07.24 fredag 24 januari

Morgontåget korsar vårt land från väst till öst, genom kolsvart mörker till skimret av ljus. 

Tågvärden promenerar fram och tillbaka i kupén och bjuder på frukost.

 “Kaffe eller te? Nej tack, det är bra” “Kaffe eller te?” Kaffe, tack. Har du havremjölk?” 

Tåget rullar in på perrongen på Stockholm Centralstation och för alla människor som rest tillsammans - fortsätter dagen åt varsitt håll. 

Jag går upp mot plattformen för Arlanda Express och letar mig fram till en vit volvo XC60. Bakom en bred reklampelare ser jag en äldre man med klarblå tjocktröja skymta förbi. Han ser mig också. Till slut möts jag av ett leende från en ännu okänd man. Han sträcker fram sin hand:

- “Hej, är det Sara? Willy, heter jag” 

Från Stockholm City till Älvsjö. Från stadens intensitet till mindre trafik, mer bostäder och natur. Willy pekar västerut - bort mot Nackareservatet. Han kallar det för “Europas främsta naturområde” 

-“Jag har inte varit där ännu”

-Nej, men dit ska du, säger Willy.

Lugnet från skogen, ekar ända hit. Tydligheten i hans röst skapar känslan av att det är ett område en löpare inte bör missa. Willy parkerar på den stenlagda uppfarten till höger om familjens vita trähus och vrider strax därefter om dörrnyckeln. “Varsågod, stig på” säger han glatt. 

Från gatan sett verkar huset lågmält, mysigt, pittoreskt. När vi går in breder 160 kvadrat ut sig, uppdelat på tre våningar med flera gömmor och en växtrik trädgård på husets baksida, formad likt en gradäng.

-Kapitalismen har segrat, uttrycker Willy och tar oss tillbaka till en diskussion vi hann påbörja under de 10 minuter vi satt i bilen. 

-Varje individs behov ska tillgodoses genom snabb konsumtion. Man skall göra allt och ha allt direkt. “Jag ska ha, jag måste ha, jag måste få”. 

Hans uttryck har en intensiv tillstymmelse och kroppsspråket är yvigt. Han grämer sig. Mjuknar en kort stund därefter och säger;

-När vi egentligen behöver vara mer med varandra. Kanske ta en utflykt till skogen och ta med picknick?

Willy vänder sig mot fönstret som sträcker sig från golv till tak och tittar ut mot husets baksida. Han pekar på trädäcket som är i behov av att fräschas upp - och berättar om han och hans fru Evas planer på att bygga en inglasad terrass, för att slippa underhållet när de blir äldre. 

Sommaren 1982 vibrerade det första startskottet i Midnattsloppets historia mellan de täta huskropparna på Södermalm. Från speakertornet hördes rösten från den då - 34 årige Willy.

En förmåga att använda sin röst är hans särskiljande personlighetsdrag och den styrka hos honom som också varit hans tuffaste motpol. Alla projekt, krönikor och debatter signerat Willy Berggren - har sin kärna i önskan om engagemang, empati och gemenskap. Om ett samhälle och en idrottskultur som går från jag - till vi. 

-På 70-talet när jag växte upp pratade man ofta i termer om “vi”. Idag pratar man i termer om jag och man, konstaterar han och bekymrar sig över att många idag ger uttryck för det individualiserade samhället. 

-Bostadsrättsföreningen? Idrottsföreningar? Facket? Till och med mina egna söner vill inte engagera sig i något sådant, säger Willy

INDIVIDER FORMAS AV GRUPPEN

Under 70-talet exploderade löpning som kulturellt fenomen - framförallt i USA och vid kulmen av decenniet startade Stockholm Marathon sin fram till idag - 40-åriga historia. 

Årtiondet var även en period då vänsterpolitiken dominerade och människor engagerade sig i frågor för förändring. Det var också den tid då svenska samhället rörde sig från industri- till tjänstesamhälle. Det kom att kallas för “De stora rörelsernas tid”. 

