Grattis Lisa till gulden i SM i terränglöpning! Seger på 4000 och 8000 meter såväl individuellt som i lag, går det att jämföra med dina meriter från terränglöpningen i USA?
- I USA kom jag sjua (2001), tolva (2002) och åtta (2003) på de amerikanska skolmästerskapen i terräng, men då sprang jag ju också i något som heter NCAA div 2, vilket är divisionen för de skolor som är lite mindre. Jag rankar därför SM-gulden här hemma högre. Och ska man vara ärlig så är det väl egentligen ingenting som går upp emot att lyckas prestera bra på hemmaplan.

Satsar du mer nu på löpningen än vad du gjorde när du bodde i USA?
- Ja, det gör jag. I USA blev det, särskilt de första två åren på Hawaii, bara löpning under september-november. Sedan vilade jag nio månader och körde igång igen i september. Jätteskönt!
- Träningen där var väldigt avslappnad. En av favoritrundorna som vi gjorde 1-2 gånger i veckan gick på stigar i skogen (Tantalus), allt från regnskog till vanlig tropisk vegitation. De som inte riktigt kände för att springa tog med en korg eller liknande och knatade runt och plockade frukt (guava, avocado, papaya m.m.) istället till oss andra. Vår tränare tog alltid med sig mat och dricka till hela laget, så efter varje träningspass var det storfest! Kan det bli bättre?!
- Dock bestämde jag mig så småningom för att flytta till Gunnison i Colorado där jag spenderade ett år vid Western State College 2002-2003. Där satsade man väldigt på löpningen så helt plötsligt ökade träningsdosen rejält för min del (10 mil per vecka), samtidigt som det skulle tävlas konstant. Det var lärorikt och enda nackdelen med träningen där var att alla tränade likadant, vare sig det handlade om 1500m löparna eller 10000m löparna. Träningen passade inte mig så där jättebra plus att Gunnison ligger på 2300m höjd så det tog lite tid innan man vant sig med höjden och det faktum att man blev mycket mer känslig för sjukdommar.
- I september 2003 träffade jag min nuvarande tränare, John Bowden (Nya Zeeland). Han har lagt upp ett individuelt program som jag kör efter och det känns mycket bättre. Träningsmängden har återigen ökat kraftigt jämfört med tiden i Gunnison, och nu ligger jag på ca 12-14mil i veckan. För 2 veckor sedan började jag min snabbhetsträning vilken jag kommer köra ett antal veckor till, efter det kommer vad John kallar min tävlingsperiod, då jag minskar ner lite på kilometrarna och satsar på tävlingarna. Efter det antar jag att det blir vila (hoppas kan man ju i alla fall!) och därefter börjar den långa uppbyggnadsfasen igen.

Du dominerade ju totalt i SM-i terräng-SM. Ser du dig som en terrängspecialist eller är du ännu bättre på landsväg och bana, vad har du för mål i år?
- Haha terrängspecialist, nej det tror jag nog knappast att jag är (min tränare kommer att skratta gott åt den benämningen!). Ska jag vara helt ärlig så vet jag faktiskt inte riktigt var min styrka sitter. Jag behöver nog lite mera tid på mig för att kunna experimentera och testa lite allt möjligt först. Än är det ju oändligt långt kvar till de stora resultat som jag vill uppnå. Men målet i år är SM i Karlstad i början av augusti där jag planerar att springa 5000 och 10000 meter.

Egentligen undrar man ju varför du inte satsat mer på löpningen tidigare, men jag vet ju att du är/var en duktig tennisspelare. Men hur bra och hur högt rankad har du varit i tennis?
- Jag hade en så fruktansvärt dålig forehand så riktigt bra blev jag aldrig. Men som liten knodd var det några landslagsuppdrag och jag var tvåa i något SM. I USA gick det konstigt nog oväntat bra och där var jag som bäst rankad 18:e i hela universitetstennisen (2001).

