Då återstod paddlingen, 45 mil genom skärgårdar och över öppet hav. En del av det här äventyret som vi visste skulle vara den mest kritiska. Om vi klarar det eller ej beror inte bara på vår egen förmåga utan vi är i händerna på något mycket svårare. Vädret! Om vi inte får rätt väder vid rätt tillfälle skulle paddlingen över öppet hav inte kunna genomföras.

Vi startade i Tenala på exakt samma plats där vi avslutade löpningen. Spända och förväntansfulla inför att resan tar sig ett helt annat uttryck packade vi kajakerna tisdag morgon och gav oss iväg. Ner genom den långa viken upp mot Tenala och det föll ett mycket lätt regn. Regn betyder tur och lycka tänkte vi och var glada för vädret.

Vi tog det lugnt de första dagarna och paddlade bara kortare sträckor. Att glida förbi stränderna, förbi sommarställen och fina öar, uppleva väder och vind var att känna den totala friheten. Vi paddlade det vi kunde, orkade och hade lust med, letade sedan upp härliga släta klipphällar där vi slog läger, lagade mat, beräknade sträckor på kartorna och förberedde oss inför nästa dags paddling. Det gick nästan för lätt då vindarna var lätta och solen lös.

Men det ändrade sig den dag då vi gick över till Mariehamn. Det var en lång dag och vindarna blev tuffare, större delen av dagen hade vi 6-8 m/s rakt i nosen och det var en kamp att ens ta oss framåt. Den stund vi kände sanden under kajakerna vid Mariehamns camping var en lättnadens stund, nu skulle vi få vila en dag innan vi fortsatte mot Eckerö och sen vidare över Ålands hav.

Väderprognosen var inte bra och det lutade mer och mer åt att vi skulle bli tvungna att ta oss över med Eckerö-färjan, något vi inte alls ville. Efter vilodagen i Mariehamn tog vi oss under två dagar till Täppkobbar sju kilometer väster om Eckerö. Prognosen hade ändrat sig och fredagen såg ut att ge oss precis det väder vi bara drömt om.

Vi gick upp redan tre svensk tid fredag morgon för att påbörja vår dryga tre mils långa paddling över havet. Vi vaknade till ett lugnt hav och gav oss iväg mot vår första anhalt, Yttre borgen, vilken var sista ön innan Märket. Märket som ligger mitt i Ålands hav och där gränsen mellan Sverige och Finland zickzackar sig genom ön. Gränsdragningen gjordes först rak men då de kom på att fyren låg på svensk mark så drogs gränsen om och fick den märkliga form den har idag.

Då vi närmade oss Märket började det blåsa upp lite mer men då vi hade vinden i ryggen så kändes det ändå helt ok. Att först paddla mot en tom horisont för att sedan se byggnader och ö bli allt mer tydlig och till sist nå hela vägen fram var mäktigt! Märket var inte alls som vi trodde en öde ö med en fyr på utan ön kryllade av människor, folk som jobbade med restaurering och ett gäng radioamatörer från Belgien huserade där då vi kom. Vi blev väl mottagna och inbjudna in i värmen och fick kaffe i oss efter vår lunch.

Att sen ge sig ut och styra fören mot Understen och den längsta passagen över havet var än mer magiskt. Havet låg lugnt och vi såg absolut inget annat än en suddig horisont som gick ihop med den gråmulna himlen. Efter några kilometer började vi kunna ana fyrarna, tre till antalet, på Understen och ju närmare vi kom desto bubbligare blev vi av lycka då vi insåg att vi faktiskt skulle fixa det. Med stenarna under fötterna på Understen gjorde vi det största V-tecknet hittills under resan med våra paddlar. Vi hade klarat att paddla kajak över hela Ålands hav!

Det kändes skönt att vara hemma igen och se den svenska flaggan. Mentalt befann vi oss på trygg, säker mark, vilket vi snabbt fick inse var en illusion då det blåste upp på väg in mot Grisslehamn. Hav är alltid hav och vi kan drunkna både i Sverige och Finland. Nu har vi drygt 14 mil kvar in till Stockholms Stadshus där vi går i land efter en fantastisk resa den 13:e juli klockan 12:00. Än är inte äventyret över, 14 mils paddling återstår och nu drar det ihop sig till de hårdaste vindarna under vår resa.