Onsdag 4.mars 12.03

Utanför fönstret stormar Kattegatts vågor in och slår hårt mot klipporna längs Varbergs Kusthotell. Jag lutar mig mot en stor pelare vid bistron när jag ser en man, helt rätt klädd för vädret utanför, sticka ut från mängden badrockar och konferens-folk. Den blick som möter mig omfamnas av närvaro och Fredrik sträcker fram sin hand.

Där borta, pekar Fredrik och målar upp en bild av Abisko och Torneträsk framför oss, dit han brukar återvända för att isklättra. Han tittar bort mot den norra sidan och de böljande landskapen. Det är knappt några människor där, och knappt några som heller varit där. 

En kittlande nyfikenhet växer inom honom. Som ett barn på upptäcktsresa.

– Förmodligen kommer det vara likadant, bruten sten, mossa och björkris - inte så mycket annorlunda än där vi är, berättar Fredrik. Men det finns en kittlande tanke, att se på ett berg och ställa sig frågan “Undra hur det är där borta”? 

Det är onsdagen den 4 mars och jag möter Fredrik Sträng. Ett tyst gäspande vittnar om en trött och utarbetad äventyrare som landat hemma hos sina föräldrar. “Där borta i den gula byggnaden bor de”, säger Fredrik och flyttar blicken ett par hundra meter bakom oss. 

k2 - SISTA FÖRSÖKET

En av Fredriks mest uppmärksammade klättringar är expeditionen 2008 - till berget k2 beläget på 8 611 meters höjd mellan Kina och Pakistan. Han var en av de 25 klättrare som tillsammans gjorde ett försök att nå klättrarnas berg och deras drömmars mål - toppen av världens mest krävande och riskfyllda berg att bestiga.

Den 1 augusti 2008 var en dag på miljonen. Himlen var klarblå och vågor av värme låg tungt i den stilla vinden. De yttre förhållanden kunde inte vara bättre, men det saknades utrustning, rep och markörer som kunde leda en 1 kilometer lång kam upp mot toppen - vilket kulminerades till en av klätter-historiens största katastrofer. 

Det känslomässiga beslutet att då, strax innan 8000 meter behöver välja av vända ryggen mot bergens berg - var efteråt det beslut som räddade hans liv. Under expeditionen dog totalt 11 personer på k2 och några av dem var Fredriks vänner.  

Han lovade sig själv att aldrig, återvända. 

Nepal, 2015 

Den 25 april 2015 utlöstes en enorm jordbävning i Gurkha, en stad cirka 4 timmars bilfärd från Nepals huvudstad Katmandu. Landet och människorna är en plats som för Fredrik känns lika mycket hemma, som hans lägenhet vid Hammarbyhöjden i Stockholm. Jordbävningen mätte det relativ sällsynta 7,8 på richterskalan och tog nära 2500 personers liv - men skadade desto fler.

För att hjälpa landet drog han in närmare 300 000 kronor till Röda Korset, ekonomiska resurser som också gick till underhållsarbete i Nepal och till att utbilda en grupp nepaleser att lära sig bygga jordbävningssäkra hus. Kompetensen användes senare till att återuppbygga även skolor och tempel.

- Jag är ingen byggingenjör men jag var där och hjälpte till med det jag kunde. De kallade på min hjälp och då är det självklart att jag åker dit för att hjälpa de människor som har hjälpt mig tidigare, säger Fredrik.

Jordbävningen lämnade ett känslomässigt avtryck hos Fredrik och han upplevde ett starkt kall från de stora bergen. Det fanns en vilja att försonas med k2 och det djupt rotade trauma som låg latent inombords. Det bästa sättet att göra det på - var att åka tillbaka, uppleva traumat och hantera de känslor som kom. 

Två år senare, var Fredrik tillbaka på k2.

– Jag hade en stark connection till berget när jag åkte tillbaka. Jag kunde verkligen känna dragningskraften, en tyngd och hur massiv den här “humongous piece of rock” var, uttrycker Fredrik.

