Som löpare är jag van att gå upp tidigt för att springa, och även inför större maratonlopp på ”den gamla goda tiden” åkte jag ibland iväg till starten tidigt. Men frukost redan 02.00 och avfärd från hotellet 02.25 var till och med för mig en ny upplevelse och redan här kom känslan av att man skulle uppleva något nytt under dagen.

Vid uppsamlingen på Moraparken därifrån ”elitlöparna skulle åka” gick löparna runt och frågade varandra om man sovit bra, och det hade ju ingen. Förutom jag, som givetvis sa att jag sovit som en stock. Så var det ju inte men jag har alltid under hela min karriär intalat mig att en natts bra sömn på någon av de tre innan loppet förestående nätterna räcker, vilket gjort att jag aldrig hakat upp mig för någon dålig eller för kort natts sömn.

Minibussturen flöt på fint fram till startområdet, men jag hade lite dåligt samvete att jag satt längst fram med bra benutrymmen och Steven Way satt där bak med sina långa ben. Men nån fördel ska man väl av att man fortsatt har lite snabbare ”pb” på maran?

Vi kom fram till Sälen och startområdet runt en timme innan start och där kunde jag göra de sista förberedelserna i ett tält som rymde plats för alla löparna och inte bara ”eliten”. Det gav ju ännu en lite puff i inspirationen, och med klassisk stämningshöjande musik innan start kändes det som allt var på plats, både fysiskt och mentalt när startskottet ljöd klockan fem.

Alla visste att Elov skulle sticka
Elov Olsson stack iväg direkt på den marschallkantade startsträckan och det visste nog alla i eliten om att han skulle göra då han uttalat sagt sig köra för första spurtpriset. Elov kom till mig på elit informationsmötet dagen innan loppet, då han hört ett rykte om att jag skulle försöka ta spurtpriset för att sen ”jogga runt”. Jag dementerade och han kände sig trygg, och jag kan ärligt säga att med min status nuförtiden och den fart Elov hade till första spurtpriset hade jag oavsett om jag velat inte klarat ta hem det.
Imponeras över att Elov dessutom sen fullföljde bra och enligt uppgift hejade på alla 45 km löpare som passerades.

För egen del tyckte jag starten blev mycket harmoniskt, och mitt ”problem-ben” där jag från och till har ischias-känningar kändes bättre än på mycket länge. Dessutom visade min Garmins auto-km att farten var bra trots att det gick uppför. Jag hade dock bestämt för att inte dras med, så jag släppte den absoluta toppens två olika klungor relativt omgående och hittade mitt eget tempo i min ensamgrupp. Menjag var helt inställd på, att som favoriten Buud brukar säga, ”göra mitt eget lopp”.

Tävlingshornen växte
Eliten, som jag på riktigt gamla meriter hörde till, kunde ha med en ”serviceperson” med elva egna stationer längs banan, och när jag hade möjligheten såg jag ingen anledning att tacka nej till en sådan backup.
Min ”langare” blev en ledare i TSM, Marie Blommé, som var på plats men kunde på grund av skada inte springa själv. Marie tyckte det var kul att få göra nån nytta, och det gjorde hon verkligen.
Vi pratade lite innan om upplägget och jag hade planerat att hela tiden ta mig tid och stanna till och inte stressa vid stationerna. Men efter den positiva starten växte mina tävlingshorn och vid första egna energistationen med 77 km kvar sprang jag på och överraskade Marie med att inte stanna utan försökte ta det jag skulle ha i farten.
Bananen flög all värdens väg, men flaskan fick jag med mig och det var väl så bra. För banan-energi redan efter 13 km kändes som lite onödigt, och sen nästa gång vi sågs hade Marie förstått läget att det nog inte skulle bli några stopp när jag kom förbi utan var beredd på att i farten lämna över det planerade energi och vätskepaketet.

Skön känsla den trixiga smala stigen
Efter detta första vätskeintag ändrade banan karaktär och vi gick in på den ”tekniska stigen”. Jag var lite orolig hur jag skulle klar detta parti, men oron var obefogad.
Visst var det en utmaning, men det var en skön känsla att susa fram på den lite trixiga smala stigen. Jag kom ifatt en löpare framför på stigen, och det var verkligen så smalt och tight att det inte var någon idé att ens försöka gå om. Men det var en skön känsla att ligga bakom och känna att jag inte behövde pressa på utan kunde flyta med.
När det tillfälligt öppnade upp sig smög jag förbi och det flöt på bra upp mot kontrollen i Mångsbodarna där det är 67 km kvar. Där jag tog ett kort planerat ”morgontoalett” stopp, som inte innebar mer tidstapp än att kilometeravsnitt med stoppet gick på 4.45. Mer än detta stopp behövde jag aldrig göra utan magen funkade mycket bra och det salt jag petat i mig dagen innan och precis vid start verkade göra att jag band vätskan bra i kroppen, vilket jag missat lite vid tidigare ultralopp jag kört. Tidigare har jag blivit kissnödig under loppet trots att jag borde svettas bort eventuellt vätskeöverskott.