Willy sitter avslappnad i sin fåtölj, lika klarblå till färgen som hans tröja. Vi kommer in på en av flera hjärtefrågor. Hur föreningslivet och “vi” - tillsammans kan skapa förutsättningar för idrotten och idrottare att fortsätta utvecklas. Willy har sedan 50 år tillbaka varit med i uppstart och utveckling av såväl Midnattsloppet som Löpargymnasiet i Sollentuna, Sport Campus Sweden för elitidrottare med dubbla karriärer och det fyra år gamla projektet - Löparnas vänner. 

 Både på 70-talet och idag är evenemangen det som ger många klubbar i landet god ekonomi och möjlighet att utveckla sin kärnverksamhet. Föreningar - bedrivs främst av ideella arbetsinsatser av människor, på deras fritid. Men andelen eldsjälar som bär denna kultur och som inser att vi behöver göra något tillsammans för att nå dit vi vill -

försvinner i takt med att antalet klubbar minskar. “Ledarinsatsen idag är den samma som på 70-talet, men fördelat på otroligt många fler människor”, säger Willy och menar att utmaningen inte borde ligga på statushets eller resultat, utan hur vi skall skapa ett föreningsliv och samhälle där vi skall vilja umgås tillsammans, utvecklas och hjälpa varandra.

- “Sverige lär ju idag - vara världens mest individualistiska land” uttrycker Willy bestämt. 

Vi har precis ätit upp varsin laxsallad, när Willy tar tag om fåtöljens armstöd och reser sig raskt upp.

-Tycker du om stark kaffe? Det finns något som heter Willy-kaffe. Man ställer skeden i mitten och den står nästan kvar, va. Jag har Zoega Mörkrostat. 

-”Tack för maten”

- Ja varsågod! Den här salladen var riktigt hygglig. Vi brukar hälla ner skräpet i skräpet, skölja av och ställa plastlådan i diskmaskinen innan vi slänger dem, förklarar Willy och pekar mot sopsorteringen.  “Inte en extra skopa sa, du? Jag kände hur handen nästan slant på mig”

Hans ögon smalnar till små springor för att göra plats för det stora leendet.

-Eva och jag är ute och reser ganska mycket, då kommer man ner runt om i Europa och världen. Det är märkligt hur mycket uselt kaffe det finns. Vi i Sverige är världens näst största kaffekonsumenter, flikar han in.

KNEGAREN FRÅN KÄRRTORP 

I vårt samtal återkommer vi till beteendemönster och personlighet. Till varför man blir som man blir. Hur vi beter oss, reagerar och agerar - landar tillbaka till invanda, undermedvetna eller medvetna mönster som till stor del formades under vår uppväxt. Mönster som förklarar hur vi är och varför, men som också ibland kan skydda oss från att vara oss själva fullt ut. För att utvecklas och driva saker framåt - tillsammans - krävs först en förmåga att leda och förstå sig själv.

Willy tystnar en stund och tänker tillbaka på sina föräldrar; Arne och Anna-Lisa.

De kom från fattiga förhållanden. Att betala hyran, var en utmaning. Att gå på bio varje söndag, var däremot en prioritet som bidrog till livsglädje och en form av gemenskap. 

-Det var knappt så de hade råd med det egentligen, men det var den enda form av media som fanns på 50-talet, menar Willy.  

 Hans föräldrar värnade framförallt om bättre tider och att deras barn skulle få det som de själva inte hade haft möjligheten till.  

-De köpte bil ganska tidigt - ett gammalt rosthaveri. Det köpte också ett sommarställe - och eftersom det var i nivå med vad de hade råd med så det var alltid ett massa byggande. 

“Ett jääävla byggande”, uttrycker Willy.

1949 - när Willy var 1 år - flyttade familjen till Kärrtorp. Ett område i Stockholm som naggar trädlinjen från Nackareservatet.

Badkar. Varmt vatten. En spis med ugn. Kylskåp. Balkong. “Ett himmelrike på 47 kvadrat”, uttrycker Willy om lägenheten han delade med sina föräldrar och två syskon. Det tyckte även Willys föräldrar, vilka syftade främst på den för dem, förhöjda levnadsstandarden.

