Redan ganska tidigt på senvintern räknade jag ut att min syster borde hinna klämma ur sig sin lille bebis i tid innan Köpenhamn Marathon. Bebisen var planerad till 25:e maj (marathon den 20:e maj), men jag hoppades att han skulle ha bråttom ut i världen precis som sin storebror. Eftersom jag bor i Trollhättan och syster bor just i Köpenhamn ses vi inte särskilt ofta. Och när ultraloppet i Skövde gav mersmak för Marathon tyckte jag det var en ypperlig idé att kombinera löpningen med att hälsa på syster och nya systersonen. (Jo, vi visste innan att det skulle bli en liten kille).
Man ska ju kombinera nytta och nöje sägs det, men i detta fall vete tusan om det inte är nöje båda delarna. Och nog hade han bråttom alltid, en hel månad tidigare tyckte han att det var dags att utforska världen utanför.

Träningsvägen till Köpenhamn var inte helt spikrak i löpartakt. Jag hade även Halvvättern i sikte i början av juni. Så löpningen fick konkurrens när jag hittade en begagnad racercykel, men jag trappade upp inför maran med Vår Ruset i Vänersborg och GöteborgsVarvet veckan innan. Lite oroande smärta i vänster hälsena gjorde sig påmind efter Vår Ruset. Inte bra – inte bra alls! Konstigt nog försvann detta helt efter halvmaran i Göteborg.

1:a klass på tåget hade jag bokat till Köpenhamn på fredagen, två dagar innan loppet. Det var inte stor skillnad på priset för 2:a klass. Satt i godan ro och läste lite, lyssnade på MP3, åt lite godis och annat som jag hade med mig.
När vi kom till Malmö stannade tåget. Jag tyckte det var lite väl långt stopp och efter en stund kände jag att nej, det är nåt som inte är riktigt rätt här.
Tog ur MP3:n ur öronen och strax ropade dom ut i högtalaren att tåget var inställt pga en olycka och ersättningsbuss skulle komma om 5 minuter. Jisses!! Fort rafsa ihop allt jag hade spritt ut runtomkring mig. Mobilen hade jag satt på laddning, inte glömma laddaren, ner med tidningar, boken och godiset i väskan, var hade jag hängt jackan?

Småsprang ut på perrongen med alla andra resenärer och fram till busshållplatserna. Där stod vi som en skock får och väntade. Det kom en buss som fylldes till bredden. Precis som bilder från japansk tunnelbana trycktes den sista passageraren in för att dörrarna skulle kunna stängas. Vi som inte fick plats stod kvar och väntade*. Och väntade* Fick veta att det hela berodde på ett självmord på spåret och tåget inte fick åka pga den tekniska utredningen. Det var ingen bra start på helgen alls. Efter en halvtimma kom en konduktör och sa att det går ett tåg från perrong 6 om 5 minuter! Hela fårskocken sprang tillbaka in på stationen. Lika packat där som på bussen, men nu var jag i alla fall på väg över bron.

När jag anmälde mig till maran i Köpenhamn tänkte jag att det kan väl inte vara så backigt. Banprofilen fanns inte utlagd på nätet. Oj så fel jag hade!!! Det ser ut som EKG med hjärtflimmer! Och efter drygt 20 km går det en spik rätt upp 30 meters höjdskillnad och sedan stupar det lika snabbt och lika långt ner igen. Jag såg Abborrbacken i Lidingö framför mig. Jag hade ju föreställningen om att Köpenhamn, och hela Danmark för den delen, är platt!? Ska bli mycket spännande att se vad det är för en backe!!
Kvällen innan loppet var även systers svärfar och hans sambo och hälsade på. Vi pratar lite om loppet och han tittar på banprofilen och säger på skämtsamt allvar: "Jaaaa* det är ju ett torn som ni ska springa upp och ner i trappor, det finns ingen annan möjlighet. Det FINNS inga backar i Köpenhamn"!

Dagarna innan loppet laddade jag upp med vila, god mat, gos och bus med systersönerna. Anna kunde väl kanske få låna lillen ibland - när han behövde lite mat. Mysigt med små bebisar när ens egna barn är stora, halvvuxna män redan. Och inte var det länge sen dom var som Axel och Hugo inte. Vägrar inse att även jag har blivit äldre. Kan inte stämma alls.

På tävlingsdagen skjutsar syrran in mig till stan. Kan tyvärr inte räkna med någon privat hejarklack på plats under loppet. Två små barn, varav en nyfödd så är det ett halvdagsprojekt att bara ta en promenad runt kvarteret i stort sett, och så bor dom en halvtimmes bilfärd utanför Köpenhamn centrum.

