Svenska Friidrottsförbundets dåvarande generalsekreterare Bertil Larsson kom med idén om att skapa en stor löpartävling efter Vasaloppets modell. Sven Lindhagen skrev en artikel som publicerades den 15 maj 1965 i Idrottsbladet - på den tiden en bred idrottstidning. Nästa dag började planeringen för det första Lidingöloppet.
- Hur skall man nå fram till en stor entusiasm för aktiv friidrott i de djupa leden, undrade Lindhagen, och gav själv svaret:
- Vi skulle behöva något som Vasaloppet eller orienteringens tiomila, men vad?
- Kanske skulle man kunna tänka sig ett långlopp. Maraton är för drygt och trist, en tvåmil på bana eller landsväg troligen också i enformigaste laget. Möjligen skull man kunna tänka sig ett skogslopp i lätt terräng, cirka två mil. Start i en ort, mål i en annan, upplagd på Vasaloppsvis.
- Tidpunkten bör vara hösten. Då kolliderar man inte med terrängerna, då skulle den stora massan hinna underkasta sig den träning som är nödvändig. Varför inte älgsöndagen då orienteringsloppen är inhiberade?

På Lidingö fanns två personer som tände på Lindhagens idé; Sven Gärderud (pappa till Anders Gärderud som elva år senare vann OS-guld i hinderlöpning) och "Kacke" Karlberg. Gärderud var ordförande i IFK Lidingös skid- och orienteringssektion, Karlberg ledare i friidrottssektionen. De två bestämde sig omgående för att arrangera ett långlopp på Lidingö.
- Gärderud var den givne administratören, Karlberg den pådrivande idésprutan, berättar Lars-Eric Dahlstedt som var banchef de första åren och som som i många år var tävlingsledare för världens största terränglopp.
- I början hade Kacke Karlberg problem att entusiasmera de övriga friidrottsledarna, men så småningom ställde hela klubben upp.

Den 10 oktober 1965 var det dags för premiären. Av 644 anmälda kom 538 till start, 512 löpare fullföljde. De sprang en 30 km lång bana från Hersby åker till Grönsta Gärde. Det tog Sven Gärderud tre dagar att lägga banan. Genom åren har banan ändrats.
Starten för tremilaklassen sker numer på Koltorps gärde, men dagens bansträckning överenstämmer till 58 procent med 1965 års bana.
En stor skillnad är dock att underlaget förbättrats. 1965 sprang löparna på skogstigar. Idag går banan på välpreparerade träningsspår.
- Nu är Lidingöloppet mer ett parklopp än en terrängtävling. Vi har varit tvungna att bredda och förbättra banan för att kunna ta emot allt fler deltagare, säger Lars-Eric Dahlstedt som varit med under alla 50 lopp.
- Men banan har kvar i stort sett samma kupering som 1965, och karaktären av skogslopp har behållits. Bara två kilometer är asfaltsvägar och två kilometer är åkermark. Resten är skogsmark.

Det var bara fem-sex grader varmt när den första upplagan av Lidingöloppet avgjordes. 512 man fullföljde loppet - att några kvinnor skulle tillåtas vara med var otänkbart. På den tiden var 1 500 meter den längsta distansen för kvinnnor.
Hemmalöparen Berndt Ekström passerade skidåkaren Karl-Åke Asp - olympiamästare på skidor i stafett 1964 - och vann på 1.52,21.

– Jag var den ende som sprang i spikskor. Men det var inte alls fel. Det var ju halt som tusan och många vurpade, berättar Berndt Ekström i boken Störst i världen - en bok om Lidingöloppet och människor som springer.
På den här tiden var inte Abborrbacken tuffast. Strax före Abborrbacken fanns ett stup som var snäppet värre - det var kortare men brantare än den idag mytomspunna Abborrbacken.
– Det var en riktig knegarbacke, hal och slipprig. Jag minns den särskilt, eftersom det var där jag knäckte Asph,
– Jag visste att Asph hade lätt att bryta om det tog emot. Så i den där knegarbacken så jag åt honom ”Bryt för tusan, bryt bara" Och han bröt. Det var kanske lite fult av mig men så gick det till, berättar Berndt Ekström.
(Asp kom tillbaka och vann loppet 1967.)

Många var osäkra inför premiären. IFK Lidingö hade beslutat att arrangera tävlingen på prov 1965, men det stod snabbt klart att det skulle bli en fortsättning.
Över 500 löpare på 30 km var en mycket imponerande siffra 1965, och Lidingöloppet blev direkt en föregångstävling inom svensk friidrott. 14 år senare kom Stockholm Marathon och visade vägen för en ny sorts långlopp inför stora åskådarskaror, och ytterligare fem år senare tände Tjejmilen på allvar intresset för kvinnlig motionslöpning.
Men det var Lidingöloppet som blev starten för den svenska löparvågen.
1965 års tävling omsatte 30 000 kr. Anmälningsavgiften var 15 kr. Vinsten blev drygt 10 000 kr vilket var mycket pengar 1965.
– Vi införde ett nytt system för anmälningarna. På den tiden måste man representera en friidrottsklubb för att få vara med och tävla. I Lidingöloppet var det dock fri anmälan. Vem som helst kunde ställa upp utan krav på klubbtillhörighet, berättar Lasse Dahlstedt.

- På den tiden hade ett maratonlopp i Sverige som mest kanske 60 deltagare. Det fanns inte någon tradition när det gällde långlöpning så vi var osäkra på hur många som skulle våga sig på Lidingöloppet. Vi tippade på allt mellan 100 och 700 deltagare. 644 anmälda var över förväntan.
Året efter fördubblades deltagarantalet till 1235 startande. För några år sedan infördes ett maxtak för löpare på den klassiska tremilen. 20000 är anmälda till 2014 års lopp.