Med drygt 42 500 anmälda löpare är Stockholm Tunnel Run, Europas största millopp. Klockan 12.00 var det dags för startgrupp 1, sedan följde inte mindre än 15 startgrupper, den sista gav sig iväg 14.20.

Varje startgrupp hade en färg. Själv skulle jag starta i grupp fyra och fick ett rött armband som gav mig tillträde till startfållan.
Jag måste erkänna att jag väntade mig ett kaos, trängsel och knuffar med så många löpare. Men informationen om i vilken turordning vi skulle få gå in i fållan var tydlig – och vi löpare följde snällt instruktionerna.

I startfållan fick de som ville skänka sina överdragskläder till Stadsmissionen. Ett initiativ som känns bra i magen. Jag hoppas att någon kommer att få nytta av min blå, lätt fodrade jacka från ASICS.

När starten gick fick vi springa några hundra meter ute innan det var dags att ta sig ner i tunneln. Även i tunneln var det betydligt mindre trängsel än jag befarat, tyckte också att det funkade bra med snabbspringarna till vänster och lugnare tempo till höger. Men jag har förstått av de som startade i senare startgrupper att det blev lite trängre – och fler som gick.
Och fy, fy, även mitt i banan. Tänk om alla skulle ta för vana att hålla längst ut till höger när man vill gå. Ska vi säga så. Från och med nu!

Känslan i tunneln var mäktig. Vi sprang genom olika områden som skogen, ängen och vintern. I skogen hördes fågelkvitter, och i min favorit, vintern – stod snötäckta granar, snöflingor singlade sakta ner på löparna. Vackert. Dessutom fanns flera ljusspel i tunneln som var riktigt coola och självklart skapade alla gula reflexvästar lite extra effekter.

Och banan då, hur var den? Jo, rätt tuff faktiskt. En böljande bana med långa uppförs- och nedförsbackar. För de löpare som är vana att springa med GPS-klocka blev det kanske extra kämpigt eftersom GPS:en inte funkade i tunneln. Det blev att springa på känn i stället. Dessutom blev det rätt varmt i tunneln, vi löpare blev som element som värmde upp den kyliga och lite råa tunnelluften, och mot slutet kändes det lite kvavt. Då var det skönt att komma ut och få springa några hundra meter i friska luften innan målgång.

Bortsett från eliten tror jag att många gjorde som jag – sprang för att uppleva. Med kameran i handen. Och utan musik i öronen. Det var nämligen av säkerhetsskäl förbjudet satt springa med hörlurar. Bra tycker jag, det gör att man blir mer uppmärksam på andra löpare, och också upplever mer av det som händer runt banan. Och visst var det en upplevelse, att springa i tunneln tillsammans med tusentals andra. För första och sista gången.'

• Hemsidan förTunnel Run