1982 var det 30,7 grader varmt i skuggan vid starten på Lidingövägen klockan 16. Kjell-Erik vann på den långsammaste segertiden i loppets historia (2.19.20) sedan han öppnat försiktigt och kommit ikapp Tommy Persson först vid 40 km. Detta sedan den orutinerade favoriten Emiel Puttemans öppnat på tok för hårt och gått in i väggen efter drygt halva sträckan.

1986 var det 11 grader och duggregn vilket resulterade i loppets näst bästa segertid. Startfältet bestod av tio man som gjort 2.11 eller bättre. Kjell-Erik var med och styrde i tätklungan hela vägen. 21,1 kilometer passerades på 1.04.59 vilket är den snabbaste öppningen i loppets historia.

På Söder Mälarstrand efter drygt tre mil släppte tanzaniern Agapius Masong och i början av stigningen upp mot Västerbron hängdes dansken Allan Zachariasen av. Men uppför bron tog den ende kvarvarande konkurrenten Freddy Vandervennet kommandot och försökte rycka men fick aldrig lucka.

– Jag var aldrig orolig. Normalt brukar jag släppa 10–20 meter uppför bron men nu hängde jag med hela vägen och tryckte till på krönet.
Kjell-Erik rullade på nerför som bara han kan och fick snabbt en ledning på 14 sekunder som sedan fortsatte att växa.

– Jag sprang själv de sista åtta kilometerna och kände mig stark. Applåderna och hejaropen var som ett sorl eftersom man är så koncentrerad. Vid Stadshuset tog en kille ett steg ut i banan och ropade ”Heja Tommy Persson!”. Han var väl inte så insatt och kunde väl inte skilja på oss men jag minns att jag blev irriterad och svor åt honom. En ganska primitiv reaktion men så kan det bli när adrenalinet flödar.

Kjell-Erik nådde målet på Stadion efter 2.12.33 och vann med 42 sekunder. Därmed blev han den förste att vinna loppet två gånger.
Han har sprungit Stockholm Marathon 15 gånger och varit bland de fem främsta vid sju tillfällen. Tio-bästa-snittet är 2.17.16. Med det är han loppets överlägset mest framgångsrika löpare genom tiderna.