Meritlistan innehåller internationellt mästerskapsdeltagande på bana både inomhus och utomhus och på landsväg och i terräng. Terräng har varit favoritunderlaget med bland annat sju raka SM-guld på 4 km, tre topp-tio-placeringar på EM och fem starter i terräng-VM. Till detta ska läggas otaliga internationella terränglopp nere i Europa där segern i belgiska Roselare 2002 också hör till höjdpunkterna. I ett historiskt perspektiv råder det ingen tvekan om att Claes Nyberg är Sveriges bäste terränglöpare genom tiderna.

Vi vet hur det slutade, men hur kom det sig egentligen att du började med löpning?
– Jag spelade tennis i Pixbo TK i Mölnlycke som 14-åring och märkte att jag var bättre än de andra när vi körde konditionsträning. Jag vann också skolmästerskapen på 1000 m. Min kompis Cecilia höll på med friidrott i Mölndals AIK och tog med mig till träningen. Mitt första riktiga lopp var Finalloppet i Skatås hösten 1985.

Terräng-SM i Mölndal 1986 var något av ditt genombrott som ungdom. Berätta!
– Jag var 15 år och terräng-SM gick i Gunnebo. Vi var fyra stycken i tätklungan i P16 – Morgan Tollofsén, Magnus Johansson från Linköping, som var en riktig talang, Göran Kronquist, som ingick i min löpargrupp i Mölndal, och jag. Morgan vann och jag blev fyra. På hösten -85 vann jag Rösjöloppets ungdomsklass vilket var första segern. Annars är mitt bästa minne från ungdomsåren Skol-SM på Stockholm Stadion i september 1986. Då vann jag 3000 m på 8.38,97 vilket är ett rekord som fortfarande står sig. Det var mycket speciellt att få vinna och sätta rekord på Olympiastadion.

Du har nått dina största framgångar i just terräng. Varför passade just terräng dig så bra?
– Jag har lätt att variera frekvensen och att ändra steglängd. Jag är också ganska lätt i kroppen och trivs när det går upp och ner då man får arbeta med flera muskelgrupper. Jag tränade också mycket i skogen hemma i Mölnlycke i ungdomsåren.
En annan sak är att när jag får mjölksyra så får jag mycket syra. Detta märks speciellt på bana men i terräng varierar farten mer och då hinner jag återhämta mig under loppet.

Du har varit förskonad från skador under din långa karriär. Vad är hemligheten?
– Det handlar om tre saker: styrketräning, stretching och massage. När jag var 17 år drabbades jag av inflammation i lårens baksidor vilket berodde på att jag var stel och att kroppen inte riktigt klarat av den kraftigt ökade träningen. Jag hade ett årslångt tävlingsuppehåll och i samband med det började jag styrketräna med vikter tre gånger i veckan, bencurl, benböj, step-up, tåhävningar och så vidare.
Styrketräningen har jag kört genom hela karriären även om jag de senaste 7–8 åren bara använt kroppen som vikt.
– Jag har också tagit massage varje vecka året runt under hela karriären och varit noga med stretching, upp till 20 minuter efter varje pass.

Hur vill du beskriva din träningsfilosofi? Hur har träningen förändrats genom åren?
– De första åren var det mycket ren löpträning. Efter att ha sprungit bra på 3000 m som 15-åring visste jag att det var 5000, 10 000 och terräng som skulle bli ”mina” sträckor längre fram. Efter skadeåret 1988 så satsade jag på 800 och 1500 m för att bli snabbare för att sedan gå upp på längre sträckor.
– 1990–95 tränade jag omväxlande 12 respektive 14 mil i veckan beroende på antalet kvalitetspass. 12-milaveckorna innehöll tre kvalitetspass – korta intervaller, långa intervaller och backe – medan 14-milaveckorna hade två kvalitetspass. Under de här åren låg betoningen på snabbhet och jag sprang till exempel 1500 och 3000 m även under inomhussäsongerna.

Men sedan inriktades träningen mot längre sträckor?
– Just det. 1995 debuterade jag till exempel på 10 000 m, SM i Sollentuna. Från 1997 började jag träna i block om sex veckor med progressiv träning – hårdare och hårdare som sedan följdes av en vilovecka. Mängden varierade mellan 16 och 20 mil per vecka. Det var vid den här tiden som Christian Augustsson blev min tränare. Ofta cyklade han bredvid på kvalitetspassen. Jag kunde köra fartlek som innehöll 2000 m-block som gick i 3.05-fart och 600 m-avsnitt i 2.45-fart. 10–12x1000 m på 3.00 med en minuts ståvila var ett annat kvalitetspass som jag sprang regelbundet.

Hur kunde en träningsvecka se ut under andra halvan av karriären?
– En hård vecka innehöll 13 pass där ett av de tre kvalitetspassen var riktigt tufft! Till exempel terrängintervaller på 600, 1000 och 1500 m i olika variationer på en kuperad bana. I övrigt ett snabbdistanspass och ett backpass. Till det kom ett långpass på 20–25 km och i övrigt distans i 3.45–4.30-fart. När jag satsade på maraton så blev det ännu mer distans och långpasset förlängdes till 30 kilometer.

