Fysiologdoktor Ekblom har ägnat en stor del av sin forskargärning åt konditionsidrott. Som hängiven maraton- och ultralöpare har han även praktisk erfarenhet:
– Frågar du vad som är jobbigast; maraton eller Swiss Alpine Ultra (78,5 km) så svarar jag maraton. Ett ultra blir på ett annat sätt, eftersom man drar ner på farten.

Sänkt fart betyder också lägre ansträngningsgrad. Inte lika jobbigt alltså!
– Istället blir det nya faktorer som spelar in hur man klarar ett ultra. Magen är en viktigt del. Hur mycket man klarar av att äta och dricka under löpning är något som behöver tränas upp. Sedan måste man träna på längre distanser. Kanske inte att man måste springa 100 km på träning, men en del långpass bör nog vara på fem- sex timmar.

Örjan Ekblom berättar fascinerat om de outforskade områden som ultralöparen färdas i. Inte ens prestationsfysiologerna kan förklara varför vissa individer klarar att springa utan att bli muskeltrötta. En speciell talang som visar sig efter några timmar.
– Jag har inte den talangen, utan blir sliten efter några timmar i ett ultralopp, berättar Örjan. Men det finns vissa ultralöpare som aldrig får den där tröttheten, som fortsätter timme efter timme med ett leende på läpparna. En sorts speciell ultratalang som vi inte riktigt vet vad den består i.

Men hur långt kan människan springa egentligen?
– Människan har levt som jägare under tiotusentals år och utvecklat förmåga att kunna jaga i timme efter timme. Det vore konstigt om det fanns en gräns efter 42 km eller ett visst antal timmars ansträngning.
– Det finns ju lopp som är på 100 miles, Spartathlon är nästan 25 mil och det finns exempel på individer som springer och tävlar på ännu längre distanser.

Hur långt är det nyttigt att springa?
– Om man tänker ur ett friskvårdsperspektiv så har vi för länge sedan passerat gränsen för hur långt man ska råda folk att springa när vi pratar om maraton och ultra.
– Men de som är tränade, som upplever att ben, knän och leder klarar påfrestningarna, bör också kunna klara ett ultralopp.