Studenternas Frida Lundén kommer till EM-start med en mycket bra sommar tävlingsmässigt på kortare distanser. Frida vann först det första officiella svenska mästerskapet på 10 km landsväg och på friidrotts-SM sprang hon med tiden 34.10 hem silvermedaljen på 10000 meter efter att hon gjort mycket av ”dragjobbet” i loppet.

Frida kvalade in till mästerskapet just i EM-staden Zürich i april månad när hon sprang personbästa med 2.43.37. Loppet gick dock inte på den banan som EM-loppet avgörs på.
Marathon.se fick en pratsund med Frida två dagar innan det är dags att ta sig an EM maran.

Var befinner du dig?
– Jag har precis kommit hit till EM-hotellet och är på mitt hotellrum som jag delar med Charlotte Karlsson. Jag kom hit från hög höjd i St. Moritz idag. (reds anm. på onsdagen innan lördagens lopp)

Vi har fått rapporter om att det var en tågolycka på ett tåg just från Sankt Moritz idag, är det något du hört och tänkt på?
– Ja, jag och min tränare Lorenzo Nesi åkte med det tåget som hade en tidigare avgång, som vi dessutom var nära att missa. Så det är klart att man tänkt på det, och jag lider verkligen med de som var ombord och drabbades av olyckan och är tacksam att vi inte fanns med där. Men jag får försöka släppa det nu och ha full fokus på min prestation i EM.

Oj, att det var så när dig visste jag inte. Men vi släpper det nu och min fråga är hur länge du tränande i St. Moritz innan du kom till EM-staden och om du är van att träna på hög höjd?
– Vi har legat på hög höjd sedan SM hemma i Sverige så det blev nästan två veckor. Jag har varit och tränat i både Kenya och Etiopien på hög höjd på vintrarna. Så visst har jag provat på det tidigare och jag tycker det har gett resultat för min del.

Var det inte lite kort tid att vara uppe på höghöjden?
– Nej det tycker jag inte, utan jag hann få in några viktiga pass där uppe och även bra distanslöpning. Svårigheten med hög höjdsträning är den ökade belastning som det ger på träningen, så tränar man för mycket så är det lätt att det slår över åt andra hållet och blir för tufft. Så jag tycker vistelsen i St. Moritz blev bra.

Innan vi satte igång intervjun sa du att det känns att det närmar sig, kan du beskriva den känslan?
– Dels är det en speciell känsla i kroppen eftersom man trappar ner på träningen. Först så känns det nästan trögare än när jag tränat som mest, men gradvis så blir kroppen piggare och en lättare känsla börjar komma.
– Sen är det så klart att det blir mer fokus mot loppet, även om jag försöker att inte lägga energi på att stressa upp mig redan nu. En viss anspänning ska finnas där, det är ju den som gör att jag kan prestera lite extra, men samtidigt får det inte bli för mycket för då spänner jag mig och det försvinner energi i att gå och vara orolig. Så det ska vara en positiv laddning med lite fjärilar i magen.

Du har en bakgrund som några av de andra tjejerna i det svenska EM laget att du inte kommer från friidrott i ungdomsåren, kan du berätta lite om din bakgrund som löpare?
– Som ung höll jag på med många olika bollsporter och var alltid aktiv, så även om det inte alltid varit någon strukturerad träning eller framförallt strukturerad löpträning har det gett träning.
– Sen när jag var runt 19 år flyttade jag till Stockholm för studier och senare jobb och då började jag först springa lite till och från skolan och sen fortsatte jag att springa till och från jobbet när jag började jobba. Som en kul grej och en utnamning att klara av ett maraton anmälde jag mig till Stockholm Marathon när jag flyttat till Stockholm, mycket inspirerad av att min pappa jämnt sprungit maran i Stockholm och det alltid varit en höjdpunkt att åka och titta på honom.
– Samtidigt anmälde jag mig faktiskt till Team Stockholm Marathon men av olika orsaker blev det inte så många pass med teamet. Men jag klarade maran och sprang på 3.27, tror jag att det var.
- Den mer strukturerade löpträningen började för snart fyra år då jag sprang Studenternas tävling Kungsholmen Runt, där jag kom tvåa. Efter det kontaktade Studenterna mig, och frågade om jag ville börja träna med klubben.

