2 853 killar, 1 343 tjejer och flera hundra ”kalvar” tog sig igenom den svåraste banan i Tjur Rusets 15-åriga historia. En blek sol fick temperaturen att stiga uppemot tio grader i Lill Jansskogen och de andra spåren i Nationalstadsparken, men framför allt var det banans alla jävligheter som fick humöret att stiga.
– Det var några rejäla träsk på vägen, ett jobbigt långt, där man fick jobba med höga knän hela vägen och sen var det ett som var väldigt djupt som man fick hoppa i. Det var där som själva lermunderingen skedde, förklarar Love Hallerby, som mycket riktigt är lerig från topp till tå.
– Jag kom knappt uppför kanten. Jag fick kravla mig upp från själva diket. Men stämningen var god. Jag tycker att alla hjälpte varandra. Det var kamratskap hela vägen. Så det var skitkul!
– Första gången som jag ställer upp, Jag blev medlurad i går kväll. De sa att jag skulle få hänga med ut och få en kul upplevelse. Och det fick jag, minsann! Jag hade ingen aning vad jag gav mig ut på. Men det var hur roligt som helst. Det här kommer jag att göra fler gånger! Nu ska jag ta en varm bastu och en dusch. Sen blir det nog några öl ikväll!

– Det var roligt, geggigt, väldigt geggigt! förtydligar Maria Ghaoui, som varit med alla fyra gånger sen loppet öppnades för tjejer.
– Bra stämning bland tjejerna där ute. Vi hejade på varandra och peppade uppför backarna. Det satt några fast vid brandmännen, kanske just för att de var där. Elin gjorde en liten faceplant där, berättar Maria och syftar på lillasyster Elin Werjefelt, som hon sprungit med alla fyra gånger.
- Ja, jag dök när och fastnade lite, men syrran drog upp mig! Men man fick simma av sig lite efter det.
– Vad var värst idag?
– En lite kallsup med lera, minns Maria.
– Backen där man fick krypa upp som en apa och kloa sig i fingrarna! kontrar Elin.

– Jag har aldrig prövat Tjur Ruset. Jag har tävlat i sprint 60, 100 och 200 meter, så det här var en utmaning! berättar Andreas Katainen.
– Jag började med Nordic military training och det var där som jag insåg att det var kul att springa i terräng och utmana sig själv och det här är verkligen superroligt.
– Jag strävar alltid efter att pröva något nytt, nånting utmanande för ens egen fysiska förmåga.
– Och det här var definitivt något nytt! Alla fruktansvärda gyttjepölar att ta sig igenom. Det var också roligt att det sög så i benen.

Ann-Sofie Lindberg har kommit ner hela vägen från Luleå för att uppleva detta löparäventyr:
– Det var nog bland de roligaste och galnaste som jag har gjort i löparväg. Jag fastnade lite i leran, det sög. Ena kärret var ordentligt kallt, men kul var det!
– Jag har inte sprungit Tjur Ruset förut, men det blir det igen!

Sophie Larsson fick starten i Tjur Ruset i födelsedagspresent av syrran.
– Det här var min första tävling över huvud taget, så det är svårt att veta vilken taktik man ska hålla. Det var kul, mycket lerigt och branta backar! Jag har varit i lera upp till halsen och gjort magplask.
– Uppförsbacken var kämpig! Där fick det bli klättring. Annars har det gått bra. Jag har försökt hålla ett jämnt tempo, så gått det går. Jag är nöjd! Jag ska dra med mig syrran nästa år!

Maja Taaler fick också loppet i present, av sina arbetskamrater.
– Jag kommer att tacka dem för det var jättekul, men de kommer att få en fin present. Får bli något riktigt hemskt, det här och Lidingöloppet, kanske.
– Jag hade fått tips om torra kläder att byta till och vantar att springa i, för att hålla i grenar och dra sig upp i grästuvor, säger hon och kramar ur några deciliter från vantarna.
– Jag blev lite blöt på slutet, sista kärret, där man gick upp i armhålan, speciellt när man inte är så lång. Jag räddade en tjej som höll på att plurra i sjön. Där var vi jäkligt långt ner! Det fanns inga genvägar!
– Då var man som blötast, men värst var nog mördarbacken. Där fick jag släpa mig upp.

Alice Fransson har upplevt tävlingen till fullo:
– Jag skulle hjälpa en tjej som hade fastnat och då ramlade jag rakt bakåt och fick jag ett rejält bad.
– Alla hjälpte varandra, det var jättekul! Förra året var jag också väldigt slut, men det kanske är värre i år, banan var det i varje fall, mycket värre. Men å andra sidan var jag mycket mer vältränad i år.

Kloker Edström och Prosit Edholm hittade ingen Snövit i skogen, däremot desto mer grått.
– Det vart lera upp över huvudet. Man får hem och peta öronen.
– Jag hade långbyxkor, men de gick bara av, säger Kloker och pekar på sina shorts.
– Det var nära att både jag och skorna fastnade i kärret. Tuffast var det uppför branta backen.
Nu är humöret på topp. Det blir paella och öl!

Anja Höglund tyckte att det var tuffare än vad hon hade räknat med:
– Absolut! Jag har tränat militärträning i sex veckor, så jag kände mig lite förberedd, men jag visste inte vad som väntade. En del av sträckan skulle man gå i vattnet, i säkert 200-300 meter. Det var väldigt kallt och jag var nära att trilla i! Man fick nästan simma. Det fick jag göra ändå, i kärret längre fram!
– Den långa sträckan 800 meter kärr var riktigt tuff. Den trodde jag aldrig skulle ta slut.
Och så var det ett jättedjupt kärr där man hade upp till midjan i lera – det var oväntat.
– Det var ett jättekul lopp! Jag ville se om jag kunde fixa det. Det var jätteroligt, man klarar mycket mer än vad man tror. Nu får det räcka med ”vanlig” träning på gym, eller att springa.

Ulrika Klasson har kommit från Varberg för Tjur Rustes skull.
– Jag har aldrig gjort något liknande förut, Det har gått bra, jobbigt, en utmaning!
– Jag är kort, kom högt upp i lera. Jag har nog varit nere till halsen.
– Jag hade fått information om att det var ett skithäftigt lopp, och det var det! Om jag får säga det med betoning på skit, men det var väldigt trevligt! skrattar Ulrika
Skulle du göra om det?
– Inte just nu, men om du frågar mig om tio minuter!

• Tjur Rusets hemsida
• Se de fantastiska bilderna från Tjur Ruset