Ännu en gång har det bekräftats, att det är löparna själva som skapar den
eventuella festen. För två år sedan med närmare 70.000 deltagare på väg över den nya Öresundsbron fungerade det. Med ett så massivt deltagande har de flesta stor förståelse för att det blir väntetider och att allt kanske inte fungerar perfekt rent organisatoriskt. Det var trångt på sina håll, det blev långa köer men omdömena var nästan bara positiva trots att många fick leta i timmar efter sin ryggsäck förra gången det begav sig.
I år med bara en femtedel så många deltagare tycks det finnas en hel del att
klaga på. Att vädret blev trist med både regn och blåst kan ingen arrangör rå
för, men att låta löparna vänta i flera timmar utan överdragskläder eller det
enklaste skydd för väder och vind är knappast vad man förväntar sig.
MAI som i år ensamt svarade för Broloppets andra upplaga tycktes ha dimensionerat det mesta efter betydligt fler deltagare; mässans öppethållande, bussavgångar, inlämning av klädpåsar. De alltför väl tilltagna marginalerna fick i många fall motsatt effekt.
Nummerlappsutdelningen kändes långa stunder helt öde och de som väntat flera timmar på att äntligen få ge sig iväg över bron struntade blankt i arrangörens anvisningar om startnummerordning. I den grupp som gav sig iväg närmast efter eliten återfanns "löpare" av allehanda slag som uppenbarligen hade tröttnat på att vänta ute i regnet. Att sedan promenera hand i hand mitt ibland 1.30-löpare verkade vara den naturligaste sak i världen.
Säkerhetsföreskrifterna dominerade förhandsinformationen - Släng absolut
inga plastskynken när du väl kommit upp på bron och rör inga nödutgångar i tunneln för då bryts loppet! Självklart är det viktiga meddelanden, men man
blir inte direkt munter om man redan väntat några timmar, tvingats lämna ifrån sig sitt överdrag och det fortfarande återstår mer än en timme innan man får börja gå mot starten. Intet ont om säkerheten, om man samtidigt ägnat lite omsorg om löparnas trivsel.
Rent tekniskt fungerade allt till full belåtenhet, men i ambitionen att göra
alla saker rätt glömde man åtminstone till viss del att göra rätt saker. Ingen förväntar sig att banan i sig med sin tunnel, sin långa uppförsbacke och avsaknaden av publikstöd på själva bron skall bjuda på några euforiska upplevelser. Det finns säkert många som fortfarande tycker att själva idén är
unik och värd att pröva åtminstone någon gång i löparlivet. Därför är det extra viktigt att i alla fall försöka göra aktiviteterna före och efter själva tävlingen så smidiga och trivsamma som möjligt.
Att man lagt ner mycken möda på busstransporterna, utdelningen av nummerlappar, sortering av överdragskläder och antalet funktionärer (både många och trevliga) var det ingen tvekan om. Det vore synd på ett så stort arbete, om bristerna i övrigt förpassar Broloppet till en plats på "skroten". Ett lopp med 13.000 deltagare borde vara värt ett bättre öde.

Thomas Enström