Många är glada över att du nu satsat på löpningen före tennisen, men hur kunde det bli så? Har du någon nytta av den träning som du lagt ner på tennisen i löpning?
- Det blev lite väl mycket med tennisen, det blev för seriöst redan i tidig ålder. Jag började tröttna vid 14-15 års ålder. Jag kommer så väl ihåg hur min tränare, Hannes Hedstedt, en tidig fredagsmorgon frågade "Hur bra tror du att du kan bli?" Svaret kom direkt "Inte bättre än 100-150 i världen" Vi tittade på varandra och han nickade instämmande, sedan frågade han helt sonika "tycker du att det är värt allt detta slit? Svaret var enkelt, "nej!" Därefter packade vi ihop grejorna och jag lät mitt racket vila ostört en lång, lång tid framöver.
- Om tennisträningen gjorde så mycket nytta annat än att man var ute och rörde lite på sig vet jag inte. Som tennisspelare ser man ju löpning som lite av en plåga och nåt som inte bör göras mer än i nödfall, och då väldigt korta sträckor (två varv runt banan brukade räcka). Den största nyttan är nog den lilla mentala biten som Hannes körde med oss som 12-13 åringar. Han läste Willy Railos bok, "Bäst när det gäller" för oss, och sånt sitter i än idag!

Saknar du inte känslan att slå ett serveess? Eller finns det någon liknande känsla i löpning?
- Jag var för klen, så det blev inte så många serveess för min del tyvärr... men jag förstår vad du menar. Tennisen är ju mer agressiv, det händer saker hela tiden och så vidare. Men visst kan det vara så i löpning också, eller snarare det borde vara så, jag tror att man springer bättre då än om man bara mal på. Man attackerar i backar, rycker och sliter lite i tempot, "leker med sig själv" helt enkelt.

Du latade dig minsann inte även om det låter som ett glidar-liv att plugga på Hawaii. Berätta om hur det var att plugga där! Är det något du kan rekommendera?
- O ja!!! Hawaii rekommenderar jag i alla lägen. Helt suveränt!! Det bästa av allt var att man träffade folk från hela världen. Vi hade folk i tennis- och löparlagen som kom från Japan, Indonesien, Danmark, Tyskland, Brasilien, Kenya, Marocko, Sverige, Ukraina och så vidare. Man lärde sig så otroligt mycket och jag har bott med de mest konstiga människor man kan tänka sig, i ett halvår bodde jag till och med på en balkong till min mammas stora förskräckelse.
- Jag tog en Bachelor i Computer Science och så har jag en termin kvar på min Master i Computer Information Systems (valde att åka till Gunnison istället för att bli en bättre löpare). Men som sagt, den största lärdommen fick man från alla olika kulturer som man stötte på. Är man öppen som människa kan man få ut hur mycket som helst av några år till ett ställe som Hawaii.

När man gör lite research om dig hittar jag också ditt namn i Stockholm Marathon och sedan en bra maratontid - 2.48 från Hawaii. Är du inte sugen att testa på vad nu skulle kunna göra för tid i ett maratonlopp?
- Stockholm Marathon var min första tävling, vilken gjordes på minimal träning. Anledningen till att jag sprang var att jag skulle minsann visa min dåvarande pojkvän att ett maraton kan väl vem som helst göra... (det fick man ju äta upp lite grann)! Fick dock lite mersmak och gjorde faktiskt ett till år 2000 tror jag. Sen blev det loppet i Hawaii vilket var en härlig upplevelse. Sprang och tittade på valarna mest hela tiden. Tiden blev lite bättre än vad jag hade tänkt mig, vilket gjorde att jag fick upp ögonen för det här med maraton. Helt plötsligt föddes tankar om en OS-plats någon gång i framtiden. Drömmare ut i fingerspetsarna... Och på den vägen är det. Jag har inte gjort några fler maraton efter Maui Marathon, de kommer jag att göra först om några år. Visst vore det kul att springa Stockholm maraton i år, men eftersom min planering är långsiktig och mycket detaljerad fram till OS 2008 finns ingen anledning att bryta den. Den har fungerat bra hittills och jag vet att John har lagt upp planeringen på bästa tänkbara sätt.

Hur ser dina framtidsplaner ut, kommer du att bo kvar i Stockholm, eller lockar det att flytta tillbaka till solen igen?
- Nej du, nu blir det nog Sverige och Stockholm ett tag. Jag älskar Sverige över allt annat och har äntligen insett hur bra vårt land faktiskt är. Löpningen här slår ut de flesta ställen jag varit på! Min blivande man kommer dock från Nya Zeeland, men han vill jättegärna flytta hit så inte ens det blev nåt problem! Jag har även startat friskvårdsföretaget Hälsofabriken Lisa's som det snart kommer att bli fullt upp med, så det finns en hel del som håller mig kvar.