Han nådde inte toppen 2017 och sommaren 2019 genomförde Fredrik sitt fjärde försök att bestiga berget. Ett försök, som efter tuffa och precisa förberedelser han nu bestämt, blev hans sista.

- Jag kissade blod och blev fruktansvärt dålig. Jag kom upp till 8000 meter trots att jag var sjuk, men så var det laviner och skit som gjorde att jag inte kom upp igen. Men jag har inget behov av det längre. Jag skulle kunna göra det på en “pisskvart” om det inte vore för allt kiss, bajs och skräp på berget som gör att jag blir sjuk, berättar Fredrik

Den starka, genuina lusten att förbereda sig exceptionellt, att resa till de höga topparna och att uppleva naturens prakt och makt - har sakta nöts bort av mänskliga avtryck likt eroderande berg. En rikare befolkning, en större befolkning och en mer utbredd infrastruktur, gör att utrymmet på bergen förtätas. Städerna har kommit allt närmare bergen. 

- Det är en sophög. Det är otroligt tragiskt och ingen verkar ta det på allvar. Men egentligen finns det inga problem i naturen, problemet är oss. Vi är erövrare. Vi är som virus. Vi är precis som matrix. Det må vara att vi har ett gott sinne och inställning, men oavsett var vi breder oss desarmerar vi vildmarker, förstör arter, förorenar, drar upp fossila bränslen och skövlar skogar. Vi är den värsta pesten i jordens historia, säger Fredrik - om naturen och vår miljö, som befinner sig i ett fritt fall.

DEL 1 - LEVNADSKONSTNÄREN

Lunchen på kusthotellet serveras genom en buffé som liknar ett julbord. Rotfrukter och grönsaker, fisk, kött, sill, fikonmarmelad och nybakat bröd. Fredrik väljer istället en varmrätt och ber personalen om en egen skål smör. Han vill vara säker på att det han äter är helt fritt från gluten. 

- Det blir mycket att rodda med om man ska vara en levnadskonstnär både när det kommer till miljö- och hälsofreak. Det blir svårigheter bara man ska ut och äta middag - speciellt eftersom jag försöker äta veganskt för planetens bästa. Jag har också celiaki och blir sjuk om jag äter gluten. Varje gång jag är “on the road” måste jag ha med mig matpaket, förklarar Fredrik lätt uppgiven över hur det fortfarande kan vara så svårt att vara glutenintolerant eller vegan. 

“Jag äter mycket linser, rotfrukter, bönor. Jag gör också olika typer av hummus. Allt i från ärt, aubergine- och kikärtshummus”

“Hur blir aubergine hummus?”

“Det beror ju på hur mycket tahini och annat du stoppar i och hur torr auberginen är innan”

Vi pratar högt och lågt om mat, extrem glutenintolerans, lyxen att ha havet i vår ögonvrå till Fredriks filosofi kring prestation och bergens förmåga att transformera en människa.

Så länge han kan minnas har han varit rädd för höga höjder, men funnit drivkraften i förberedelsen och att lära sig att klättra. 

 - För mig är bergen något som är bestående, där tiden slutar existera.  Jag älskar formerna på berg och att jag kan vila mina ögon hur länge som helst utan att tröttna. Det är en dragningskraft svår att förneka, säger Fredrik.

Han stannar upp och tittar på den lilla bananflugan som irrar runt ovanför oss.

“Han får vara där, han får spana in lite”

 - Det är också en plats där man får se vad man går för. Mitt yrke handlar om liv och död, med livet som insats. Det finns inget utrymme eller tolerans, för att hantera något om det skulle gå fel. Att istället vara så förberedd som krävs gör att du kan hantera eventuella frågetecken och överraskningar bättre, än om du skulle nöja dig med att bara ta dig till målet. Det finns en otrolig kraft i det. Det får mig att spänna bågen och förbereda mig ännu bättre, hela tiden. Egentligen är perfektion det enda som är gott nog, säger Fredrik.