-Nu sitter Eva och jag här - ensamma, på 160 kvadrat. Då tänker man “Okeej, en viss skillnad va?, säger Willy. Han möter mig med blicken i sökandet av bekräftelse på det han just sa, vilket redan lämnat avtryck och tankar om prioriteringar mellan generationer. 

Arne, Willys pappa var grovjobbare på dagarna och nattvakt på nätterna. Willy efterliknar en “grovjobbare” genom att forma armarna som att han bär en cementsäck. 

- “Slavarbete”, konstaterar Willy - samtidigt som han berättar att hans pappa också var ordförande i Kärrtorp Idrottsklubb, facklig företrädare och skyddsombud. “Det låter hur knäppt som helst”, säger Willy. 

Leendet kommer fram igen, samtidigt skakar han lätt på huvudet.  Willy själv, var 13 år när han började arbeta i sin farbrors livsmedelsaffär och från det han var femton tills att han var tjugofem arbetade han på posten - för att kunna finansiera sin utbildning till möbelsnickare. 

 -Vi var knegare, som vi säger i Stockholm.  “Morsan” - tog hand om familjen och hade samtidigt ett heltidsjobb och det är klart - hur blir man då? Man blir ju likadan. 

Men hur kom egentligen en så samhällsengagerad person - in på löpning, prestation och ledarskap?

KUNGARNA AV SÖDER

-Min pappa och hans bröder var boxare. Min farbror, Gunnar, är olympisk silvermedaljör i boxning. De kallas för “Kungarna av Söder.” De var inga aggressiva typer, men det var något stort att vara boxare. Jag skulle gå samma väg, men jag fick aldrig boxas. På min tid införde man diplomboxning vilket innebär att man inte får träffa motståndaren. Kan du tänka dig ett gäng grabbar som har pucklat på varandra från att man var fem år och så kommer man till en boxningsklubb där man inte får träffa varandra?

- “Som att inte komma i mål” 

-”Precis, helt meningslöst, så jag la av det där. Men idrotten var fantastisk för mig, säger Willy och berättar hur ett par vänner influerade honom att börja tävla och träna för orienteringsklubben “Stigfinnarna” i Bagarmossen.  

-Helt usel orienterare! Jag hade alltid för bråttom. När jag var långt ifrån kontrollen insåg jag “jäävlar, nu är jag fel igen”. 

Efter tre år gav Willy vika för skogens logik. Vid den tiden mötte han Nils Lindvall - en jämngammal kompis som tog med honom till friidrotten och Hellas Idrottsklubb.

- Jag började som höjdhoppare. Förmodligen en av Sveriges minst talangfulla. När jag gick i skolan hade jag väldigt svårt att koncentrera mig - förmodligen har jag en bokstavskombination, men det bjuder jag på! Jag kunde inte komma ihåg någonting. Det var ett jätteproblem och jag blev mentalt utmattad. Men det var egentligen då som jag började att springa. Eftersom jag är ganska intensiv, tänkte jag att sprinter borde passa mitt temperament, men varje år ökade jag distansen, berättar Willy.

PÅ SAMMA SIDA AV STAN, MED SAMMA GRÖNA NYANS -  SETT UR ETT HELT NYTT PERSPEKTIV

Ju längre det blev, desto bättre för Willy som rönte sina främsta framgångar i Lidingöloppet och maraton. För Hellas Idrottsklubb arbetade han som tränare, engagerade sig organisatorisk och samtidigt tävlade under totalt 13 år. “Det var en fantastisk klubb som höll till på Södermalm” menar han.

- Hellas var en klubb som helt utan ekonomiska resurser blev en utav Sveriges bästa föreningar. De höll ungdomsgrupper 1 gång i veckan och frågade då aktiva med ledare-tendens att hjälpa till. “Fråga mig om jag ville vara tränare? Vad kul!” uttrycker Willy.

-Jag var också med i det längsta att försöka vårda gatustafett-kulturen. Alla generationer tillbaka pratar fortfarande lyriskt om dessa tävlingar. 

