– Jag har aldrig sprungit sämre än 2.19, skrattar Kristian när hans oerfarenhet förs på tal
Det skedde i Florens i slutet på förra året där Kristian var en minut före klubbkamraten i Enhörna Marek Poszepczynski, som också tagits ut till Göteborg efter att ha prickat 2.19, lite i skymundan som tvåa i Wroclaw medan alla talade om London Marathon.
Kristian hade tänkt följa upp debuten med en vårmara, men förkylningar och influensa satte stopp för de planerna.
– Det gick väldigt bra på träningen under vintern. Jag hade planerat att springa i Rom. Men det var ingen mening om jag inte kände att jag kunde göra under 2.18.

Så han fick i stället snällt invänta vad konkurrenterna uträttade under april och det blev ju inget som omkullkastade hans ranking. Nu blir det inte något maratonlopp före EM.
– Stockholm är alldeles för nära inpå. Första månaden efter Florens kände jag av loppet. Jag fick ta det i portioner, säger Kristian som aldrig tvekat över sin satsning.
– Jag har tränat mot EM sen i december. Och även om jag inte skulle ha blivit uttagen så hade jag fått nytta av träningen ändå, till 5000 och 10 000 meter.

Kristian har alltid legat lågt med mängdträning i jämförelse med de flesta elitlöparna och han har inte heller ändrat sitt upplägg särskilt mycket vid övergången till maraton.
– Nej, det är inte så mycket mer än 150 km i veckan, men längre tröskelpass, totalt fyra mil i veckan. Långpassen har blivit 34 kilometer som mest. Jag trivs med det, har en vilodag i veckan. Det sliter mer än vad det ger att köra mer.
Kristian lägger upp sin träning i femveckorsblock med en lugn vecka som gärna kombineras med en tävling. Tröskelpassen är på 12 eller 15 kilometer eller nio kilometer följda av 3x1000 i högre fart.
– Jag kör nästan bara på känsla. Jag har aldrig mätt rundorna utan springer i 30-40 minuter.

Träningen lägger han upp själv med den gamle tränaren från Löparhögskolan, Sven-Åke Jåfs som bollplank.
– Han har funnits med i kulisserna sen 1996, berättar Kristian, som började som orienterare.
– Eller egentligen var det fotboll först, som alla andra, och jag hann med lite pingis innan jag började med orientering rätt sent, när jag var 16.
– Det var kul med det sociala, men jag hade dåligt lokalsinne. Jag hade ingen chans på att läsa kartan i jämförelse med dom som gjort det sen dom var små. Till slut insåg jag att jag inte skulle bli en jättebra orienterare. Jag var bättre på löpning.

Men åren på Löparhögskolan i Borlänge och flytten till Stockholm för fyra år sedan har inte förvandlat Algers till en asfaltråtta.
– Jag har inget emot att springa på stig, men inte gärna i skogen. Jag bor precis vid nackareservatet (stort grönområde sydost om Stockholm), men jag kör tröskelpassen på asfalt i lätta skor för att få rätt känsla.
Orienterarbakgrunden visar sig också vid att Kristians främsta meriter hittills har kommit i terränglöpning med en räcka placeringar just utanför pallen på Terräng-SM:s långa bana. Som bäst gick det 2004, då han knep brons på korta banan och sprang 10 000 meter på 29.39.

– Men du har väl aldrig varit bättre än vad du är nu?
– Nej, funderar Kristian, men kanske lika bra som för två år sen.
Tyvärr följdes framgångarna, som för så många andra, av skador. Ett år med rehabilitering och återkommande sprutor för att få bukt med kärlinväxt. En frustrerande tid.
– Jag trodde mindre å mindre på det och ville gå tillbaka till min idrottsläkare för att få veta om diagnosen verkligen stämde. Jag orkade inte heller träna särskilt bra alternativt.
– Funderade du på att lägga av?
– Nej, för jag kände hela tiden att jag hade suget kvar. Jag längtade efter att få träna igen och när jag kom igång såg jag fram mot att tävla. Men om jag skulle bli skadad igen känner jag att skulle ha svårt att ta en sån rehab till.

Nu, när skadeproblemen är över, pusslar Kristian in träningen i tillvaron som pappaledig. Det innebär att första passet avverkas halvsex på morgonen och det andra en halv dag senare, när lilla Moa har blivit nattad.
Med den stora koncentrationen på tröskelpass har Kristian övergett de traditionella fartigaste intervallpassen utan att sakna dem.
– Jag tränar nästan alltid ensam nu och tröskelpassen går bra att köra själv. Det vore mentalt jobbigare med att springa 400-ingar och tusingar ensam, menar Kristian som förut körde 8x1000 på 2.52, eller 10x400 med Magnus Bergman.

Träningen har gått väldigt bra och några enstaka tävlingar har övertygat Kristian om att han är på rätt väg.
– Jag fick ett bra svar i Danmark, bara två månader efter maran i Florens, då jag hade 30.04 på milen efter att bara ha kört tröskel.
– Och likadant, nu har jag inte kört en långintervall, men det gick jättebra att springa fyra kilometer, säger han och syftar på helgens seger (utom tävlan) på Stockholms Terräng-DM.
Det var ändå i slutet på en 156-kilometervecka. Medan den här veckan är den lätta, som avslutas med Terräng-SM…och nu ska det väl ändå vara slut på att få stå vid sidan om pallen?
– Jag har kört hårt fram till igår. Jag ska försöka knipa en medalj!