Hur toppade du formen inför viktiga tävlingar?
– Efter en lång period av grundträning så körde jag ett hårt pass tio dagar före loppet som verkligen tömde kroppen. Sedan körde jag ett kvalitetspass i överfart fyra dagar innan tävlingen och 30 minuter jogg dagen före. Detta var ofta mitt upplägg inför 10 000 m-lopp, terräng-EM och terräng-VM.

Ditt favoritintervallpass?
– 10x1000 m på bana eller asfalt med en minuts ståvila är ett sådant men jag väljer istället 20x400 m på bana med 45 sekunders ståvila. När jag var i form så gick varje intervall på 64–65 sekunder. Det passet är bra av flera skäl: man håller hög fart och intervallerna är så pass korta att man inte hinner dra på sig någon mjölksyra. Samtidigt så håller man uppe mängden, totalt blir det ju åtta kilometer.

Du har avslutat elitsatsningen. Hur mycket springer du nu?
– Förra veckan blev det sex mil! Istället för två pass om dagen så blir det nu ett!

Vad har du för träningsråd till löparna på Marathon.se?
– Jag tycker att det är viktigt att springa mycket och att variera farten. Att springa både flackt och kuperat. Det är också viktigt att vila – planera in en riktigt lugn vecka med jämna mellanrum. Om man bara tränar på när man känner sig sliten så är risken att man blir sjuk eller skadad och tvingas till en längre ofrivillig paus. Vila är också träning, man blir bra av att vila!

Vad hände med din maratonsatsning?
– Ja, det kan man fråga sig (skratt)! Jag har hela tiden fokuserat på 5000, 10 000 m och terräng och det var inte förrän våren 2002 som jag på allvar tänkte maraton. Jag ville prova något nytt och satsade på Hamburg Marathon våren 2003. Målsättningen var att klara VM-kvalgränsen 2.13.
– Halva sträckan passerades på 1.07 och jag låg med bra. Det kändes bra även efter 30 km och efter 35 var det fortfarande hyfsat bra. Men så vid 37 km tappade jag steget, hörseln försvann och jag tappade kontakt med omvärlden. Jag gick in i väggen. Ett hemskt tillstånd som jag drabbats av en gång förut – Lidingöloppet 1995! Jag ville absolut ta mig imål men med bara en enda kilometer kvar så bar inte benen längre! Jag föll ihop och de lade mig på en bår och körde mig i ambulans till sjukhuset.
– Jag fick helt enkelt energibrist. Jag sprang nog lite för fort i början, vi höll 3.05-fart, jag var uppe och drog lite och det var lite motvind. Annars tyckte jag väldigt mycket om maratonträningen – snabbdistanspass på en timme och mycket mängd. Jag sprang bland annat längs den tre mil långa och helt raka banvallen här i Karlstad som de asfalterat.

Sedan sprang du Stockholm Marathon!
– Ja, det var sju veckor senare. Jag ville ha en tid och tog det väldigt lugnt och blev SM-trea på 2.23 vilket inte är någon bra tid men jag tog mig runt och det var viktigt. Sedan satsade jag på terräng under hösten och hade tänkt springa en mara våren 2004. Men så åkte jag på två förkylningar och en magsjuka och fick träna upp mig på nytt.
– Målet blev då SM 10 000 m eftersom det gick på hemmaplan i Karlstad. Därefter satsade jag på nytt på terrängsäsongen med EM i december som huvudmål.

Hur kändes det att vinna terräng-NM efter fem silver och ett brons?
– Fantastiskt skönt! Det var en flack bana men jag var i bra form och tycker att jag gjorde ett bra lopp!

Sedan blev det terräng-EM
– Ja, men jag missade i starten och kom efter och det blev inget bra lopp. Jag vill vara med i täten från start men nu fick jag jaga hela vägen. Det loppet var en besvikelse.
– Jag hade bestämt mig för att satsa fram till EM och om det gick riktigt bra kanske också köra resten av terrängsäsongen. Tankarna på att avsluta elitsatsningen växte fram under hösten 2004. Jag och min sambo Cecilia fick barn i augusti 2003 och har parallellt byggt hus. Det i kombination med att jag jobbar 75% på Karlstads universitet har gjort att tiden inte räcker till för träning och framförallt vila.

Hur kom det sig att Belfast blev platsen för ditt sista lopp?
– Jag ville avsluta med ett lerigt, blött och roligt terränglopp och hade hört talas om tävlingen i Belfast. Just alla de här terrängloppen har varit väldigt roliga att springa! Att åka iväg och möte topplöpare på olika ställen i Europa har varit höjdpunkter. Kenth Andersson har hjälpt mig ut på tävlingar i över tio års tid och hjälpte mig även med detta lopp, vi var de enda svenskarna som var där.
– Det ironiska var att jag höll på att missa planet från Göteborg vilket i så fall skulle ha varit första gången. Det hade inte varit kul, men jag kom med!
Det var snö i luften och kallt på startlinjen, precis som det ska vara! Jag var inte nervös före start och som vanligt koncentrerad under hela loppet. Efter målgång så brast det dock och jag grät när jag tänkte på att det var slut. Det var skönt få att sluta på topp – att fortfarande vara konkurrenskraftig. Motivationsmässigt och fysiskt så skulle jag kunna fortsätta tre år till men med familj och jobb så blev det naturligt att sluta nu.

