Under 1900-talets sista år vann Marie Söderström-Lundberg Sevilla Maraton. Det var då ett lopp som var välkänt bland de främsta svenska löparna, men som ännu hade långt ifrån det rykte som spanjorerna skaffat sig de senaste åren, när nästan hela den europeiska eliten vallfärdat till Andalusien. Maries segertid 2:35:21 skulle idag, en kvartssekel senare, räckt till 42:a plats.  20 tjejer klarade den OS-kvalgräns på 2:26:50, som satts upp av det Internationella Friidrottsförbundet World Athletics. Men vi har tuffare förutsättningar. Sveriges Olympiska Kommitté kräver 2:25:30 för att ens bli nominerad. Det var med den pressen som Carolina Wikström gick in i loppet. Hon visste inte om det skulle krävas ännu mer av henne. Trots det var hon ovanligt avspänd efter tre lyckade lägerveckor i Spanien och andra bestyr vid hemkomst.

Bröllop skingrar tankarna

- Jag var på bröllop och har varit ganska sysselsatt med annat. Det brukar vara bra för mig. Jag har känt mig ganska lugn, brukar annars vara ganska nervös. Jag ville få det överstökat, berättar Carolina om hur hon kände sig på startlinjen.
Planen var att haka på en av spanjorskorna som jagade OS och som hade med sig farthållare, Meritxel Soler. 
- Hon skulle öppna i en fart på 3:27/km (vilket ger 2:25), men så blev det inte alls. Första femman gick på under 17 minuter (3:23/km). Det blev ett helt annat lopp än tänkt. Men det var en stor och bra klunga och jag beslutade mig för att köra på. Det fanns en rädsla att jag skulle tajma fel dag. Men det fick bära eller brista. 

Det som såg ut att vara ett jämnt tempo med 1:12:04 halvvägs och fortsatta femmor strax över 17 minuter i en kvartett med tre spanjorskor upplevdes annorlunda av Carolina.
- Det kändes bra fram till 30. Sen blev det knixigt, lite blåsigt, och jag tappade några meter på min klunga. Men jag flöt på i eget tempo. Jag kunde ha deppat ihop där, men jag försökte fokusera på att jag hade mycket att springa för.

Nytändning vid 35
Det blev en nytändning när Wikström kom ikapp spanjorskorna igen.
- Helt plötsligt var vi vid 35! Jag visste inte alls vilken tid som jag var på väg mot, men jag vet att jag är stark på slutet och det kändes rimligt att satsa på under 2:25, säger Carolina, som aldrig tittade på sin egen klocka, utan bara på displayerna som var uppsatta var femte kilometer.
I mål som nia på 2:24:30, en minut under den svenska nomineringsgränsen, 2:20 under det internationella kravet, bara ett par minuter från vinnaren och 49 sekunder från Isabellah Anderssons 13 år gamla svenska rekord - hur känns det då?

- Jag är jätte-, jättetrött i benen!

Även Hanna Lindholm spände bågen efter en väldigt bra träningsperiod i Portugal och sprang inledningsvis i ett tempo för den internationella OS-kvalgränsen. Men hon tappade gradvis, via 1:13:58 halvvägs. Hon hade fortfarande chans att slå personligt rekord vid 44 års ålder, men slutet blev tungt och tiden rann iväg till 2:31:18. Det är ändå Hannas bästa resultat på tre år.

/Lorenzo Nesi