-På den tiden hette stafetterna “ehhm…fan, vad heter dammen i Malmö?” 

-Ja, Pildamms stafetten! Karlstad, de hade Klarälvsstafetten.

“Vi hade telefonkedja på morgonen. Alla skulle upp och morgonjogga tillsammans” , berättar Willy och omfamnar den gemenskap och den bredd av löpare som fanns på den tiden - vilket influerat och inspirerat hans ledarskap och gör, än idag. 

-Men i Hellas insåg jag tillslut; “Det här är jävla fifflare” Dels, för att de hade ett konstigt sätt att se på vad en förening var - ganska auktoritärt, politiskt, lite Östermalms-stuk - du vet, säger Willy och drar pekfinger upp för näsan. Vi hamnade i skottgluggen och de slängde ut oss. 

1976 gick 100 löpare från Hellas till Hammarby. En klubb på samma sida av stan och med samma gröna färg på klubbdräkten. Även Willys pappa och hans bröder -”Kungarna av söder”  var verksamma i klubben och att det blev just Hammarby handlade mycket om att föreningen utstrålade det Willy och hans vänner identifierade sig med;

- Gemenskap och sympati. Man stöttar varandra. Det ska vara roligt va, säger Willy med glimten i ögat.

I hans uttryck finns hopp om att även framtidens föreningsliv skall stöpas i den formen.  Willys friidrotts-hjärta började en gång att bulta för Hellas - men det är i Hammarby han lämnat sina djupaste avtryck och sedan 1976 - fram tills idag - har han varit föreningen trogen. Totalt genom åren har Willy tränat 10 generationer, varit personlig tränare åt 900 personer varav 50 på landslagsnivå och 8 stycken - som internationell elit. Vi fastnar på den faktiskt kärnan. Den faktiska passionen - att vara just tränare.

-Idag? För mig själv? Aooohu.. Det vet jag inte, säger Willy och reflekterar.

-Eftersom jag alltid blivit indragen i klubbarnas skötsel så handlar det nog om en viss organisationsförmåga. Jag är ganska på. Bestämmer vi något är jag ihärdig att vi ska nå det målet. 

“Kan du inte ta ledig någon gång? 

“Näej..“

DEN TREDJE VÄGEN

-Jag har alltid varit väldigt ambitiös men också haft en inre stress. Det är bara att trycka på knappen, så får jag massor av infallsvinklar. När jag var 22 år och träffade min dåvarande flickvän, tyckte hon att jag skulle gå och lära mig franska så vi kunde åka till Frankrike. Därefter skulle vi gå och meditera. Det var lite mystiskt runt omkring med rökelse och levande ljus. Det var jag ganska misstänksam emot - men jag fann meditationen så enkel och just den där tekniken, den satt direkt. “Så”, säger Willy och knäpper med fingrarna. 

Ända sedan dess har Willy, utan någon religiös anknytning varit intresserad av själen och vår förmåga att utvecklas. Att titta inåt har skapat en djupare förståelse,  medmänsklighet och ett ledarskap byggt på genuin relation och gemensam ambition. 

Det som leder honom - är en vision om det goda samhället. Ett samhälle där människor hjälper varandra. Willy kommer själv tillbaka till en period i sitt liv då han blev mer nyfiken på sin person och ville se sig själv i nya perspektiv. Han kom då i kontakt med en beteendevetare vid namn William Metz. 

- “Vad är det för tysk?”, tänkte jag. Men det var en egenföretagare på Lidingö, berättar Willy. 

William och Willy samarbetade över en period, tillslut - hade Metz förstått kärnverksamheten i projekt Willy Berggren.

-För det första - jag har satt en etikett på dig. Du är en “good guy”

-Vad är det?, svarade Willy.

-Vem som helst, som springer förbi dig säger; “ Willy, kan du hjälpa mig med det här?” och utan att tänka svarar du “Ja, självklart”  

“Det är bra, men det är också dåligt” , menade Wiliam

-Du ska få ett uppdrag. Du ska inte förändra dig, men när människor kommer rusande - letar de efter någon som kan hjälpa dem. “Det är bråttom”. Då skall du säga. “Ja, det kan jag göra, men inte just nu” Gör det lite besvärligt. 

