- Jag ville bibehålla tävlingskänslan så länge som möjligt under graviditeten även om resultaten inte var på samma nivå som normalt. Jag tycker om att tävla och anser att den mentala satsningen på tävlingar är minst lika viktig som den fysiska, förklarar 33-åriga Kirsi, som fick en dotter i slutet av februari.
Det var Kirsis tränare Reino Kärkkäinen som föreslog att hon skulle springa Tjejmilen förra året. Reino är för övrigt Stockholm Marathons och Tjejmilens representant i Finland.
- Jag visste egentligen inget annat om tävlingen än att den var stor och endast för damer. När jag kom till Gärdet märkte jag att detta var lopp där man hade beaktat de kvinnliga löparnas önskemål och behov på ett speciellt sätt. Man kunde jogga eller gå utan någon som helst stress, eller tävla för fullt.
- Härligt, tänkte jag. Man kunde se spänningen, glädjen och vi-andan i
tjejernas ansikten.
I sommar har Kirsi kommit tillbaka i elitsammanhang och vunnit både 5000 m och 10 000 m vid de finska mästerskapen. Nu ser hon fram mot att springa Tjejmilen igen:
- Den atmosfären som jag upplevde ifjol var något unikt. Jag har sprungit länge och upplevt många olika typer av tävlingar, men detta var något speciellt. Jag bestämde att jag vill komma tillbaka när jag var i form.
- Tyvärr saknar vi helt och hållet denna typ av damlopp i Finland. Vi har stora motionslopp för kvinnor som lockar stora massorna, men jag har
aldrig ställt upp i något av dessa lopp. Det gör inte andra finska elitlöperskor heller. Största orsaken är väl det att det tas ingen tid på dessa lopp.
- Jag tycker att Tjejmilen och många andra svenska damlopp har lyckats bra med att kombinera riktig tävling med inspirerande motion för vem som helst.
- Tävlingsdatumet passar också utmärkt i mitt träningsprogram inför
Finnkampen helgen efter Tjejmilen. Det roligt att möta löpare som man annars inte tävlar mot så ofta.
Att Kirsi lyckats komma tillbaka till det finska landslaget så snabbt efter barnafödande beror på god planering:
- Jag tog det försiktigt från början. Min tränare och jag hade planerat
den alternativa träningen mycket noga. Allt onödigt togs bort och alla
övningar som innebar den minsta skaderisk gallrades bort. När jag så
småningom kunde börja springa gick utvecklingen framåt ganska snabbt.
- Jag blev femma på finska terrängmästerskapen den 17 maj. I juli var
jag tre veckor på höghöjdsläger i Frankrike där träningen flöt bra.
Sedan kom jag till Finska mästerskapen utan att ha tävlat en enda gång på bana sedan april 2002. Resultatet blev två guld och personbästa på 5000 m.
- Lilla Iiris var med på träningslägret, och jag kan berätta att det väckte ganska mycket uppmärksamhet bland sydeuropéer när det var kvinnan i familjen som sprang och mannen som skötte barnet vid löparbanan!