Puh, en riktig kalashelg! Hilde fyllde 6 år i tordags så igår var det middag för släkten (16 pers) och idag var det barnkalas! Det är ju dock väldigt kul att fixa kalas för barn i den åldern för der är så stort med födelsedag! Har ju haft nedräkning sedan jul och när det äntligen är dags är magen full av fjärilar och förväntningar! Har nu lite svårt att uppbringa samma entusiasm själv för ens egna födelsedagar...men visst är det alltid kul att bli firad i och för sig (o;

Annars så känns det att man upplevt ett par födelsedagar...förra veckans smärta från höften och ner mot knäet sitter fortfarande i. Jag besökte först sjukgymnast och naprapat på måndagen efter att ha fått avbryta mitt löppass under söndagen. En tid hos farbror doktorn i onsdags ledde till att han skickade mig på magnetröntgen samma dag. Tur i oturen var att det inte är någon diskutbuktning som trycker på nerver eller liknande vilket kan vara besvärligt att få ordning på.

Jag har fått en inflammation i Piriformis, en muskel som går snett på utsidan av låret. Fick första behandlingen i fredags med elstötar, faktiskt rätt skönt att känna hur cirkulationen liksom drar igång i muskeln. Återbesök imorgon igen. Jag har även fått antiinflammatorisk medicin att äta ca 1 v. Jag fick vila helt tre dagar och började sedan med ett lugn cykelpass i torsdags och lugnt pass på crosstrainern i fredags. Idag testade jag att springa på band men fick bryta efter ca 15 min då jag kände av smärtan igen. Det är lika bra att ta ett par dagars vila till för att inte förlänga läkningsprocesen genom det klassiska misstaget att vara för otålig med att komma igång igen.

Det är ju dock en Europacup för klubblag i Milano nästa helg som jag hade hoppats på att kunna springa...kommer ju absolut inte vara i någon form men ändå kul lopp! Det ser väl lite tveksamt ut nu, kommer inte åka dit och riskera att slå upp någonting, viktigare då att läka ordentligt för att sedan kunna komma igång med träning igen!

SÅ tyvärr en tråkig skaderapport...men det är ju ändå bara löparlivet...Men visst ska jag erkänna att humöret var rätt dåligt i början av veckan, frustation över att inte veta vad felet var! Nu vet jag det och jag har liksom börjat vänja mig vid tanken!

OCH livet utanför löpningen, som ju är större delen av livet, tutar ju på som vanligt! SÅ efter en helg med kalas, lite värmande sol, fåglar som kvittar och framför allt underbara små barn som får en att se längre bort än löpningen är en skada inte hela världen...faktiskt!!!