Om jag skulle träna de svenska marathonlöparna för olympiska spelen i Helsingfors, skulle de få följa det program jag gjorde upp för min egen träning och till vilket Paavo Nurmi gav mig riktlinjerna.
Tyvärr har jag inte tid numer att träna andra och inte ens mig själv mer än till husbehov. Men det skall jag villigt erkänna, att nog kliar det i benen och nog skulle jag gärna än en gång vilja vara med i leken och kriga med Hagfors Jansson, Leandersson och det utländska milslukarna. Jag håller ungefär min tävlingsvikt och vet jag skulle kunna komma i högform igen. Åldern spelar mindre roll, betydligt mindre i varje fall, än många tror. Men är det så att det inspirerar någon av våra OS-aspiranter att lära känna litet av det program som hjälpte mig bland annat tio svenska marathonmästerskap och dubbla segrar i Sporting Lifes, och att använda det i sin egen förberedelse så gläder det mig. Marathonlöpning är först och främst en konditionssak. Först när man känner att man har järnkondition är man klar att tävla på de 42 kilometrarna, och först då blir tävlandet en glädje och en källa till vederkvickelse.

Genom nederlag till seger
En nybörjare på distansen skall inte tro att framgångarna inställer sig omedelbart. Han kanske får erfara som jag själv att det blir motgångar i stället. Men är han envis som en riktig idrottsman måste vara, så skall han också märka att han någonting lärt, att vägen till framgång går över nederlag.
Första åren visade det sig att Nurmis program var för hårt för mig. Men sen gick det utmärkt att följa det med de små justeringar som lämpade sig för mig med hänsyn till min fysik, mitt arbetet och fritid. Efter en höst med orienteringar satte jag vid jultiden igång med själva marathonträningen och omväxlande gick och sprang varje dag så länge att jag blev ordentligt svettig. I början hade jag gummistövlar eller grova kängor på fötterna och senare orienteringskängor eller gummiskor med bra sulor och alltid bastanta yllestrumpor. Och så undvek jag hårda vägar. De lättare skorna hade jag för att komma in i den snabbare rytmen. De hårda vägarna gav jag mig inte på förrän det blivit ganska varmt och då avslutade jag alltid motionen med en runda i terrängen.

NURMI tränade ju mycket på järnvägsbanken intill Åbo för att få in omväxling i steget, och när jag kom åt smet jag också då och då upp på en järnvägsbank – en bekännelse som kanske har sina risker att komma fram med.
Den träningen har också det goda med sig att man lär sina fötter att se. Det är nämligen faktum att man sedan inte behöver tänka på att väja för ojämnheter i vägbanan – man väjer automatiskt. Det där kan man också träna upp i terräng på knixiga och rotrika stigar, och själv hade jag en idealisk sådan bana vid Tuppstuga, en slinga på 12 km. som jag i högform avverkande i tre varv på 2.02 tim.

För övrigt var jag i form redan i slutet på mars eller i början på april och sen gällde det bara att underhålla den formen på lämpligaste sätt. 14 dagar före en marathontävling körde jag igenom hela distansen i bästa möjliga fart för att pröva mig och känna efter om och var det kunde ta emot. Dagen efter det provet joggade jag lätt i 20 min., gymnastiserade lika länge, som jag för övrigt alltid gjort som avslutning på min träning, och tog massage. Den lätta träningen fortsatte så hela veckan ut till på söndagen då jag brukade springa 20 km. på väg och lika långt i joggningstakt genom skogen. Så upprepades förra veckans program till och med onsdagen eller torsdagen varefter jag vilade till tävlingsdagen. Och en sak, som en maratonlöpare alltid måste göra är att springa efter sitt eget huvud. Han måste känna sig själv och inte låta lura sig följa med i rusning i början eller ryck. Jag undrar just om Valter Nyström kan göra detta – hålla igen för att ha reservkrafter sparade till slutet. Många tycker nog att maratonlöpningen är något enformigt. Den som prövat på vet bättre. För mig var träningen ett nöje och tävlandet detsamma. Men använd vintern att spara krafter på. Det är fel att tävla året runt. Detta säger jag också med direkt adress till Nyström. En annan sak är om han tar skidåkandet som enbart motion. Och så lycka till i Helsingfors. Ännu har Sverige inte fått en olympisk guldmedalj på maraton – men den kanske bärgas i sommar.

Henry Palmé (ur Fredrikshofs 50-årsskrift 1952)