Vem är löparen Frida Södermark?
– Ja, hon sprang sin första mil för ungefär 4 år sedan av en slump. Kanske inte en slump, vi skulle springa Höstmilen med jobbet, och då tänkte jag att det vore bra att testat springa en mil innan.
– Så jag testade en milrunda och träffade då på Markus Grönros vid cyklarna i anslutning till spåret.
– Vi pratade lite allmänt och han undrade om jag var med i någon klubb, och det var jag ju inte direkt. Och då bjöd han in mig att komma på träningen i klubban Tjalve där Markus var aktiv.
– Så började löparen Frida. Jag hängde på och helt plötsligt var jag fast i löpningen.

Vad sprang du den där första milen på?
– Jag kommer inte riktigt ihåg. Det var terräng-milen, och jag tror det var runt 55 minuter.

Men innan dess då, hade du hållit på med någon löpning tidigare?
– Nej, jag hade joggat någon gång då och då sporadiskt som man gör, med betoning på jogging, men aldrig så långt som en mil.

Men för fyra år sedan kom du alltså med i Tjalve. Vad fastnade du för och hur utvecklades träningen?
– I början kändes det lite konstig att plötsligt springa med en klubb. Alla var så duktiga och hade löpartights, och jag tänkte att det skulle då aldrig jag köpa och ha på mig. Men efter ett tag hade jag mina egna tights. Jag vet inte riktigt varför jag fastnade, men det var kul helt enkelt och att man blev inspirerad av gruppen. Jag hakade på tisdagsintervallerna och sen söndagens långpass och det var den träningsdos jag låg på då.

Började du tävla direkt när du kom med i klubben?
– Nej, utan första tävlingen blev Stockholm Marathon på våren när jag tränat med Tjalve i ungefär ett halvår. Jag var riktigt nöjd med mina 3.43, och insåg att jag faktiskt kunde springa. Sen blev det inga fler tävlingar det året, utan nästa ”riktiga” var Stockholm Marathon igen året efter där jag landade på 3.35.

Hur många pass i veckan körde du då?
– Från att jag startade med Tjalves två pass ökade jag på med några egna pass, så 2008 låg jag på fyra pass i veckan. Jag tror det har blivit ungefär ett pass mer i veckan per år sedan starten hösten 2006.

Vad hände löpmässigt till 2009?
– Då körde jag maran igen och förbättrade mig till 3.19. Då hade jag runt fem träningar i veckan. Efter det kom jag i kontakt med tränaren Peter Holgersson och han tyckte jag skulle vara med på några av hans pass också. Jag tänkte att det har jag nog inte riktigt tid med, man har så mycket annat man ska hinna med. Men för runt ett år sedan på senhösten 2009 hängde jag på några av Holgerssons pass, och då märkte jag direkt att det gav väldigt mycket. Dels genom sparringen och inspirationen man fick, men också att upplägget blev lite nytt med framförallt fler intervallpass.

Så förändringen inför 2010, och ditt nästa steg som löpare, var att intervallträningen började bli ett större inslag i din träning?
– Ja, det blev fler intervallpass och med lite nytt upplägg genom Holgerssons influenser, sen givetvis lite mer träning totalt sätt via ett eller två pass löpning till i veckan. Löpskolningen var också lite nytt i min träning.
– Jag tog steget ner till 3.09 på Stockholm Marathon och sen då 2.54.49 i New York Marathon.

Vilken typ av intervaller var det nya inslaget?
– Vi började på hösten med att köra främst löpskolning, sedan utvecklar vi det med 200 meters intervaller i ”snygg stil”. Kanske en start på 8 stycken, utan fokus på fart, utan mer teknik. Sen ökar antalet intervaller och fart efterhand. Vi har börjat på samma sätt denna hösten och nu är vi uppe i 24 x 200 m och med högre fart. Sen utvecklas passet och intervallerna kan bli längre men fortfarande med ”snygg stil”.

Jag måste säga att du haft en fantastisk utveckling från 3.43 till 2.54, hur kändes loppet i New York?
– Det kändes jättebra i New York. Jag förstod inte riktigt själv att jag kunde komma ner till 2.54. Men det var ett oerhört roligt och inspirerande lopp, med publik och allt annat runt i kring.

