Häng med på ett varv genom sta´n
Dagen före DN Stockholm Halvmarathon har vädermakterna fått för sig att påminna om den rysliga maratondagen, tre månader tidigare. Regnet och vinden piskar över huvudstaden. Men när rullgardinen åker upp på lördag morgonen har höststormen förbytts till en sensommardag av det ljuvligaste slaget.
Det passar de över 12 000 löpare som har tagit sig till Norrbro – fler än någonsin förr. Solen studsar milt över Slottsfasaden. 25 000 ivriga ben studsar tillbaka. Operan ståtar tyst och ouvertyrlös, där den blickar över löparmassan.
Startskottet ljuder och vi pangar iväg över Johan von Brunkows ås. Vilken tur att Brunkebergstorg är nedschaktad åtskilliga meter, den första backen blir inte lika tung och snart har vi med Mäster Samuels hjälp borrat in i den 850 meter långa Klaratunneln.
Ingen springer vilse och hamnar på Sveavägen, inte heller sätter sprinklarna igång, utan vi kommer torrskodda ut i dagsljuset till GPS-klockornas stora förtjusning. De tjuter av glädje, befriade från betongen.
Vi svänger förbi Sheratons 465 rum och låter bli att stanna vid Vasagatans asiatiska bufféer. Rusningen är lika stor som i den berömda stresstunnel som vi springer över, där jagade stockholmare ilar mellan pendeltåg och tunnelbana, likt drogade lämlar.
TORSGATAN INTE LIKA SEG EFTER BARA TRE KILOMETER
Nu tar vår tidiga färd samma väg som storebror ASICS Stockholm Marathon, men småsega Torsgatan är inte lika ovänlig mot musklerna när den träder fram efter bara tre kilometers löpning. Det krävs bara ett fåtal hipstermeter genom Vasastan innan vi har nått krönet och en skön utförslöpa svischar oss ner, över Barnhusviken, på den trafikled som aldrig blev till verklighet, Rådmansleden – ännu ett foster i trafikplanerarnas svulstiga drömmar om ett Stockholm, mer urbant än Metropolis.
Med fötterna fast förankrade på Kungsholmen får farten ytterligare en skjuts, ner mot stranden. En och annan kanot flyter stilla i kanalen. Kadetterna på Karlberg kan salutera oss från Solnasidan, men de tar inte chansen.
Mariedals backar suger musten ur den som varit för glad i starten och breda Lindhagen för oss fram mot Rålambshovsparken, som vi dansar runt. De snabbare löparna syns där nere, om de inte fullt så snabba riktar blicken åt höger under turen på Västerbron, som har sin början vid Drottningholmsvägen och sitt slut på Söder. Men dit ska inte vi.
Milmattan kommer sent på ståtliga Norr Mälarstrand. Med den fart som Gjörwellsgatan skänkt oss kommer nu banans lättaste parti. Den milda solen hejar på, hundarna på strandpromenad viftar glatt med svansarna, lattemammorna dräller på caféerna, vinden västar på i ryggen. Kan det bli bättre? Upp med farten!
En enkel karusell i Tegelbacken och de åskådare som inte velat ta allt för många, glassiga meter från startplatsen fyller på ordentligt, så att meterna nedanför maktens korridorer i Rosenbad ackompanjeras av klapp, klapp, klapp.
Genom parlamentet till monarkins borg, eller åtminstone kajen nedanför och vi är framme vid Skeppsbron.
Tankarna rusar genast till att några meter över gatan och en u-sväng, så skulle det bara vara 500 meter till mål, men än återstår det en tur på Söder och en dryg tredjedel av loppet.
FULLT ÖS ÖVER SLUSSEN
Festligt, folkligt, fullt ös över Slussen innan den längsta av mälarstränder tar vid. Nej, visst finns det längre, men (halv)maratonlöparna vet att det är nu man betonar Söder med alla ö, Sööööööder, så lång är den vackra vägen längs med Riddarfjärden. Utsikten är underskön, men det är skönt när det är över, för långa rakor är svåra att smälta.
Nu slipar vi formen över Knivsöder, de gamla ruffiga kvarteren som blivit till ett kulturghetto. Alla som sprungit förr vet att snart stundar det värsta, sega Tanto, motlutet utan slut, lagom till psykkriget som 17 kilometer ändå innebär för en halvmaratonlöpare.
Men motlutet mot slutet har ändå sin ände.
Benen är som stockar ner för Timmermansgatan. Sankt Paul är ett helgon som hade vett att testamentera Götgatan som sin fortsättning. Nu är det bara en dryg kilometer kvar, men ändå odryg, då det rullar ner, ner, ner för backen ner, skjutsen över Slussen, tillbaks till den skeppsbro där vi springer i olika riktningar. Vi har målet inom räckhåll, löparna vi möter massor kvar att njuta.
Men var de tvungna att göra Skeppsbron krokig likt en banan? Jag räknar till 17 gränder och en slottsbacke innan den medeltida kajen finner Stadsholmens slut. Ett par svängar och här breder upploppet ut sig i form av Norrbro. Vi struntar i Medeltidsmuseet och piper över målgången. Gustav Adolf, jag är monumentalt lycklig över att få återse dig! Nästa gång lånar jag din häst, så att det inte ska behöva ta 77 minuter.
Lorenzo Nesi
