Triatlettjejen Heléne Willix har under de senaste 2-3 åren stressat den svenska löpareliten. Hon har bl a vunnit SM-guld i terräng, långa banan på Lidingöloppet och sprungit en Finnkamp. Så åkte hon och hennes sambo Stefan Johansson till USA och San Diego i februari för att träna Triatlon i fem veckor.
Under en sigtseeingtur i Los Angeles fick de se en affisch om L-A-maraton. Heléne bestämde sig för att ställa upp, sprang i mål som sexa och nu ändrar hon inriktning på sin träning...
- Jag hade inte alls något maratonlopp i tankarna när jag for till USA, berättar Heléne. Vi var där för att träna så mycket som möjligt, men när jag läste om loppet tänkte jag, att va fasen det kan vara kul att prova! Eftersom loppet nästan var helt fullt och jag efteranmälde mig höll jag på att inte få vara med. När jag sa att jag kom från Sverige fick jag till slut en startplats.
Det var hennes första maratonlopp och det blev en säregen tilldragelse som alla maratonlopp är, men somriga, soliga Los Angeles var sig inte likt i år...
- Det var ett jäkla väder!!! Jag har aldrig sett ett sådant regn. Det kom två årsnederbörder på två dar och det var tolv grader. Och Stefan som körde ett cykellopp på samma bana tidigare på morgonen! Jag trodde nog inte att det skulle bli något maratonlopp, men det var bara att ta på sig en sopsäck och ställa sig i startfältet. Tjejerna som var seedade och stod längst fram fick gå in i ett litet rum, själv stod jag under ett fläktaggregat. Fötterna stod i vatten och det fanns de som bytte skor precis innan start, men det hjälpte inte, man var dyngsur efter 100 m.
- Men loppet var så himla roligt! Helt underbart! Folk var ute trots vädret och orkestrar spelade. Alla blev påhejade. Vi sprang igenom Hollywood och Beverly Hills. Det kändes jättelätt att springa, men jag blev stel och öm. T o m armarna blev stela i regnet, så jag hade svårt att få tag i dricka och vissa sträckor såg man knappt något. Regnet gjorde att allt var som i en dimma.
Heléne skrattar när hon berättar om arrangemanget runt loppet. Om bristfällig information och om duschomöjligheter.
- Ja, vi är nog bortskämda i Sverige med varma duschar och skjutsande hit och dit. När jag kom i mål tänkte jag att det skulle bli skönt med en varm dusch, men det fanns inga duschar och det var 7 km hem och all trafik var avstängd och resten av stan var i trafikkaos. Så man fick stappla hemåt med ett litet minipaket med Corn Flakes i handen, som var allt man fått efter målgång. Men jag gick runt i ett lyckligt rus! Jag hade sprungit maraton!!! Först dan efter såg jag i tidningen att jag kommit sexa.
Kanske låter det motsägelsefullt att en person som till vardags springer tre pass veckan, cyklar tre gånger två timmar och simmar tre till fyra pass inte är tränad för ett maratonlopp. Men även vältränade triatlonben tappar musten och stelnar av ensidiga, monotona och oändliga asfaltssteg.
- Hjärta och lungor hängde med, men jag var väldigt öm och stel i benen. Jag hade tänkt ge Triatlon en chans i år eftersom jag sprang en hel del 98-99, men jag fick en kick av det här loppet! Absolut! Det var en höjdarupplevelse så jag får nog tänka om nu och satsa mer på löpning. Jag har inte planerat in något maratonlopp, men en del halvmaror blir det och så SM-terrängen.
Nu är hon tillbaka i vardagen på västkusten och arbetet på militärhögskolan, där både hon och Stefan arbetar. Och tränar! Båda är med i det militära landslaget i triatlon och har möjligheter att träna på arbetstid. Ofta tillsammans. I ur och skur.