Jag har gott om tid, letar upp platsen där jag ska ställa av väskan. Hör flera språk och fascineras av mångfalden, så många nationer som är representerade. Och det är första gången som jag tillhör dom icke inhemska löparna i ett lopp.

En mycket smart grej dom har i Köpenhamn är farthållare under loppet. Det har jag inte hört talas om tidigare. Kanske finns på andra ställen också. Det är löpare som springer i ett jämnt tempo hela vägen, en viss tid per kilometer, och vet att de har en ganska exakt beräknad sluttid. Första farthållarna springer på 3.30. Sedan är det 2-3 farthållare för varje kvart ungefär. Dom syns tydligt i sina blåa tröjor och kanske främst för att dom har en orange heliumballong fäst på ryggen med tydliga siffror för beräknad sluttid. Startskottet går och vi som står längre bak applåderar första gänget som ger sig iväg. Vi ser dom inte, det står några tusen förväntansfulla löpare ivägen* Sakta rör vi på oss framåt, börjar småspringa* några minuter senare passerar jag startmattan, chippet på foten börjar registrera min tid, det går ett rus genom kroppen. JAG ÄR PÅ VÄG!!

Jag konstaterar att maratonlöpare är ett vänligt släkte. Av någon anledning hade tävlingsledningen ställt konor i mitten av löparspåret istället för utefter kanterna. (Nu menar jag orange plastkonor, inte danska fruar, som en bekant roat påpekade när han korrekturläste första utkastet). Dessa blev givetvis snart nersprungna och så fort det var en som hade vält hölls det ut en hand för att varna bakomkommande löpare. Detta spred sig som en löp(ar)eld genom hela startfältet.

Loppet går över gator och torg och förbi parker, men man hinner inte se och njuta av omgivningarna så mycket. Det är nästan två varv, men inte riktigt. Lite smått hånfullt springer man precis intill målfållan efter ca 16 km. Då är de flesta, så även jag, ganska fräscha. Jag tänker tanken att nästa gång jag ser målet är jag betydligt tröttare, men också mycket gladare att se målet. Vid några tillfällen går loppet över kullerstensgator. Det är helt okej första varvet. Andra varvet på samma gata måste jag hålla full fokus på att inte slinta eller trampa snett och vricka fötterna.

Fram till 25 km lyckades jag hålla 4.15-farthållarna bakom mig hela tiden, men där började jag också krokna ordentligt. Vid 28 km ropade en kvinna vid sidan om spåret att nu är det bara 1/3 kvar!! Jag ropade tillbaka att "Jaa* men också den LÄNGSTA tredjedelen"!! Det gjorde ont* överallt!! Benen skrek åt mig att sluta springa! Jag sprang och promenerade om vartannat till 30 km, sen blev det bara promenad för att tysta ner illvrålen från benen. Promenerade och fler hejarop hördes: "Du tar det på vilja" * Jo, det är vad jag har tänkt. Var även tvungen att släppa 4.30-farthållarna. Vid 38 km kom 5.00-farthållarna ikapp mig. Men då jäklar* ICKE att dom skulle komma i mål före mig!! Lyckades springa hela vägen sista halvmilen, i målfållan stod dom och ropade "100 meter kvar"* och banne mig om det inte fanns krafter kvar till en spurt.

Kommer i mål, får medalj, en funktionär kramar om mig, hälsar mig välkommen hem och virar ett plastskynke omkring mig för värme. Tänk att en sån enkel gest kan betyda så mycket! Sätter mig på den solvarma stenslänten i målområdet, det värker i benen och hela kroppen, men jag är lycklig, så lycklig att tårarna bara rinner.

Efter loppet när jag kom hem till syrran och tankarna började snurra. När sjutton sprang jag i den där hemska backen som jag såg på banprofilen?? Kan konstatera att Köpenhamn verkligen är helt platt. Inga backar alls att prata om. Summerar och tycker det är ett mycket trevligt lopp.

Större delen av kvällen tillbringade jag med lillskrutten Hugo liggande mot min axel. Vi låg och slumrade gott tillsammans i soffan och däckstolen som synes på bilden. Tyckte jag var förtjänt av det och lät resten av familjen jobba i trädgården.

Hyfsade till mitt personliga rekord på marathondistans med ca 30 minuter och det får jag väl säga att jag är riktigt nöjd med, 4 timmar 55 minuter är helt okej för en vanlig motionär som jag.

Och till sist - är det någon som tror jag överdriver när jag påstår att jag leder stegtävlingen på jobbet?

Wonderful, wonderful Copenhagen – I'll be back!!
Åsa Olofsson