Perseus som kommer från en riktig gång-familj där brodern Anatole och mamma Siw Karlström också är och har varit gångare på absoluta världsnivå.

– Jag testade första gången när jag var sju år gammal. Min mamma är gammal gångare av världsklass och hon instruerade lite innan hur man skulle göra. Det var en sträcka på 500 meter och jag hade innan tävlingen sett ett prisbord. I min klass kunde man vinna ett trätåg, och jag kände direkt "det där vill jag ha". Jag lyckades vinna och belönades med det där fina trätåget. Det blev två tävlingar hösten 1997 och sedan fortsatte vi våren 1998.

Det är en bedömningssport och reglerna stipulerar att båda fötterna ska vara i marken, men det är så med brasklappen att det ska framstå som så för domarna. Hur fungerar det där?
– När foten sätts i ska knät vara sträckt tills det passerar underkroppen. Man pratar inte direkt om att springa om man har den där tekniken. Jag hade sett min mamma när hon tränat och det föll sig ganska naturligt då. Sen så är det så att eventuella teknikfel ska kunna uppskattas med blotta ögat, och det blir svårt om man faktiskt går enligt direktiven. 

Vi var ute och testade och slogs direkt av hur jobbigt det var och framförallt hur höften aktiverades. Var tar kroppen mest stryk?
– Det gäller att rotera höften för att få ut steget så långt som möjligt, det innebär att man måste vara ganska rörligt i det partiet. Det är mindre stötar vilket innebär att det är mindre påfrestningar på knän och fötter. Som i alla sporter kan man träna till en viss gräns.  Vi vill gärna sätta ner foten med rätt hälislag vilket innebär att skenbenen kan ta en del stryk initialt. Egentligen är gång väldigt oekonomiskt. Vi tar bort hela svävfasen som du har i löpning. Gång är i princip enbart muskulärt arbete. 

Det känns som att gångsporten har fått utstå en hel del förlöjligande, har detta varit jobbigt?
– Jo, det har jag väl tråkigt nog fått ta del av. Man har fått utså sin beskärda del ute på träning med glåpord och så vidare. Man vänjer sig och det stärker säkerligen en mentalt.

Hur mäter ni träning som elitgångare?
– Jämför man med maraton så är det ganska likt. Det är långpass, intervallpass och vanliga distanspass. Det är uteslutande kilometer som vi bygger träningen kring och ofta är det då i block mellan 100-150 kilometer. Det är väldigt likt löpning fast vi går istället för att springa. Jag personligen ligger nog lite lägre i volym än vissa andra.

Har du ett pass som du vill rekommendera?
– Idag körde jag två kilometer uppvärmning följt av uppbrutna tusingar på bana. Jag kör 600 m kring tävlingsfart på 10 000 m, i mitt fall blev det 2.24, det vill säga 4.00 per kilometer. Vilan är ett varv, 400 m i ungefär distanstempo, en minut långsammare än intervallen så den gick på två minuter alltså 5.00 per kilometer. Jag körde 10 stycken så totalt 10 kilometer men man kan köra från sex stycken och uppåt. Ett bra pass där det är viktigt att hålla vilan relativt kort.

Hör hela intervjun med Perseus i avsnitt 121 av Spring Snyggt - med Jesus och Manne.