Peter Öberg har under några år tillhört världseliten i orientering. En sport där man springer ensam i skogen, utan publik. En stor kontrast mot söndagens lopp med 40 000 deltagare och täta åskådarled.

Vad tror du kommer att vänta dig?
– Ett vimmel av människor och massor av publik. Dessutom förväntar jag mig att se mäktiga vyer längs banan. Rent fysiskt så förväntar jag mig att benen vill springa mycket snabbare än huvudet första halvan av loppet, men att det i slutet blir tvärtom. Att benen är stumma men konditionen och huvudet vill springa fortare.

Vad vet du om banan?
– Inte så mycket. Jag har sett lite bilder från förra årets lopp och jag tror att starten går över en hög bro. Därefter tror jag att vi kommer springa runt hela Manhattan och springa i mål i Central Park. En sak som jag är säker på är att loppet är drygt 42 kilometer långt.
New York City Marathon har start på Verrazanobron på Staten Island-sidan. Loppet går sedan genom Brooklyn, Queens, Bronx med mål i Central Park på Manhattan.

Har du någon taktik? Tidsmål? Skamgräns?
– Min taktik är att springa lugnt och fult i början. Sen kommer jag kanske att växla över till ett mer normalt steg och springa lite fortare i vissa partier. På så sätt hoppas jag kunna ha hyfsat hela ben och kunna ta i och njuta av upplevelsen på andra halvan. Skamgränsen är väl fyra minuter per kilometer, det ska jag klara av genom att "fulspringa" hela vägen om det inte är för mycket folk ivägen.

Vad blir det svåraste för dig?
– Att hålla igen så jag har fräscha ben till andra halvan. Jag tror att jag kan göra en ganska bra tid på halvmara men att min förhållandevis klena asfaltsträning gör det svårt för mig att inte bli stum sista halvan.

De senaste säsongerna har du försökt utveckla ditt löpsteg för att bli en bättre orienterare?
– Ja, det stämmer. Tidigare har jag tränat mycket i skogen och utvecklat min tekniska förmåga. Det fungerar bra i nordisk orientering, men nere i Europa finns det inte lika mycket tid att tjäna tekniskt så det gäller att vara snabb för att hänga med.

Känner du att du har lyckats med det?
– Jag har närmat mig världseliten på ren asfaltslöpning, men har fortfarande en liten bit kvar. Förhoppningsvis ger denna satsning erfarenheter jag kan ha nytta av i min träning.

Hur har du gått till väga?
- Ett första steg var att börja träna med en friidrottsgrupp i Norrköping. Där fick jag verkligen lära mig att springa snabbt på hårda underlag. Vi körde inledningsvis 200 metersintervaller i ett led. Då fick jag på nära håll se hur medeldistanslöpare agerade i sitt löpsteg. Därefter ökades distansen successivt. Till slut kunde jag hålla högre snittfart på 10 gånger 400 meter än jag hade på 10 gånger 200 meter när jag startade träningen. Parallellt med det har jag läst en hel del om hur långdistanslöpare tränar.

Är löpskolning något du använder dig av i din dagliga träning?
– Nja, jag har några övningar jag kör kontinuerligt som en uppvärmning till vissa intervallpass. Dessutom kör jag en del styrka och styrkegympa för muskler som är viktiga för ett bra löpsteg. Men jag kan nog inte kalla mig en skolad löpare.

Finns det något för orienterare att lära sig av renodlade löpare och tvärtom?
– Ja, det tror jag. Vi orienterare är någonstans mellan skidåkare och löpare när det gäller träning. Exempelvis räknar de flesta orienterare timmar i sin träning och inte mil som löpare. Konkret tror jag vi orienterare kan lära oss att springa långt, pressa oss hårdare och få ett effektivt löpsteg av löpare. Vi orienterare är nog bra på att variera träningen, träna central kapacitet och att kombinera träning med vardagen. Dessutom tror jag orienterare generellt sett är bättre på att träna sig själva både på gott och ont. En kombination är kanske det bästa.

Kör du mycket distansträning vanligtvis?
– Senaste året har jag inte gjort det. Då har jag sällan kört över två timmar eller mer än 20 kilometer.

Har du ändrat något i din träning för att klara maran bättre?
– Jag har försökt samla på mig mer mil. Under en vecka i oktober körde jag runt 17 mil. Det handlar enbart om att tåla det hårda underlaget. Jag kör någon gång per år långpass upp mot fyra timmar i relativt hårt tempo i skogen så tiden är inget problem.

Har du fler rena löplopp, maror, i åtanke inför framtiden?
– Med en bra träningsvinter skulle det vara kul att köra någon inomhustävling. Dessutom är jag lite sugen på att träna för att få en bra tid på halvmaraton som jag tror är en distans som kan passa mig ganska bra.

Vad tror du kommer att bli det främsta bestående minnet från din maratondebut?
– Ha, ha. Jag hoppas att min defensiva taktik gör att jag kommer minnas alla härliga människor, vyer och positiva intryck framför ömmande ben.

Fotnot: Flera svenska elitorienterare har lyckats bra som maratonlöpare.
Jörgen Mårtensson vann SM 1993 när han blev femma i Stockholm Marathon på tiden 2.19.01.
Bragdmedaljören Annichen Kringstad gjorde ett allvarligt försök att kvala in till OS som maratonlöpare och blev fyra i Stockholm Marathon 1984 på tiden 2.40.30.