Vem är du?
– Jag heter Jennie Elm, är 36 år år och bor i Eksjö. Jag har pojkvän och jobbar deltid som personlig assistent åt en 22-årig kille med autism. Vid sidan av det driver jag på lust och känsla mitt eget förtag som hälsoinspiratör. Jag erbjuder bland annat gruppträning, löpcoaching, livsstilsrådgivning med fokus på kostrådgivning och föreläsningar.

Hur länge har du löptränat?
– Jag har egentligen sprungit så länge jag kan minnas. Till en början i leken, för att som sexåring sedan börja träna friidrott. Här var det initialt fortfarande väldigt mycket lek, men med tiden även mer grenspecifik träning. Favoriten blev snabbt 60 meter. Förmodligen för att det var där jag kände mig starkast och gick som bäst. Visst blev det även ett och annat 800-meters lopp och diverse stadslopp på 1 km, men allt över det kändes lååååångt. Friidrotten höll jag fast vid upp till 12-årsåldern. När jag var åtta år började jag spela fotboll och vid nio år började jag spela handboll. Dessa två idrotter var sedan mitt liv fram tills slutet av gymnasiet.

– Löpning som ren träningsform fick jag dock kämpa länge med att ta till mig. Jag lyssnade på och läste om alla som beskrev den där härliga känslan som löpningen gav dem. Jag ville också, men fattade aldrig vad i hela friden de pratade om. Försökte halvhjärtat några gånger, men fick det liksom aldrig riktigt att lira. Utan boll blev det istället mest pest och pina. I maj 2017 bestämde jag mig för att genomföra minst tio distanspass löpning innan året var till ända. Och blev fast. Jag sänkte tempot och började långsamt fatta grejen. Ska du springa längre sträckor kan du inte springa ditt snabbaste. Inte direkt. Behöll givetvis min älskade intervallträning, men den fick i allt större utsträckning samsas med de längre och lugnare stegen i löparskor.

Vilken löpträning gör dig lyckligast?
– Helt klart passen när känslan i kroppen liksom synkar med den i huvudet. När jag känner mig stark och explosiv under de allra snabbaste intervallerna. Precis lika mycket som när stegen bara flyter och det känns som att jag svävar genom skogen under ett distanspass.

Vad vill du bli bättre på i din löpning/träning?
– Jag vill fortsätta att utvecklas genom att känna mig tryggare och starkare i min egen kapacitet. Även om mitt primära mål inte är att jaga tider eller på annat sätt leverera mätbara resultat, så kickar jag som sjutton på att faktiskt känna min utveckling: Hur jag alltmer blir bekant med mitt löpar-jag. Stegen vid olika hastigheter. Hur jag smartast placerar kroppen. Vilka muskler jag behöver stärka och var jag behöver bli mer rörlig. Vilka tempon som genererar vilken puls. Hur jag inser att jag faktiskt kan pusha mig liiite hårdare utan att behöva maxa. Och hur jag undan för undan vågar släppa prestigen och tävla enbart för glädjen.

Vem är din förebild inom löpning/träning?
– Mina förebilder, samtliga kategorier, är alla dem som kör sitt race och följer sitt hjärta. Oavsett nivå. Inspiration hämtar jag dagligen på Instagram och bland diverse träningspoddar. Några av mina främsta lusthöjare (både i avseendet löpning som en del av ett helt liv och för konkreta passupplägg) är Sanna Hed, Charlotte Karlsson, Joanna Swica, Erika Kits Gölevik, Josefine Swärm, Sara Wiss och Frida Lindström

Vad uppskattar du mest hos en träningskompis?
– Helt klart att personen får mig att lyfta det där lilla extra. Oavsett om det handlar om att pressa kroppen hårdare, komma med konkreta tips, utmana i nya rörelsemönster eller genom att bidra med allmän pepp och glädje.