Hur många år bodde du utomlands och vad var det bästa med att komma hem igen?
- Jag har väl bott utomlands i nästan sex år, sedan sept 1998. Först Hawaii, sen Colorado och sist nu Nya Zeeland. Det är så mycket som är bra med att komma hem igen, närhet till gamla mormor, mamma och pappa samt syrran och hennes familj, är kanske det bästa. Sen är det förstås mina gamla "bästisar", Maria och Cilla, dem har det varit svårt att klara sig utan i alla år! Ah, en sak till som är oslagbart med Sverige....lakrits!! Bara den som varit borta en längre tid vet hur djupt inrotat det begäret är i oss svenskar!

...och det sämsta med att komma hem igen?
- Det sämsta med att komma hem igen är förstås att jag lämnat många vänner bakom mig. Värst är dock att pojkvännen min fortfarande är kvar på Nya Zeeland, och inte kan komma hit förrens i November. Det blir mycket mailande...

Du tävlar ju numera för Hässelby SK, tränar du med några i klubben och vem har du som tränare?
- Nja, inte som det är just nu. Om Alfred (Shemweta) ska springa ett väldigt lugnt pass kör jag gärna med honom, men vi bor en bit ifrån varandra så det har inte blivit så mycket av med den saken än. Annars trivs jag rätt bra med att köra själv, det kräver en viss fantasi och bångstyrighet men det har jag gott om så det är inga problem. Jag tror att det är bra också, i och med att man inte följer efter andra utan istället helt lyssnar på sin egen kropp och dess signaler.
Min tränare är som sagt John Bowden som kommer från Nya Zeeland. Jag träffade honom i Sydkorea i Augusti 2003.

Är det inte svårt att ha sin tränare på distans?
- Nej, jag tycker att det funkar rätt bra. Än så länge är det ju mest bara "på lek" det jag håller på med. Som mina tider ser ut idag kan jag ju nästan på egen hand klura ut hur jag ska träna för att bli snabbare. När jag blir bättre och kan visa bra resultat som håller utomlands, då kanske vi får flytta närmre varandra för då kommer det säkert att krävas lite mer "noggrann" träning.

Du känner säkert till det mesta om träning efter så många år som aktiv. Har du inte några planer att själv bli tränare?
- Jo. Jag är licensierad personlig tränare, vilket innebär att jag pysslar med personlig träning för individer och. företag. Jag gör upp träningsprogram och kostprogram och hjälper personer att nå deras mål, viktrelaterade, löprelaterade eller vad det nu må vara. Det är verkligen jätteintressant och känslan när man hjälp någon nå sitt mål är helt fantastisk!

Frågorna här ska ju här handla om löpning men man undrar ju såklart om du hinner med något annat och vad du väljer att göra när du inte tränar...
- Tja, äta och sova...., det blir inte mer än så just nu eftersom jag måste jobba heltid för tillfället för att få min satsning att gå runt ekonomiskt. Jag kliver upp vid 5-tiden på morgonen, tränar, försöker vara på jobbet vid 8. Sen kör jag på till klockan 3-4. Efter det blir det antingen en runda till eller om jag varit riktigt lat och inte sprungit på morgonen så kör jag mitt tänkta träningspass då. Sedan är det mat och lite pyssel med företaget. Vid niotiden kan jag oftast inte hålla ögonen öppna längre så då är det godnatt.... trist säger många vänner men jag trivs bra med det. Jag vet vad jag vill och då spelar vägen dit inte så stor roll i mina ögon.

Till sist, ärligt talat. Få av de andra tjejerna i terräng-SM kände ju till dig innan tävlingarna. Vad fick du för kommentarer, du snuvade ju många aspiranter på guldmedaljerna!
- De svenska tjejerna är riktiga guld-tjejer, så himla snälla och trevliga. De kom fram och kramade om mig, grattade och någon sade till och med att "jo, du e bäst", helt otroligt! Många tjejer utomlands har ett och annat att lära av våra svenska tjejer!! Förhoppningsvis kommer jag att få en chans att träffa dem lite mer nu och lära känna dem. Kanske till och med träna lite med någon, någon gång då och då.