Sitter på ett hotellrum i Sao Paolo och hör de 7 miljoner bilarna som tutar i fredagstrafiken...som dock är horribel i stort sett hela tiden! De mer välbärgade sitter istället i helikoptrarna som surrar i luften och landar på helikopterplattorna på någon av alla skyskrapor...ett sätt att ta sig fram för de som gett upp timmarna i bilköerna!

Jag landade här i måndags morse kl 05 (efter ca 30 h resa) och efter incheckning på hotellet, en dusch och frukost så satte vi oss (jag och en kollega) i bilen till första kundbesöket. Vi åkte genom fantastiskt vackra lansdkap där sockerrörsodlingarna dominerade...efter 2,5 h resa var vi framme....Resan hem tog 3,5 h.... You can always blame the traffic! Något vi lärt oss här om man skulle bli sen någonstans!

Tisdag och onsdagen gick åt till att vara med på invigning av ett svensk-brasilianskt forskningscentra. Det var ca 200 deltagare på plats att hälsa på och knyta kontakter med. Vi hade presentationer och workshops och högtidlig invigning med borgmästaren på plats. Den svenska delegationen fick sedan åka till guvernörens residence och där träffa statsminister Fredrik Reinfeldt... (Guvernör i Sao Paolo är man för 40 miljoner människor så att vara statsminister för 9 miljoner imponerar föga...).

Torsdag och fredag har sedan också gått åt till att resa runt och prata projektidéer med så många kunder som möjligt...

Sena kvällar med middagar som börjat vid kl 22-23 och som man knappast kunnat avvika från på ett artigt sätt före kl 02 och där en Caipirinha före maten och gärna en efter också förstås är ett måste!! Jag har ändå försökt att gå upp vid halv sju-sju (beroende på dagens schema) för att få in någon morgonjogg på hotellets löpband. Att springa ute är inte ett alternativ!

Men imorgon, lördag, är en ledig dag innan hemfärden börjar på eftermiddagen så kanske kan jag då få in ett pass i den vackra Ibirapueraparken som vi bor brevid!

Här känns förstås Stockholm marathon väldigt lååångt borta men jag vet ju att det inte är många dagar kvar dit efter att jag kommit hem. Får väl se hur det går att komma in i rätt dygnsrytm och hur mycket 30 h resa sitter i kroppen men ambitionen att stå på startlinjen finns där fortfarande i alla fall!

Just nu är det dock inte Stockholm marathon jag längtar till utan förstås familjen...en vecka utan de små knattarna är gränsfall för vad man kan klara av tycker jag!