Svanebo rekordsnabb i fjällen
Sankmossar är bra. Branta backar är bättre. Däliga underlag är bäst. Ungefär så kan man sammanfatta Andreas Svanebos löparfilosofi.
När populära fjäll Axa Fjällmaraton avgjordes i helgen visade Andreas vad det innebär i praktiken. Femte segern och ett nästan för bra banrekord på 3.40.53!
Den förre skidåkaren håller på att bli en av Sveriges bästa långlöpare.
Det var kanske dumt att springa så fort, för nu blev det ett rikitgt bra banrekord, det blir svårt att förbättra.
– Ja, vi får se i Lidingöloppet, ska försöka förbättra min tid på 1.49 några minuter, säger Andreas Svanebo väl medveten om att de bästa svenskarna numera ligger på tider strax under 1.45.
I det prestigefyllda Axa Fjällmaraton som avgörs i tuff fjällterräng i Våladalen förbättrade han sitt eget banrekord med drygt 13 minuter, sju minuter före polacken Marcin Swierc. Bakom fanns flera meriterade löpare som Brittatorps Patrik Gustafson Björkqvist och Sundsvalls Thommy Larsson, båda två ifrånsprunga med mer än en halvtimme.
– Det var kanske dumt att springa så fort, för nu blev det ett rikitgt bra banrekord, det blir svårt att förbättra, säger Andreas, men funderar vidare:
– Fast jag kunde nog ha tryckt på ytterligare de sista sju kilometerns, och sedan gick det ju långsammare än tidigare lopp efter passagen vid Ottsjö…
3.40 är en respektabel maratontid för de flesta. Men i maraton är banorna flacka och underlagen fasta. I Axa fjällmaraton handlar det om knixiga stigar, sugande mossar med bottenlösa hål, kilometerlånga stigningar och branta nedförslöp. Totalt 1800 höjdmeter och 43 kilometer i fjällen.
Trots att loppet har start och mål vid vägs ände i Vålådalen har det blivit så populärt att arrangörerna i år fick sätta stopp för antalet deltagare. Totalt 343 löpare, varav de flesta maratonlöparna tog större delen knappt var halvvägs innan Andreas Svanebo var i mål.
En av anledningarna till att det gick så snabbt var polacken Marcin Swierc som är en välmeriterad äventyrslöpare. Marcin hängde med och hade inga problem att hänga med på slätlöpningen och var riktiigt snabb utför.
– Jag kände att jag var lite starkare än honom uppför då jag fick en lucka upp till bergspriset som var på Vällistes topp efter sju kilometer. Sedan sprang vi tillsammans till 27 kilometer.
Den långa stigningen från Nordbottnen upp till Ottfjällets vindskydd blev dock för mycket för polacken som inte längre kunde följa.
En annan anledning till att Andreas Svanebo är i bättre löparform än någonsin är att han börjat träna på bana hemma i Sundsvall. Intervaller på allt allt från riktigt kort upp till 1000 meter. När han kör 6x1000 med gåvila går varje tusing på ner mot 3.00, någon ännu snabbare.
– Jag märker att jag har nytta av fartträningen, men jag blir nog ingen ban- eller landsvägslöpare. Terränglöpning är min grej och då menar jag inte terräng som de parkbanor som SM avgörs på eller ens Lidingöloppet. För mig räcker det inte med att det är backigt, terränglöpning för mig är smala stigar, rötter, och lera.
Ni förstår att Andreas Svanebo gillar och ser fram emot ett sånt lopp som Tjur Ruset. 2010 vann han loppet i Stockholm och en ny start är ett av höstens mål. Sedan åker nog skidorna på igen. Svanebo har fina meriter i vintertriathlon och som skidåkare har han en bronsmedalj i SM på femmilen i ett lopp som vanns av Anders Södergren.
– I löpning har jag mött Södergren en gång när vi sprang samma sträcka i stafetten i Indalsleden. Den gången var jag snabbare.
Trots den uppenbara talangen för löpning är Andreas inte speciellt lockad av att tävla på varken landsväg eller bana.
– Nej, jag trivs bäst på mjuka underlag och att kombinera löpningen med annat. Paddla, cykla och åka skidor.