Willy återberättar Williams ord och menar att den här typen av personer är vana att använda andra människor till att lösa deras egna problem. Som en dag, när en tränare från Västervik ringde om en utländsk löpare som var i behov av stöd. 

-”Vi har ingen friidrott som fungerar i Västervik så han behöver flytta” 

-Då höll jag på med Sport Campus Sweden, vilket gjorde att jag hade förutsättningarna att  hjälpa till. Den här löparen var otroligt artig, trevlig. En sån där svärmorstyp, berättar Willy. 

Tillsammans med kollegor på SCS ordnade de lägenhet, inredning, löparskor, jobb.  

- Villkoren var att han skulle börja plugga också, men han kom inte in för han kunde bara halv-knackig engelska och franska. Franska är inte heller mitt språk, även om jag har försökt…Men till slut drog han, utan att säga något. 

-Unga idrottare är bara unga ett fåtal år av sitt liv - då ingenting får stå i vägen. Lite grann kan jag förstå det, samtidigt som jag tycker att det finns en egoism här som ibland är nyttig och ibland inte. En självupptagenhet, säger Willy. 

-Det här “du måste hjälpa mig” blev jag skitförbannad över. Man gör en stenbock besviken en gång. Okej, alla kan göra fel. Man gör en stenbock besviken en gång till. Nej, det där var inte bra sörru. Inte bara alls. Men vi försöker. En tredje gång kan dock aldrig repareras, säger Willy. 

Det handlar om känslor som har placerats. Om människor. Om respekt. “Inte det minsta av ekonomisk aspekt” reflekterar Willy.

Var är egentligen svensk idrott på väg? Vad är mindre sunt och vad borde vara sunt? Willys personliga engagemang, vart ska det ta vägen?  Projektet Sport Campus Sweden har sedan 16 år tillbaka varit Sveriges mest framgångsrika stöd för elitidrottare med dubbla karriärer. Hösten 2019 blev däremot kulmen av projektet vilket avslutades på grund av finansiella skäl och av röster som ekade åt olika håll.  

-Riksidrottsförbundet skulle plötsligt ha ett annat system, medan vi ville ha ett system som fungerade i Stockholm. 75 % av alla potentiellt landslags-aktiva i Sverige är intresserade av ett sånt här stöd. Många saknar kompetens från deras tränare och många tror att deras tränare inte har kunskap att föra dem till deras drömmars mål. Eldsjälarna har försvunnit helt och hållet. Hammarby håller på och somnar in. Behövs motorer i föreningar? Verkligen, avslutar Willy. 

Föreningarna är för framtiden ett viktig forum för både idrotts- och samhällsutveckling. Ett forum som skapar förutsättningar även för personlig utveckling.

Willy växte upp i en miljö och i en tidsanda där människor engagerade sig i gemensamma frågor och där han själv stöptes i formen att arbeta för förändring. Idag upplever han att varje annorlunda tanke eller förslag tas emot som gelé, där det försvinner utan att tillåtas lämna avtryck. Ingen vill ta ansvar, för att ingen annan - tar ansvar.  Om det individualistiska samhället fortsätter växa likväl framskjutna aktörers bekräftelsebehov - försvinner föreningarna i dess takt.  

Det gör att han vågar att använda sin röst. En röst som står upp mot orättvisor - som strävar efter att individualismen inte skall öka utan att vi skall omfamnas av ett samhälle som går från jag - mot vi. Där det inte handlar om vad någon annan kan göra för dig, utan vad du - kan göra för dem. Det han själv kallar för, den 3e vägen - stöpt i gemenskap, glädje och empati. 

-Jag vill inte bråka med någon. Det är många som gör fantastiska samhällsinsatser. Men det är också lite “Donald Trump - effekten i samhället idag. När till och lögnen, har blivit ett sätt att argumentera, avslutar han. 

Text: Sara Holmgren