På fredag kväll fortsätter friidrottsvärldens äldsta landskamp, mötet mellan Finland och Sverige, som har 86 år på nacken. Båda matcherna – män och kvinnor tävlar för sig med tre deltagare vardera – ser oerhört jämna ut. Det som är unikt med matchformeln är att det ofta inte är de stora stjärnorna som avgör, utan snarare de mer anonyma som förmodats plocka få poäng, men som växer med uppgiften och stjälper förhandskalkylerna.
Isabellah Andersson kommer att dubblera på 5000 och 10 000 meter och är vida överlägsen sina konkurrenter. På den längre distansen får hon sällskap av Susanne Grimfors och Louise Wiker. Den senare gör sin första Finnkamp. Landslagsdebuten skedde så sent som i våras, i skymundan på Island, där Louise slutade tvåa på de inofficiella nordiska mästerskapen (”Nordic Challenge”).
– Finnkampen har varit en dröm, men ändå något som känts uppnåeligt, berättar den nyblivna svenska mästarinnan på 10 000 meter.
Landslaget har varit ett långsiktigt mål. Det var nästan en overklig känsla när den realiserades i våras, minns Louise.
– Jag prövade kläderna och tittade i spegeln och kunde konstatera ”det är jag!” Det var belöningen för allt slit.

För visst har det varit en mödosam väg för tjejen från Hällefors som alltid älskat att tävla. Det började hos farfar och farmor som bodde intill, ”på andra sidan Riksvägen”.
– Jag tävlade i allt, på gott och ont. Jag sprang runt huset och farfar fick ta tid. När vägen blev längre för att det kom en ny stupränna fick de ta bort den eftersom det tog för lång tid, skrattar Louise, som där gick miste om en fostran som hinderlöpare.
Tonåringen sparkade boll och orienterade.
– Men jag var alltid bättre på att springa än att läsa kartor. Jag gillade gemenskapen i laget.
Det var också i flashiga gröna fotbollskläder som hon dök upp på ett marknadslopp i Hällefors och vann. Efter det lockades hon till den lokal löparklubben och visade snabbt sin talang.
Efter ett par år började Louise på juristlinjen. Det var först under en utbytestermin i Australien som hon fick ”för mycket tid att träna” som skadorna dök upp och utvecklingen stagnerade i några år.

Färdigutbildad gjorde Louise ett gästspel som trainee i Norrköping (”jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv”) innan hon flyttade tillbaks till Stockholm och tog nya steg.
– Som jurist ska man göra karriär, men man gör ett bra jobb när man ger sig själv de rätta förutsättningarna, förklarar Louise som satt ting med Anna Rahm (som vann Stockholm Marathon 2006) och via Skolinspektionen nu hamnat på Arbetsförmedlingen, där hon jobbar 80 procent – hon har ledigt på fredagarna.
– Då kan jag göra allt det som jag inte hinner med annars. Det ger mig extra luft.
På senare har hon närmat sig den yppersta svenska eliten, steg för steg, efter att ha lagt om träningen för att bli starkare. Men det tog sin tid.
– Det var svårt att acceptera, att våga lita på någon annan. Man blir äldre, mer ärlig mot sig själv och den som lägger tid på att skriva program. Det är första året som jag har insett att han vet bättre än jag, medger Louise om sin tränare Rubin McRae.
I vintras var hon snubblande nära sin första individuella SM-medalj. Den kom i stället under våren, två gånger om på Terräng-SM, där hon slutade trea på båda distanserna. Häromveckan kom den slutliga triumfen, då hon vann 10 000 meter på SM.
– Det första jag sa till min pappa var ”tänk om farfar fått vara med”.

Sista genrepet före Finnkampen utförde Louise på Tjejmilen.
– Jag delade ut nummerlappar och det är jättekul att se glädjen hos alla. Det är långa och korta, gamla och unga, rätt häftigt!
– Jag är nöjd med loppet också. Det gick 50 sekunder snabbare än förut och det var första gången som jag var med i tätklungan, om vi räknar bort Isabellah och Jeri (Emeru)
– Nu är jag sugen på att springa på Helsingfors Olympiastadion! Jag vill överträffa mig själv och brukar vara som bäst när det gäller. Det finns möjligheter att överraska och det kan göra en stor skillnad. Ibland har jag en tendens att bli bekväm, men nu gäller det. jag ska sälja mig dyrt!