Hade du någon uppsatt målsättning i fart innan loppet?
- Jag hade som mål att i början ligga runt 4.15 min per km, vilket skulle ge en tid på runt 3 timmar, och sen se hur långt det skulle hålla. Efter första milen insåg jag att det flöt på bra, och det gick att springa ännu lite fortare. Oftast brukar jag inte kolla så mycket på tiden, utan mer på vad GPS klockan visar för hastighet. Känslan var dock så positiv att jag vågade öka lite.

Det här måste ju inspirera något oerhört, hur ser målsättningen ut nu?
– Absolut, de dagar man nu känner sig lite seg är det bara tänka tillbaks till New York för att få bra energi.
– Målsättningsmässigt skulle jag vilja komma ner till att klara hålla fyraminutersfart (det blir 2.48 i ett maraton) under en mara 2010, och för att klara det hoppas jag kunna öka träningen ett litet snäpp till.

Jag har hört att du ska åka iväg till löparmeckat Kenya och träna, stämmer det?
– Ja precis. Jag ville komma iväg till lite värme över nyår, och hade sett lite reklam för läger till Kenya. Så jag bokade in mig på 17 dagar, men i det ska jag även bestiga Mount Kenya.

Vad händer sen efter Kenya?
– Jag bodde i Berlin för 10 år sedan och pluggade matte där, och upptäckte att det är världens mest fantastiska stad och sa till mig själv att jag någon gång skulle vilja bo där igen. Så därför ska jag tillbaks till Berlin efter Kenyaresan. Jag tar tjänstledigt ett halvår från min lärartjänst här hemma och kommer vara i Berlin under vintern och våren. Jag ska jobba något där, men vet inte riktigt med vad, men något som jag kan kombinera med löpningen och förhoppningsvis kunna ta träningen ett litet steg till.

Hur kommer du göra med träningssällskap i Berlin?
– Jag kontaktade organisationen som arrangerar Berlin Marathon , och fick prata med någon av de tränare som var knutna till organisationen och kommer att få vara med på deras träningar. Dom har träning på lite olika nivåer och det verkar riktigt bra. Hur upplägget blir vet jag inte riktigt, mer jag har fått besked att jag ska vara på plats för första passet den 18 januari.

Hur ser upplägget ut tävlingsmässigt nästa år?
– Min plan är att springa Stockholm Marathon i maj, och sen på hösten blir det Berlin Marathon.
– I april hoppas jag först springa halvmaran i Berlin, och i övrigt får jag se vad träningskompisarna i Berlin kommer att springa för lopp.

Men det är maran som gäller, och inte kortare lopp trots kortintervallpassen?
– Ja, det är maran som gäller. Det är det jag är bäst på och gillar mest.
Jag har svårt att springa kort och fort på lopp. Jag har fortfarande inte spräckt 40 minutersgränsen på milen, vilket jag ju givetvis hoppas göra nästa år.

Träningsmässigt vad är det roligaste passen att genomföra?
– Kickmässigt är absolut banintervallerna det som ger mest tillbaks, men långpassen är nog ändå det pass jag njuter mest av. Det är dock svårt att skilja passen åt, båda ger sitt tillbaka.

Hur ser en vecka ut träningsmässigt just nu?
- Jag kör ungefär tre intervallpass i veckan nu, två längre pass på 20-25 km och sen blir det något morgonpass i veckan utöver det och ibland även en kortare vanligt distanspass.
Utöver löpningen kör jag även något simpass i veckan.

Simning, är du triathlet också?
– Nej det vill jag inte kalla mig, men jag och några kompisar körde faktiskt Järnmannen i Kalmar i somras, så under våren och sommaren blev det ganska mycket alternativ träning i form av landsvägsracer. Men det är helt klart löpning som gäller.

Har du en coach som lägger upp träningen åt dig?
– Man kan nog säga att jag fullt ut nu kör för Holgersson, men jag byter ut några av passen med hans träningsgrupp mot pass med Tjalve där det passar in.

Nu innan du drar iväg till varmare breddgrader, ändrar vintern något i din träning?
– När det gäller vinterträningen ändrar jag inget mer än att intervallerna körs i inomhus istället, i Stadium Arena i Norrköping och att tröskelintervallerna byts ut mot kortare intervaller. När det gäller de andra passen är det bara att klä på sig, springer hellre i minusgrader än 30 plusgrader…

Marathon.se tackar för intervjun och ser fram mot nästa steg i löparen Frida Södermarks utveckling.