Vad var det svåraste med att gå från ”transportlöpare” till att bli EM-löpare?
– Det svåraste, ja jag vet inte riktigt. Utmaningen är att få ihop vardagen. Allteftersom jag förstod att jag ville satsa på löpningen så har jag insett att det inte bara är att träna så hårt som möjligt utan det gäller även att få tillräckligt med vila. Att hitta den balansen i att den totala belastningen i livet, tror jag varit det svåraste.

Om vi lämnar din bakgrund och tittar på din uppladdning mot EM, så har du tävlat relativt mycket under sommaren med stora framgångar på kortare distanser. Hur har du sett på dina tävlingar?
– Fokus har hela tiden varit maraton, och det är de jag tränat för. Men sen har vi lagt in tävlingar mest som träningstävlingar så det händer något och man inte bara tränar på. Det är ju ganska tuff träning jag gjort och betydligt mer mängd än tidigare och då tror jag tävlingsavbrotten varit bra. Sen har det gått väldigt bra på tävlingarna med personbästa på 10000 meter och även bra andra lopp.

Men de här loppen måste ha gett dig bra självförtroende?
– Det är klart att det är en bekräftelse på att träningen ger resultat. Så även om träningen nu inte varit inriktad på att förbättra mig på 10000 meter är det ett tecken på att jag blivit snabbare vilket är något vi jobbat med i maratonträningen också. För att bli snabbare på maraton så måste jag även bli snabbare på korta distanser.

Hur har du jobbat för att bli snabbare på kortare distanser?
– Vi har lagt in mer kortare intervaller, framförallt under vinterhalvåret. Sen det som känts som det gett mest resultat är att vi lagt in explosiv styrka. Det har gjort att jag fått en annan kraft i steget vilket gjort att jag blivit snabbare.

Intressant, vilken typ av explosiv styrka har det varit?
– Det har varit en hel del med fria vikter, både frivändningar och ryck. Sen har jag även kört uppsteg på tappa eller låda med en explosiv rörelse, där jag jobbat med lätta vikter men alltså försökt ha ett riktigt snabbt uppsteg samtidigt som jag jobbat på att få med det bakre benet i rörelsen som i ett löpsteg.
– Jag har alltid haft ganska hög frekvens i min löpstil, men inte fått ut så mycket kraft i varje steg. Så jag tror jag haft en stor förbättringspotential där och det känns som vi kunnat locka fram det med den här typen av träningen.

Om vi tittar på den specifika maratonträningen, vilket är ditt viktigaste pass där?
– Det är de absolut jobbigaste passen som jag också tycker är dom roligaste och det är långa progressiva pass. Upplägget brukar vara runt två timmar i lugn fart och sen allt från 30-60 minuter där farten skruvats upp till maratonfart. Passen brukar bli strax över tre mil

Har du kört passen själv eller har du haft någon som hjälpt dig?
– Oftast har jag antingen haft sällskap hela vägen, eller så har jag kört den lugna delen själv och sen har min tränare eller andra klubbkamrater följt med mig löpandes eller på cykel på den progressiva delen

Nu är loppet nära, gör du någon speciell mental laddning inför loppet nu?
– Nej jag gör ingen speciell mental laddning nu på slutet, utan det har varit en process ända sedan jag fick veta att jag var uttagen. Så likväl som jag försökt rikta den fysiska träningen mot EM har jag med hjälp av min tränare försökt förbereda mig mentalt för det. Det är ju den största utmaningen jag hittills tagit mig an inom löpningen, så det gäller att vara redo och kunna göra min absolut bästa prestation på lördag. Så nu på slutet gäller det mer att hålla mig lugn och inte slösa energi på sånt som händer runt omkring.

Marathon.se tackar för intervjun och tror Frida lägger fokusen rätt mot lördagens lopp och önskar stort lycka till i EM.