Tisdagen den 6 mars 2007 klockan 09.05 gick starten för den fjärde upplagan av Fin Del Mundo Marathon (Maratonloppet vid världens ände). Tävlingen avgjordes vid världens sydligaste stad – Ushuaia på Argentinas sydspets. För mig innebar loppet premiär på många sätt.

Semesterresan till Argentina planerades noga under flera månader. Vi hittade då information om ett maratonlopp i Ushuaia som otroligt nog skulle avgöras under en av de dagar vi planerade att besöka staden på Sydamerikas sydspets.
Därmed var tanken på att springa ett maratonlopp under Argentina-resan född. Det var dock ett par hinder som först måste klaras av.

Det var nu december månad och jag hade varit skadad sedan i juli, men detta skulle kunna kompenseras med intensiv träning i januari och februari.
Jag började därför springa så smått under julhelgen. Från början körde jag två-tre pass i veckan och sedan ökades träningen. I mitten av januari började löpningen gå riktigt bra och förhoppningen om att kunna deltaga i maratonloppet i Ushuaia ökade.
Samtidigt härjade både influensa och förkylningar i den svenska vinterkylan, och givetvis drabbades jag av detta. Jag var sängliggande under flera dagar.
Därmed var min form i början av februari nere på noll, eller kanske ännu lägre. Det återstod nu endast två veckor till den 16 februari då vi skulle flyga till Argentina. Jag tvingades inse att det inte var realistiskt att kunna genomföra maratonloppet på ett seriöst sätt och hade nästan givit upp drömmen om att tävla i Argentina.

Efter 14 dagars rundresa i Argentina anlände vi – min sambo Monica och jag – till Ushuaia två dagar innan loppet skulle avgöras. Jag hade då inte någon tanke på deltagande i maran.
Ett litet, nästan osynligt, anslag på stadens turistkontor gjorde reklam för Fin Del Mundo Marathon, och tanken på att ställa upp väcktes på nytt.
Kvällen före tävlingen var det nummerlappsutdelning och pastaparty på en av stadens restauranger. Jag gjorde en efteranmälan – det är första gången jag anmält mig så sent till ett maratonlopp.

Till pastapartyt var också löparnas anhöriga och supporters inbjudna. Servicen var imponerande. Vi blev serverade av eleganta herrar i vita skjortor och vi kunde välja mellan flera olika pastarätter.
På borden stod åtskilliga vattenflaskor vilket påminde mig om att jag knappt druckit något tidigare under dagen. Det här var första gången som jag inte dagen före ett maratonlopp ägnade mycket tid åt att leta efter en toalett till följd av den stora mängden intagen vätska.

Under pastapartyt berättade arrangörerna om maratonbanans sträckning och kupering och om vätskekontrollerna. Vi fick också information om resan till starten som ligger 20 km utanför Ushuaia.
Kl. 06.45 nästa morgon var det avprickning på ett hotell mitt i staden. En halvtimme senare avgick bussen till startplasten vid Bahia Lapataia – mycket vackert belägen i ett naturreservat.

Flera löpare hade tagit med sig kameran ut till starten och var därför fullt sysselsatta med att föreviga den storslagna naturen innan loppet började.
På startområdet fanns tält för ombyte. Utanför tälten serverades apelsiner, bananer, sportdryck och varmt the. Just var varmt the var uppskattat av oss löpare eftersom termometern bara visade ett par grader över noll. Naturligtvis hade jag bara tagit med mig shorts, tävlingslinne och en tunn långärmad HellyHansen-tröja.

Vid starten var vi omgivna av blå laguner som förde tankarna till Thailand och en vegetation likt den i den lappländska fjällvärlden. En bit bort syntes snötäckta bergstoppar.
Kl 09.05 gav vi cirka 300 löpare oss iväg mot målet inne i Ushuaia. Nu skull det bli intressant att uppleva hur min otränade kropp skulle klara den utmaning som löpning i 42 195 meter trots allt utgör.
Eftersom jag inte hade någon erfarenhet av att ställa upp i ett så långt lopp utan att ha tränat ordentligt var mitt mål var i första hand att genomföra loppet. Jag hade en försiktig förhoppning att kunna ta mig i mål under 5 timmar.

