Ingemar Johansson genomförde tre Stockholm Marathon under 1980-talet.
1981 sprang han Stockholm Marathon för första gången, 112 kg tung, på tiden 4.40.12.
- När han sprang 1981 så kantades banan av en kvarts miljon åskådare, berättar Anders Olsson. Det som förvånade funktionärer, polis och media var att publiken stannade kvar så länge. Alla ville helt enkelt se Ingo!
Stockholm Marathons publikrekord från 1981 är sannolkt också den största publiksiffra för ett enskilt idrottsevenemang i Sverige.

Ingemar "Ingo" Johansson blev världsmästare i tungviktsboxning den 26 juni 1959. Hans knockoutseger mot Floyd Patterson inför 30 000 åskådare på Yankee Stadium i New York är en av svensk idrottshistorias största ögonblick.
Ingemar blev världskändis över en natt. Efter att ha förlorat titeln tillbaka till Floyd Pattersson och fortsatte han att boxas till 1963 men lade sedan handskarna på hyllan och bosatte sig i Florida där han drev ett motell.

Men svenskarna glömde inte sin hjälte.
- Ingemar hade inte varit hemma i Sverige så ofta och Stockholm Marathon var det första publika framträdandet på flera år, berättar Anders Olsson. Jag kommer ihåg att vi pratade efter loppet och att han var förvånad över uppståndelsen.

Året därpå utmanade han sin rival Floyd Patterson att ställa upp. Patterson vann den tävlingen med en tid på 4.22.53 mot Ingemars 4.55.19 i 31 graders rekordhetta. 1983 var det dags för ett sista revanschmöte mellan de gamla mästarna på maratonslingan, som även detta vanns av Floyd.

- Ingo sprang Stockholm Marathon för att han tyckte det var kul, säger Anders Olsson. Vi betalade aldrig honom för att ställa upp. Första året betalade han resan från Florida själv, men sedan hade han också några sponsorer.

Ingemar Johanssons lopp i Stockholm Marathon bidrog mycket till loppets snabba succé. Media hade en världskändis att skriva om, publiken en tungviktskung att heja fram och för den stora massan av löpare visade Ingo än en gång att det omöjliga var möjligt. Första gången var när han tog tungviktstiteln. Andra gången 1981 i Stockholm när han som 112 kg tung 49-åring motionär sprang maraton under fem timmar.

Journalisten Ulf Wickbom som sprang med Ingemar Johansson första gången skriver i "Boken om Stockholm Marathon" om loppet:

Fascinerade och förundrade dröjde sig åskådarna kvar. Stämningen blev en annan. På första varvet hade publiken tyckt att Ingemar var ett glatt återseende ett festligt PR-jippo. På andra varvet förmedlade heja-ropen besvärjelser om under: dessa 112 kg skulle kunna förflytta sig 42 kilometer av egen kraft.
Ingemar hade blivit sinnebilden för de inneboende drömmarna längs Skeppsbron, drömmarna om människans frigörelse från kroppens tyngder, idrottens eviga dröm att kunna flyga med viljans hjälp.
Jag kom osökt art tänka på maratonfilosofen Erik Bengtsons bild av den medelålders löparen: en humla som flyger, trots att detta är aerodynamiskt omöjligt. Där sprang han trots allt: Ingemar Johansson., Stockholm Marathons svettiga jätte-humla, en omöjlighet, men kanske, ändå, Heja Ingo! Heja Ingo !