Sen rullade det på igen och jag passerade en löpare som smitit förbi vid mitt stopp men sen var det väldigt glest med löpare framåt. Tomt på löpare, bitvis bara jag och skogen vilket var en rätt skön känsla, men ändå med jämna och ojämna mellanrum funktionärer som passerades.
På de ”stora” kontrollerna var det ganska mycket folk som hejade och det gav en kick så länge jag var pigg. Loppet rullade på i positiv andra, och vi kom ut på några vägpartier var det skönt att vila upp sig lite på jämfört med den fokusering som behövdes inne på vissa av trail-avsnitten.

Tunglöpta myrar
Banan var till mångt och mycket som jag hade förväntat mig, men själva löpningen på stigarna var roligare och kändes mer fartfyllda än jag föreställt mig. Det jag inte riktigt mentalt hade förberett mig på var myrarna. Min felaktiga tro var att jag inte skulle behöva springa i dessa utan antigen vid sidan av eller på stänger.
Det var tufft för en löpare som jag, som gillar fast underlag. Men jag tyckte jag fixade det ok, även om det sög mycket kraft.

Runt halvvägspasseringen efter den stora kontrollen i Evertsberg passerade jag en löpare till ute på ”en av myrarna” och precis i en utförslöpa på mjukmyran tappade jag lite fokus då det fanns två val av stänger att ta ”svackan” i och jag velade och kom helt fel med foten och kände att jag vrickade till rejält.
Ett högt skrik, med ord som jag inte vill skriva… men jag blev rätt snabbt positiv eftersom den haltande löpningen släppte efter bara några hundra meter.
Det kändes som stukningen inte var så farlig även om foten senare på ojämnare partier kändes lite instabil, och löpningen blev lite försiktigare även om det inte var så många för forten osäkra partier kvar på banan. Det jag kände av mer var att skovalet jag tagit nog var i tunnaste laget.
Många med mig kände nog av stenar eller rötter som gick upp i foten, så det gav en lite trött känsla i fotplattan. Samtidigt är det ett val jag gjorde och på andra partier hade jag ju en lätt smidig sko som säkert där gav mig vissa fördelar.

Coca-Cola och Snickers
Pareringar av stenar och rötter och att ha koll på sin fart i förhållande till underlaget känns som en väldigt central del i utmaningen att klara UltraVasan, så just i den delen missade jag kanske lite.
Upp mot 55 km började även tröttheten smyga sig på och från att ta kontrollerna med energi i farten gick jag ner mycket frivilligt till att ta ett kortare stopp. För mig handlade det om sportdryck främst men även banan, en Snickers (som jag tvingade i mig), lite godis och Coca-Cola vid några ”stopp”.

Efterhand måste jag erkänna att energistoppen tyvärr blev längre och längre. Så från att tävlingshornen växte lite i början utan att jag för den del som jag tycker sprang för fort, övergick känslan mer och mer till att jobba för att fixa att komma i mål.
Lägligt kom dock det avsnitt på banan där jag började komma ifatt 45 km löparna och det gav lite ny energi.
Både kända och okända ansikten hejade, och de gav mig mer än man kan tro. Det inträffade dock inget under, och när jag gick in på det som från början uttalats som det lättare partiet på banan, sista 20 km, kunde jag inte hitta någonstans att det var lätt och jag kunde definitivt inte öka.

Lång sista mil till Mora
Istället hamnade jag i den mentala fasen där jag överväger med mig själv hur långt jag ska springa innan nästa gång och energipaus.
Klockan tickade på och när jag gjorde ett snabbt överslag om att 7-timmars gränsen nog var utom räckhåll, blev det till att bara beta av kilometer för kilometer och överslaget jag gjorde då var att 7.15 skulle fixas om jag bara rullade på med små regelbundna stopp.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara tröttheten, men jag tyckte inte att känslan var att energin var slut. Marie hade tryckt i mig mer energi än tänkt, men på något vis var jag bara så trött ändå. Hade heller inte så ont i benen. Givetvis kändes 80 km som avverkats, men jag har haft mer ont vid andra lopp. Det var bara en känsla av att jag inte kom framåt.

Så slutet av loppet blev långt och även om jag hoppats på ett bättre avslut var det en skön känsla att nå det klassiska målet. Skönt någonstans också att känna att jag faktiskt tog ut det jag hade just denna dag, även om jag hade hoppats att det jag hade skulle räckt till en lite bättre prestation sett ur ett tävlingsperspektiv.
Men nu kan jag i alla fall svara de som frågar vad jag gjort på Vasaloppsträckan att jag faktiskt fixat den på 7.13.02 och att föret delvis var tufft.