Av anmälningsavgiften går 3 kr och 76 öre per löpare (ett tiotusendels basbelopp) till Svenska friidrottsförbundet. Lika mycket går till distriktsförbundet.
En arbetsgrupp med Tomas Riste från IF Göta i Karlstad som ordförande hade föreslagit en sanktionsavgift på 1 500 kr per tävling istället för 3.76 per löpare. Detta skulle ge Svenska friidrottsförbundet 400000 kr per år mot en miljon kr per år med nuvarande system.
Svenska Friidrottsfröbundets styrelse ville inte ändra sanktionsavgiften med motiveringen att pengarna behövs för att finansiera den ordinarie
verksamheten, d v s arenafriidrotten.
Med den motiveringen lär löparskatten aldrig kunna avskaffas. Svenska friidrottsförbundets styrelse och förbundets kansli kommer alltid att kunna hitta på något sätt att göra av med ytterligare 600 000 kr.
Erik Wiger, som förde styrelsens talan, presenterade en statistik över löparskattens storlek som bygger på antagandet att den genomsnittliga anmälningsavgiften i svenska långlopp år 2002 var 500 kr.
Sanningen är att knappast någon tävling har 500 kr i anmälningsavgift och att den genomsnittliga anmälningsavgiften är c:a 200 kr. Vår Ruset, som ensamt står för drygt en tredjedel av antalet deltagare i svenska långlopp och motionslopp, hade i fjol 130 kr i anmälningsavgift.
Även förbundets ordförande Bengt Westerberg talade för att behålla
löparskatten oförändrad.
Förutom Tomas Riste argumenterade representanter från Malmö AI och
Turebergs FK för att ändra löparskatten till 1 500 kr per tävling.
Vid omröstningen var det klar majoritet för att inte ändra på löparskatten.
Under de 20 senaste åren har löparskatten givit Svenska Friidrottsförbundet drygt 25 milj kr. Av dessa pengar har knappt något
gått tillbaka till långlöpning eller motionslöpning. För Svenska Friidrottsförbundet är långlöpningen en välbehövlig inkomstkälla, men långlöpningen ses knappast en accepterad del av svensk friidrott där alltid den traditionella arenafriidrotten prioriterats.