Det var ett rejält hugg i solen när vi stod på en refug mitt i korsningen mellan Lidingövägen och Valhallavägen. Det var några minuter kvar till start och på håll kunde vi höra Sveriges nationalsång på håll. Wow, Molly Hammars röst är ju magisk och gissa om jag önskade att jag hade stått lite närmre. Hur som helst – här kom dagens första gåshud. Vill du höra reprisen så kan du gå in på marans Instagram @stockholm_42195 och bläddra bland de stories som ligger under ASM2024. Några minuter senare ljud startskottet och visst är det coolt att det var vår världsstjärna i diskus, Spårvägens Daniel Ståhl som höll i startpistolen.

Det var 23000 anmälda till adidas Stockholm Marathon och över 18000 som kom till start. Och den mängden löpare som sprang förbi oss där på refugen tog liksom aldrig slut. Jag tror att det tog åtta, nio minuter innan första startgruppen kommit förbi – då återstod en minut till startskott nummer två. Så fascinerande att titta på alla löparna, att se deras ansiktsuttryck. Vissa sammanbitna av stundens allvar, andra lugnt leende och några nästan lite spralliga, som att de var på väg att göra något busig som kunde sluta lite hur som helst. Här kom dagens andra gåshud - och även lite tårar i ögonen.

När alla löparna lämnat starten drog vi oss ner mot Strandvägen där löparna passerade efter 10 sprungna kilometer. När vi kom ner hade vi precis missat eliten och Strandvägens trottoar var fullständigt packad med publik – men mitt i svängen mellan Raol Wallenbergs torg och Strandvägen lyckade vi pressa oss fram. Jag hejad mig hes, och funderade på de två gånger jag sprungit New York Marathon. Var det lika mycket publik här? Ja, det kändes nästan så. Men skillnaden i ljudnivå var ändå slående. Vi svenskar är lite tystare. Många står och väntar på att just den de känner ska komma förbi – och då heja och peppa högljutt. I New York hejar man på allt och alla (nästan så att man som löpare ibland kan känna att öronen behöver vila). Nu tog jag mig inte runt hela banan och det kan mycket väl varit ett mer högljutt hejande på andra platser.

En riktigt rolig trend är att det är fler unga, och framför allt unga tjejer som anmält sig till årets adidas Stockholm Marathon än tidigare. I pressinformationen kunde man läsa att:

”Varannan deltagare är under 40 år. Genomsnittsåldern 38 år är den lägsta genom tiderna. Men 28-åringen är den vanligaste löparen. Det finns i skrivande stund 922 av dem. Nästan två av tre springer dessutom adidas Stockholm Marathon för första gången. Vi har långt över 14 000 debutanter.”

Och det här är inte bara något vi kunde läsa om, det vara bara att titta på löparna. Det blev väldigt tydligt när man stod och hejade att det var många unga löpare – både bland de som var relativt snabba, men även bland de som tog det riktigt lugnt.

Efter Strandvägen drog vi oss ner mot Grand hotell, och Strömbron, för att sedan vända upp mot Stockholms stadion igen. Jag tror aldrig jag har sett så mycket folk i Stockholm som igår. Folkfest är nog det ord som ligger närmast. Och de som inte stod och hejade i publiken satt och på en uteservering och njöt av en lunch, eller en kall öl. Det såg härligt ut det också för jädrans så varmt det var. Varje gång den tanken slog mig, att det var jobbigt varmt, så kom skammen. Där stod jag i publiken och led av värmen … när det var löparna som hade det riktigt svettigt. Alltså, jag är så otroligt imponerad att alla dessa löpare. Vilka hjältar.

När vi kom till korsningen Sturegatan/Karlavägen stannade vi upp och hejade på det allra sista gänget som passerade här för att sedan fortsätta Valhallavägen ut mot Gärdet och Djurgården (tror att de sprungit 13-14 km) och snart var det dags för eliten att komma förbi här för den sista kilometern in mot målgången på Stadion.  Och där kom han, vinnaren Fredrick Kibii från Kenya, ganska tätt följd av Robert Ngeno, även han från Kenya. Ungefär 20 minuter senare kom första dam Marion Kibor, också från Kenya.

Det vore intressant att veta hur många av de som hejat fram löpare under årets mara som själva springer sitt första maraton 2025. Skulle tro att det är en hel del. Det är fascinerande och inspirerande att se beslutsamheten och kraften bland alla dessa löpare. Här samsas gamla som unga, med olika kroppar och olika mindset. Och bland de allra mest imponerade är de blinda löparna som springer med ledsagare.

Så var det för mig. När jag med tårar i ögonen och gåshud på armarna stod och hejade fram löparna vid målgången 2011 - då bestämde jag mig för att själv springa året efter. Synd bara att 2012 blev den kallaste maran i mannaminne. Men det är en helt annan historia.

Här hittar du hela resultatlistan.

Av Kristina Lager