2.20.55 - Lerdahls starka avslutning
I helgen avgjordes Amsterdam Marathon med ganska stort antal svenska löpare på både elit och motionärsnivå. En som tog tillfället i akt att springa riktigt fort var Hammarbys Emil Lerdahl som med sina 2.20.55 satte personligt rekord med över två minuter och klättrade svenska årsbästalistan från tredje till andra plats.
I väntan på flyget hem från Holland fick Marathon.se en pratsund med Emil.
Stort grattis, imponerande insats i Amsterdam Marathon, hur var loppet?
– Jag var ganska osäker innan start på hur det skulle gå eftersom jag inte förberett mig träningsmässigt riktigt så som jag borde. Så målsättning innan loppet var bara att gå ut och ha kul.
Vad var det i uppladdningen som inte gått bra?
– Det var egentligen inget träningsmässigt utan jag saknade motivationen till tuff maratonträning efter en ganska intensiv tävlingsperiod på slutet på sommaren.
Jag hade sprungit 10000 meter på både SM och Finnkampen med personbästa, och efter det saknande jag den lilla drivkraft som behövs för att trappa upp träningen mot maran.
När kom drivkraften då?
– Det kom faktiskt väldigt mycket i själva loppet, men även innan start kom det inspiration när man träffade andra löpare på hotellet och började känna maratonstämningen som alltid finns där innan ett stort maratonlopp.
Var det aldrig aktuellt, med tanke på motivationsbristen för mara-träningen, att köra ett senare maratonlopp med mer träningstid mellan bansäsong och lopp?
– Nej med tanke på att snön börjar komma hemma i Harstad i Nordnorge nu, kändes det ändå bättre att köra maran redan nu. Jag visste ändå att jag höjt mig en nivå på tävlingsmässigt på 10km så chansen att springa bra fanns även utan specifik maratonträning.
Åter till ditt imponerande lopp i Amsterdam. Du sa att du skulle gå ut och ha kul, men du måste ändå haft en plan för upplägget?
– Dagen innan loppet fick vi information om vilka farter det skulle finnas grupper för i eliten, och jag tyckte det var lite för tuffa grupper för mig på herrsidan. Men det fanns en grupp för den främsta dameliten som skulle öppna på 71 minuter halvvägs, så när det blåste så pass mycket som det väl gjorde på tävlingsdagen blev det bra att ligga med i den klungan.
Det var alltså lite blåsigt på tävlingsdagen?
– Ja det var bitvis ganska kraftig vind, och det märktes eftersom banan är ganska vindkänslig. Så då var det bra att ligga i gruppen. Så vi passerade halvägs på strax över 71 minuter, och jag låg fortsatt kvar i klungan men efter 26 km testade jag att gå upp och köra lite tuffare. Jag hoppades att jag skulle få med mig någon annan löpare, men ingen hakade på. Då kände jag av den tuffa vinden och tog beslutet att vänta in klungan igen. Jag tyckte det var bättre än att ligga och dra solo och sen visste jag att från 33 km skulle det vara medvind in i mål. Så efter 33 km gick jag på själv igen.
Du avslutade loppet riktigt starkt, med en andra halva som gick klart snabbare än första halvan. Är det ett upplägg du gillar på ett maratonlopp, så kallad ”negativ split”?
– Jag har egentligen aldrig tidigare sprungit maran på det sättet. Jag har gjort något lopp som har varit med ganska jämna halvor, men med så stor negativ split som jag hade nu har jag aldrig sprungit tidigare. Men det kändes som ett positivt upplägg eftersom det inte kändes som man fick någon ”energitorsk” och man kunde lättare hålla uppe steget hela vägen. Det var väldigt motiverande att komma starkt på slutet, men samtidigt vet jag inte vad som är det bästa upplägget. Sluttiden är den som är viktigast, oavsett upplägg.
Nu med det här resultatet i bagaget, då måste maratonmotivationen vara tillbaks?
– Jo då, men jag tvivlade aldrig på att motivationen skulle komma tillbaks till nästa säsong, utan det vara bara att tiden var lite kort mellan bansäsong och maratonloppet. Jag trodde ju inte riktigt på det här resultatet, men nu när det gick så bra ger det oerhört bra motivation inför nästa säsong.
Har du redan nu börjat lägga någon plan inför nästa säsong?
– Nej, nu ska jag först ha säsongsvila. En efterlängtad säsongsvila, och samtidigt börja skissa på någon plan för nästa säsong.
Hur ser en säsongvila ut för dig?
– Det blir nog två väldigt lugna veckor med minimalt med träning. Kanske till och med tre veckor riktigt lugnt. Kanske spela lite squash, bygga lite på garaget och kompensera hemma med lite andra husliga jobb. Det blir träningen.
Vid sidan om din löpning hur ser din satsning ut då?
– Jag jobbar heltid vid sidan om löpningen, men har fått ett jobba som fatiskt går att kombinera med en satsning ganska bra. Jag är lärare på Norges brandskola, och det är ganska flexibla tider så jag kan passa in träningen bra.
Med årets framgångar både på banlöpningen där du bland annat gjort milen under 30 minuter och nu ett personbästa även på maran. Hur ska du fortsätta utvecklas?
– Generellt tror jag att jag måste bli lite snabbare, träna mer snabbhet helt enkelt. Jag har märkt att de gånger jag sprungit bra på maran har ofta varit på hösten just efter en period med banlöpning innan och då snabbare pass. På något sätt känns det som att om jag kommer från de snabbare hållet, med banlöpning och sen växlar över till mer maratonträning med långpass mot slutet inför maran funkar bra för mig. Många gör nog tvärt om att man först bygger mycket grund med långa långpass och sen speedar upp, men för mig verkar det bättre att göra tvärt om.
Intressant upplägg, och som avslutande fråga vill jag att du delger Marathon.se:s löpare vilket pass du tycker är roligast och ger mest?
– Oj, ja. Jag gillar att köra progressiv träning oavsett vilket pass det gäller. Med progressivt menar jag att farten blir snabbare efterhand i passet. Men i ett specifikt pass kan det vara en distanslöpning som upplägget blir på samma sätt som på loppet igår dvs. att jag börjar lugnt och sen ökar på farten efterhand. Jag känner att jag har kontroll i början av distansen men det ska ändå gå i en hyfsad fart, sen jobbar jag mig in i passet och det går fortare och fortare. Det är en skön känsla
Marathon.se tackar för intervjun och ser fram mot Emils nästa mara.