Banans första 12 kilometer, som gick inne i naturreservatet, var ganska kuperade. Vi sprang på vägar där underlaget var grus eller jord. Träden och bergen gjorde att det lyckligtvis i det närmaste var vindstilla.
Jag valde att öppna ytterst försiktigt. Den första kilometerskylten passerades efter drygt sex minuter. Kunde jag vara hålla den farten resten av vägen skulle det inte vara några problem att komma under fem timmar.
Jag höll dock bara sex-minuterstepot i ett par kilometer eftersom jag på förhand bestämt mig för att ransonera de få krafter jag hade i kroppen.
Taktiken var därför att gå vid varje vätskekontroll och varje svabbstation. Eftersom vätskekontrollerna låg var femte kilometer och svabbstationerna – där det serverades frukt – var placerade var placerade mellan vätskekontrollerna blev det ofta paus i löpningen.

När vi kommit ut ur naturreservatet väntade asfalterade vägar. Resten av banan gick nu i huvudsak på större vägar i och i närheten av Ushuaia.
Landskapet var mer öppet vilket fick mig att inse att det blåste tämligen mycket vilket tvingade mig att gå varje gång jag stötte på kombinationen motvind och uppförsbacke.
Banan har en hel del uppförsbackar. Start och mål ligger några meter över meter över havsnivå. Banans högsta punkt ligger 145 meter över havsnivå.

Efter 4 timmar, 32 minuter och 55 sekunder kunde jag – belåten med min prestation – jogga i mål. Samtidigt konstaterade jag att det faktiskt går att genomföra ett maratonlopp utan någon träning.

När jag passerat under målskynket blev jag direkt överöst med vattenflaskor, apelsiner och bananer. Där fanns också en funktionär som gav mig en påse med mina ombyteskläder. Några meter längre fram väntade den kvinnliga tävlingsledaren som utdelade medalj och en kyss till alla fullföljande.
Nästa stopp var ännu bättre. Där väntade nämligen sambon/fotografen/supportern Monica med en stor kyss och några uppmanande ord.

Märkligt nog har jag aldrig varit så fräsch efter ett maratonlopp som efter detta. Jag hade varken ont i benen, huvudet eller magen och kroppen skrek inte efter vila. Det berodde nog på att jag aldrig under loppet pressade min kropp maximalt. Min tid var trots allt 100 minuter sämre än min bästa maratontid.

Att ställa upp otränad i ett maratonlopp är dock inte något jag vill rekommendera oerfarna löpare att ge sig på.

Jens Lykke Mikkelsen

FAKTA
Ushuaia, som är världens sydligast belägna stad, är huvudort i provinsen Eldslandet i sydligaste Argentina, avskiljd från fastlandet av Magellans sund.
Staden har Atlanten på ena sida och skogar, höga berg och glaciärer på den andra. Ushuaia är ett lockande resmål för turister som vill besöka ”världens ände” och som är intresserade av naturen och djurlivet. Staden har 47 000 innevånare.
Ushuaia ligger på 54 grader syd, d v s på ungefär samma avstånd från Sydpolen som sydligaste Sverige ligger från Nordpolen.
På sommaren, d v s under norra halvklotets vinter, når temperaturen som högst upp till 26-27 grader. Under vintern är det som kallast 5-6 minusgrader. Det blåser ofta kyliga vindar från Sydatlanten. Precis som i Sverige är vintrarna mörka och somrarna ljusa.

Fin del Mundo Marathon arrangeras av det italienska företaget Rosa & Asociados group som också arrangerar bl.a. Milano City Marathon och Brescia Marathon.
Loppet genomfördes för första gången 2003 och har sedan genomförts 2004,
2005 och 2007.