– Den är underskönt fotograferad, i ett underskönt vackert land (säg Etiopien och det enda vi tänker på är – sand). Historien om den etiopiske barfotalöparen och dubble OS-mästaren i maraton, Abebe Bikila, är också berättelsen om ett krig, om politik och kolonialism, fortsätter Croneman.

Abebe Bikila tog överraskande OS-guld i Rom 1960. Han var den första svarte afrikanen att vinna ett långdistanslopp i OS. Hans segertid på 2.25.16 var nytt (inofficiellt) världsrekord i maraton. Den sensationella segern kryddades av att Bikila sprang barfota.
Bikila försvarade guldet i Tokyo 1964, denna gång med skor och en ännu bättre tid: 2.12.11.
Han deltog också i OS 1968 men tvingades bryta loppet på grund av skada.

– Davey Frenkels och Rasselas Lakews film berättar särskilt under den första timmen om Abebe Bikilas närmast desperata försök att ta sig till OS i München 1972, det blir näst intill en roadmovie, där han i sin tyska bubbla bilar omkring i något som skall bli hans sista resa. Det blir det också. Han reser genom historien, och sin samtid. Genom hans möten och hans vånda och hans ambition varslas vi om hans sorgliga slut, ödet vill annat.

– Det är ett enormt fängslande och intressant bygge som de bägge regissörerna (Rasselas Lakew spelar också huvudrollen som Abebe) konstruerar, med melankoli och sorg, men också en del humor och glädje, recenserar Croneman.

Svenske Dag Malmberg spelar Abebes finlandssvenske tränare Onni Niskanen, och han är mycket bra, även om den där svengelska dialekten ibland spelar både honom och filmen ett spratt. Niskanens och Bikilas vänskap är också ett av filmens bärande teman. Otroligt rörande.

1969 skadades Bikila svårt i en bilolycka och blev delvis förlamad. Efter en tids sjukdom avled Bikila, bara 41 år gammal, 1973. Han är en av de största legendarerna i friidrottshistorien och nationalarenan i huvudstaden Addis Abeba är uppkallad efter honom.