Anders Aukland har nyligen fyllt 50 – och karriären är inte över. Han går nu in i ytterligare en säsong i långloppstouren, om det blir hans sista får tiden utvisa. Men något som står klart är att detta är en person som alltid skjutit på gränser. I Spring Snyggt - med Jesus och Manne berättar Anders om hur han har tränat i livets olika skeden. Vad man ska ta med sig om man vill vara elitsatsande långt upp i åldern. Och varför han valde skidorna framför löpningen.

Det är kanske tröttsamt att folk alltid poängterar din ålder, men vi måste ändå börja här. Hur kan du fortfarande vara i den absoluta toppen trots att du nu passerat 50? 
­– Åldern är inte riktigt vad den en gång var. Med det menar jag att både träningslära och teknik har utvecklats och jag tror generellt att det går att satsa längre upp i åldrarna nu än vad det gjorde förr. Sen är det givetvis något kopplat till den sport du håller på med. Konditionsidrotter, som skidor, löpning, cykel och rodd tror jag är fördelaktiga då de jobbar mer med uthålliga muskelfibrer än explosiva.

Har du märkt någon skillnad i kroppen? 
– Jag kände egentligen inget distinkt tapp förrän jag fyllde 45. Då blev det uppenbart att explosiviteten, framför allt den explosion som krävs i uppförsbackar på skidor, hade blivit sämre. Det är nog oundvikligt på något plan. Mest av allt sitter det i huvudet tror jag, är motivationen att bli bättre kvar så finns fortfarande möjligheten. Sen måste man givetvis lägga om träningen lite. Man kan inte träna på samma sätt som när man var 20 när man är 35. Det betyder inte att träningen är sämre, det betyder att fokus måste förflyttas.

Vad har varit din drivkraft? 
– Det enskilt viktigaste för mig har varit det mentala. Jag hade kunnat sluta efter världscupen 2007. Men då började jag satsa på Vasaloppet och Marcialonga, en annan disciplin jämfört med det jag var van vid. Då började jag faktiskt träna mer. Det blev helt annan stakning, mer volym. När jag såg att jag utvecklades och faktiskt blev bättre så gjorde det extremt mycket. Att får vara en del av ett lag, att få uppleva nya idrottsögonblick, allt det ger mig så mycket.

Det finns en vedertagen bild av att man har 10 år av att vara på toppnivå. Du har nu varit elitaktiv i 27 år. Hur funkar det? 
– Jag tror att en del av det är kopplat till att jag initialt hade två idrotter för två säsonger, det var löpning på sommarhalvåret, skidor på vinterhalvåret. Jag bedrev egentligen denna parallella satsning tills jag var 26 år gammal. Kanske så sparade det mig lite att inte bli för specifik för tidigt. Eller så hindrade det mig från att bli så bra som jag hade kunnat bli i någon av sporterna.

Berätta om din löpning?
– Jag gjorde egentligen mina bästa tider när jag var 19-20. Sedan skedde inte så mycket och det hade nog med skidorna att göra, att jag inte gick all in. Jag tog två guld, 5000m och 10 000m, på de norska mästerskapen. Vid ett läge så var det verkligen oklart vad jag ville satsa på. Men jag kände väl att förutsättningen för att nå toppen skulle vara närmare tillhands på skidorna. När jag sprang som mest så hade vi lite annat upplägg också gentemot den norska modellen vi ser i löpningen idag. Jag hade tröskeltusingar men sen hade jag fyrahundringar i 3000m-fart. Det var standard. Runt om det var det ett upplägg som skulle göra mig gångbar på skidor också. Löpning är ganska begränsat i hur många timmar du kan springa, en skidåkare kan spendera mer tid på skidorna utan att bli sliten.

Har skidsporten tagit till sig Ingebrigtsen-metoden också? 
– När jag sprang var det mer fokus på syra generellt. Men jag tycker ändå att jag hade en approach som ändå innebar lite mer tröskel än vad mina samtida gjorde. Jag tror att jag tog med mig lite av löpningen in i skidorna. Generellt så kräver skidor dock att man går på lite mer i backar osv. då profilen blir helt annorlunda.

Jag tror överlag att löpningen ligger längre fram i utvecklingen än vad skidorna gör, träningsfilosofiskt. Det finns fler traditioner i skidorna som är svåra att bryta. Skidor är mycket mer upp och ner, då är det svårare att gå på puls och laktat. Löpningen går nog att balansera på ett annat sätt. Samtidigt finns det stor träningsvilja i skidsporten.

Hade du kunnat bli lika bra på löpning som du blev på skidor? 
–När jag var 17-20 år gammal så hade jag ett lika, om inte större, intresse för löpning. Jag övervägde att åka till Boston för att börja på universitetet och bli löpare mer på riktigt. Men i samma veva så skulle det bli OS i Lillehammar 1994. Det spelade in väldigt mycket i mitt val. Jag trodde på den tiden också att det i princip var omöjligt att bli konkurrenskraftig på löpning som vit, jag trodde att det var en afrikansk sport. Det har ju visat sig att alla kan bli bra men vi hade inte den traditionen då.

När jag gjorde valet var jag nog lika bra i bägge sporterna, men det kändes enklare att nå toppen i skidor. Hade jag börjat idag hade jag säkerligen blivit inspirerad av Ingebrigtsen.

Vad hade du helst gjort, springa 5000 m på 12.48 eller vinna femmilen på OS? 
– Haha, tufft val. Men måste nog säga 12.48 på 5000 m ändå.

Hör hela intervjun med Anders Aukland i avsnitt 146 av Spring Snyggt - med Jesus och Manne