Det började i Björkliden 1994. Tio lag sprang första året. Tävlingen växte under 90-talet och 2001 flyttades hela evenemanget till Åre där det blev tre distanser och ännu mer folk. Längd och bredd på samma gång. I den tredje gnerationen kommer den tredje dimensionen – toppen. Det är meningen att de 200 löparna ska tävla hela vägen upp på Kebnekaises topp – Sveriges högsta berg.
- Det ska bli jättehäftigt, det är för att ta oss upp dit som vi är här, säger Akiko Ahl som tidigare sprungit 30 km och 50 km några år i Åre.
Akiko frågade många kompisar om att hänga på till Nikkaluokta. De ruskade bara på huvudet. Men så i våras så gick hon en utbildning för Försvarets insatssstyrka och träffade Cecilia Jessen som sade ja på studs.
- Jag slängde ner konservburkar, telefonkataloger och allt möjligt i ryggsäcken och började springa långpass, säger Cecilia. Sedan har jag tränat i en slalombacke, både upp och ner.
På fredagen – dagen innan start – laddar Akiko och Cecilia med tre olika sorters pasta. Trangia-köket går varmt, solen skiner. Det är knappt några mygg fastän alla pratar om värsta myggåret. Tjejerna tältar i det lilla lägret som byggts upp intill turiststationen i Nikkaluokta. Under dagen kommer bussar, taxi och privatbilar och fyller på antalet löpare och stämningen är förväntansfull på kvällens pastaparty. Lagen har redan fått kartor och nu börjar det handla om taktik:
- Säkra vägval. Inte springa bort sig, säkra vägval, säger Akiko.
Ett mantra för en F.E.M.-löpare att somna till.