jansson var mig i hasorna. När Josephine gick om mig så kändes det som jag mentalt fick ta ett beslut! Snabbt svara och försöka återta 4e platsen i SM eller låta henne gå… MEN jag insåg att jag har inte ont någonstans, jag har krafter kvar och Pekka har sagt att jag klarar 2.45 och då är det inte en överskattning utan då gör jag det… om bara skallen är med!

SÅ jag gick rätt snabbt om igen och sedan försökte jag bara hålla undan längst hela Söder Mälarstrand och Västerbron, dvs mellan ca 30-35 km. Vid 35 km stod Pekka och rapporterade att Lilian nu släppt Lena och började se trött ut och att jag tagit in på henne och om jag bara höll min fart så skulle jag gå ikapp och få min SM medalj! Åhhh…vad jobbig han är tänkte jag! Kan jag inte bara få försöka ta mig igenom de här sista 7 km utan att behöva känna att jag ska jaga och jaga och jaga, jag är faktiskt också trött!

MEN, i nästa sekund tog tävlingsskallen över och insåg att jag är inte alls sååå trött och 7 km är ingenting och jag VILL ha min SM medalj…och SM kommer alltid gå i värsta pollensäsong och om jag nu får chansen en dag när all pollen regnat bort så ska jag ta den! SÅ jag kom in i ett riktigt positivt tänkande och avverkade km efter km men utan en skymt av Lilian….SÅ till slut vid 39 km uppe på Odenplan så fick jag se henne långt där framme, full fart nerför Odengatan. Pekka stod och skrek att nu skulle jag ta henne och när jag gick förbi skulle jag göra det rejält…Jamen HUR, ont i låren och trött som jag var MEN jag trummade vidare med en enda sak i sikte, en SM medalj...

Strax före 41 km på Karlavägen kom jag så ikapp Lilian och gick om med besked…sneglade på Garmin som visade 3.16 min/km fart… Vansinnigt i ett sådant skede av loppet när krampen ligger på lur men jag hade inlett min spurt mot ett SM brons. Jag ska dock säga att jag faktiskt även led en del med Lilian, MEN hon hade gjort ett kanonlopp och en imponerande återkomst efter ett par år med skador OCH hon har marathonmedalj sedan tidigare! SÅ, jag vågade inte titta bakom mig utan sprang bara allt vad benen höll för och det var först när jag ca 100 m in på Stadion hörde speakern säga att jag var på väg mot ett SM brons som jag vågade tro på att Lilian faktiskt inte följt mig..OCH i mål hade jag 46 s marginal!

Det var en fantastisk känsla att våga gå helt på mitt eget upplägg och sedan dryga km före mål inse att det faktiskt räckte till ett SM brons! Isabellah och Lena hade jag tippat till guldet och silvret redan innan så jag visste att det bara var en medalj kvar för oss andra att göra upp om OCH enligt min helt subjektiva bedömning så tyckte jag nog att det kunde vara min tur (o;… trots en skadedrabbad vår!

Som plåster på såren kan jag tala om för Lilian att Dopingkontrollanterna på förhand bestämt sig för att plocka in SM 3:an så jag blev efter loppet sittande på dopingkontroll ett par timmar men jag kunde ta det…

Vill skicka ett stort tack till alla som hejjade längst vägen, en härlig känsla att höra sitt namn så många gånger, det hjälper enormt! Hässelbys vätskelangare gjorde som vanligt också ett klanderfritt jobb, tack! MEN till sist så går det ju inte att undvika att tacka Pekka för bronset. Han startade i ottan från Borlänge för att komma hem till mig och köra mig till starten. Han satte sig sedan på cykeln och dök upp på ett antal ställen för att ge stöd, peppning och coachning… Efter en grattiskram inne på Stadion satte han sig sedan i bilen för att hinna på dop i Borlänge kl 18! OCH utan honom hade jag aldrig vågat tro på att mitt upplägg skulle kunna räcka till en SM medalj och utan hans coachning under loppet hade det inte gjort det heller!

(Totalt kom jag 8a på 2.43.40)