Vilka lopp är du mest nöjd med?
– 3000 m-loppet på skol-SM 1986 är ett av dem. När det gäller banlopp så är segern på 10 000 m i finnkampen 2000 en höjdpunkt liksom 13.37-loppet på 5000 m i Köpenhamn 1992. Det var ett lopp där jag aldrig blev trött! Det var inspirerande att springa mot den färske OS-mästaren på 10 000 m, marockanen Khalid Skah, och Richard Chelimo. Chelimo var sekunden före mig imål och jag sänkte perset med 22 sekunder!
– När det gäller terräng så måste jag ju nämna EM-silvret från 1997 eftersom det är enda medaljen. Men terräng-EM i Slovenien 1999, då jag blev sexa, och i Thun 2001, då jag blev nia, bara fyra sekunder från medalj, vara lika bra lopp som 1997.
– Sjunde raka terräng-SM-segern på korta banan i Filipstad 2002 var också speciell eftersom jag slog Lars-Erik Nilssons rekord. Segern i terrängloppet i Roselare i november 2002 och en tredjeplats i Mandelblomsloppet är andra höjdpunkter.
När det gäller landsvägslopp så är nog halvmaran i Haag 2003 det bästa. Jag hade 63.19 och sprang mycket själv.

Största besvikelsen?
– Terräng-EM i Malmö 2000. Jag hittade aldrig formen och blev femtonde i mål.

Är det något du skulle gjort annorlunda om du fick göra om löparkarriären?
– Jag skulle kanske tagit det lite lugnare med kvalitetsträningen just före tävlingssäsongen.

Din bästa egenskap som löpare?
– Envis. Jag ger inte upp, speciellt inte i motgång, utan tror på mig själv. Och så älskar jag att träna!

Vilka har betytt mest för din löparkarriär?
– Tränarna i Mölndals AIK med bland annat Jan Axelsson som höll i den löpargrupp jag var med i från 15 till 20 års ålder. Min tränare i Mölndals AIK under åtta år, Anders Börjesson vill jag också verkligen lyfta fram. Lars Jönsson är en annan MAIK-ledare som betytt mycket. Mats Erixon var en stor förebild och Kenth Andersson har hjälpt mig med internationella tävlingar. Stöttningen från IF Göta har varit väldigt bra och där vill jag speciellt lyfta fram min tränare Christian Augustsson. IF Göta är en väldigt professionellt skött klubb.

Är det någon speciell händelse som du skulle vilja dela med dig av?
– 1993 åkte jag för första gången iväg på en internationell tävling själv, ett inomhuslopp på 3000 m i Sevilla. När jag kom fram visade det sig att jag inte fanns med i startlistan men så såg jag att det stod ”SWE” följt av ”Kristis Nidris-62”. Det kan nog vara jag, tänkte jag. Samtidigt var min klubbkamrat Niklas Wallenlind och hans tränare Lars Jönsson på Kanarieöarna och gick från stranden för att köpa glass. Där stod en TV påslagen med Eurosport. ”Det är ju Classe”, sa Niklas samtidigt som det märkliga namnet rullades upp i startlistan. Sedan dess kallas jag Kristis Nidris i MAIK-kretsar!
I ett 2000 m-lopp i Prag 1994 var Kenth Andersson starter och pistolen klickade sju gånger!

Claes Nyberg är född i Mölnlycke och bor sedan hösten 1998 i Karlstad. Där är han universitetsadjunkt på Karlstads universitet och undervisar på lärarutbildningen och i idrottsvetenskap. I juli väntar han och sambon Cecilia sitt andra och tredje barn – tvillingar!

Fakta Claes Nyberg
Född: 13 mars 1971 i Mölnlycke
Längd/vikt: 177 cm/60 kg
Föreningar: Mölndals AIK (1985–98), IF Göta (98–…)

Meriter
• Främsta merit: EM-silver i terräng 1997
• 20 landskamper utomhus och fyra inomhus
• Terräng-VM: 77:a 96, 83:a 97, 33:a 00, 33:a 01 och 39:a 02.
• Terräng-EM: 1:a 97, 17:e 98, 6:a 99, 15:e 00, 9:a 01, 24:e 02, 13:e 03 och 19:e 04.
• Terräng-NM: 2:a 97, 98, 99, 00, 01 och 02. 3:a 03 och 1:a 04.
• EM-start på 10 000 m 1998 och 2002
• 13 ind. SM-guld utomhus fördelade på 5000 m (2), 10 000 m (3) och terräng (8) plus ett inomhus på 1500 m.

Personliga rekord
800 m 1.53,31 (93)
1500 m 3.42,14 (93)
3000 m 7.49,55 (96)
5000 m 13.35,26 (97)
10 000 m 28.24,24 (98)
Halvmaraton 1.03.19 (03)
Maraton 2.23.28 (03)
Lidingöloppet 1.41.15 (95)