– Mina distanspass springer jag dock helst med enbart mig själv som sällskap. Gillar att få styra efter dagsform och känsla. Försvinna i tankar och tystnad. Intervallkompisar tycker jag dock är guld och brukar alltid piffa mina Stockholmsvistelser tillsammans med Adidas Runners. Hade jag haft den möjligheten på hemmaplan hade jag med glädje kört varenda vecka.

Vilken löparpryl klarar du dig inte utan?
– Alltså. Jag gillar verkligen min klocka och tycker att den har hjälpt mig med att få koll på min kapacitet och lära känna mina hastigheter. Gillar också att kunna mäta mina rundor och har nästan jobbat bort fixeringen vid att alltid avrunda till jämna och harmoniska siffror.

Vad äter du helst innan ett långpass?
– Först och främst så är jag fortfarande på den ringa långkörarnivå att mina långpass ligger på mellan 90-100 minuter. Ibland körs dessa med en kopp kaffe med havremjölk i magen. Andra gånger med den grötfrukost deluxe som är med mig veckans alla dagar. Upplever mig själv extremt känslig för att känna mig tung i magen/kroppen och är hellre lite hungrig än för mätt.

Vilket ord representerar bäst det du känner för löpning?
– F R I H E T! Av så många anledningar. Friheten i att få andas utomhus. Friheten i att inte behöva passa tider eller anpassa. Friheten i att få känna mig stark. Friheten i att få tid att sortera i sinnet. Friheten i att få låta känslan styra. Friheten i att få känna mig frisk. För med ett bagage där träningen i ett ungt vuxenliv drevs av enbart ångest och kompensation. Har löpningen fått bli min nyktra träning. Helt fri från krav, egenvärdering, scheman och prestationspress. Ibland blir jag sugen på att styra upp och följa en detaljerad plan, men landar alltid lika snabbt i att jag inte är där. Än. Eller kanske någonsin.

Vilket mantra tar du till när det är tufft på träning/tävling?
– Under de där lite kräkiga intervallerna som får mig att börja tänka tanken på att ge upp, då räknar jag. På alla sätt och vis. Vartannat steg. Eller varje. Till fem, tjugo eller hundra. Sedan är det slut och det var ju inte alls så jobbigt som min hjärna lurade mig att tro.

– Under tävling har jag bestämt mig för att låta upplevelsen föregå resultatet. Blir jag svintrött sänker jag tempot, vilket alltid brukar resultera i att jag strax vill och kan höja det igen. Kanske jaga några ryggar och känna mig svinstark när jag passerar. Eller bli inspirerad av hur jäkla vassa vissa är som bara försvinner allt längre bort och börja fundera på hur jag kan nå dit. Jag klappar till musikunderhållning, medlöpare och publik och high-fivear varenda utsträckt barnhand.

Vilken är den bästa effekten som löpningen har haft på dig?– Jag brukar kalla löpningen för min medicin. För rastlösheten i kroppen och kaoset i huvudet. Frustrationen som behöver omvandlas och glädjerusen som måste få explodera.

Vilket var ditt senaste lopp – och hur gick det?
– Mitt senaste lopp var Tjejmilen 2019. En varm dag med relativt trötta ben. Men berusad av stämningen och kraften i nummerlappen slog jag till med pers. Var lite missnöjd med känslan i kroppen, men toknöjd med nytt PB.

Vilket är ditt nästa lopp?
– Då Ragnar blev inställt håller jag nu tummarna för att Salomon 27K kommer att gå som planerat. Det var de två lopp som jag anmält mig till 2020. I mitt huvud hade jag också räknat med att springa både Tjejmilen Trail, diverse jippolopp och kanske något av loppen på Lidingö. Hoppet lever!

Hur påverkar coronapandemin din löpning?
– Rent löpmässigt egentligen ingenting. Min träning ser likadan ut både med och utan lopp. Känslomässigt har jag nog påverkats desto mer. Kan känna mig tacksam för att obehindrat få springa både utomhus och på gymmet, och njuter lite extra av det där som jag insett inte är för givet.

Få mer inspiration. Följ Jennie på insta @jennie.elm

 Berättat för Kristina A Lager