“Blubb, blubb, blubb, blubb, blubb” 

Han har tagit tag om glasflaskan med kranvatten och fyller upp varsitt glas. 

ATT RESA SIG STARK

Fredrik är uppväxt i Laxå, Närke. En liten stad med ett par tusen invånare men närheten till Tivedens Naturreservat och Bergslagsleden, gör staden desto mer innehållsrik.

När Fredrik var liten, orienterade han sig fram i skogarna kring Laxå - den kommun som idag är Sveriges första för ekoturism, vilket betonar människans intresse för miljön och viljan att göra ett så litet avtryck på den, som möjligt. 

 - Jag saknar de skitiga kläderna, gyttjan och den speciella skogsdoften man tar med sig hem från orienterings-träningarna. Att komma skitig och trött in i mål, det är fantastiskt. Det är skönt att få ett slag på käften ibland. Jag tror det är därför många söker sig till utmaningar. För att känna sig vid liv och att det är på riktigt, allt annat är så konstlat, säger Fredrik och tittar sig omkring.

Familjen bodde i Laxå tills Fredrik var 8 år när hans pappa fick ett jobb med att brandsäkra hyttor i Norge och sedan dess har familjen flyttat dit jobben varit. Fredriks pappa har hela sitt liv arbetat inom verkstadsindustrin och hans mamma har jobbat inom de företag hans pappa drivit. 

Så långt tillbaka han kan minnas sin uppväxt har det funnits inslag av psykisk mobbing av olika anledningar. Han drar paralleller till “konstiga tankar och ortodoxa sätt att göra saker” - eller på det sätt han alltid uttryck sig och gör även nu. Inställsam och fast bestulen.   

 - I Norge blev jag svenskjävel. Sen, när vi flyttade tillbaka till Sverige när jag började högstadiet i Mora, blev jag norskjävel. När man växer upp med det har man inget att jämföra med, så då blir det normalt. Det är tragiskt och ovärdig att det blir så, berättar han. 

-Har man en gång blivit offer för ett slagträ, är det lätt att det förföljer en, berättar Fredrik. 

Intresset för bergsbestigning väcktes tidigt ur nyfikenhet för kartor, höjdkurvor och det okända bortom ens egna intellekt. Trots känslan av att vara “det svarta fåret” - har han alltid följt sin egen nyfikenheten. 1995, efter en vandring på Nya Zeelands sydö med glaciärer, fjordar och snöklädda berg - började expeditionerna att ta fart på riktigt. 

 - När jag kom hem anmälde jag mig till en hård militär tjänstgöring i Kiruna med många övningar på Kebnekaise. Efter lumpen funderade jag på att söka till KTH, men fortsatte mitt nomadiska liv i bergen och tragglade mig fram med olika jobb. Jag kan ångra i efterhand att jag borde tagit den där utbildningen på KTH. Men frågan är om folk överhuvudtaget reflekterar över deras val? Eller är det bara ett resultat av orsak och verkan? funderar Fredrik. 

 -Alla pratar om att vara good enough och att det räcker där - men jag tycker att det är fel. Då kommer du aldrig bli en slipad diamant. Du blir en outvecklad fjäril som bara kan falla snyggt, istället för att flyga fritt - vem vill vara det? Vem vill vara medioker? De som nöjer sig med det, de kanske förvisso har mycket annat att fokusera på? Hämta barnen, driva företag, läsa läxor, hämta från fotbollsträning och herregud - jag beundrar verkligen dem och hur de ens orkar. För mig hade det aldrig fungerat. 

DEL 2 - NÄR BERGEN KALLAR

Vi reser oss upp, betalar lunchen och går bort mot andra sidan av hotellet, till en dunkel vrå där vi sjunker ner i varsin soffa. 

Fredrik var 21 år när han besteg sitt första stora berg, Kilimanjaro på 5895 meters höjd över havet. Under fjorton år nådde han toppen totalt 7 gånger. 2005 gjorde han sitt första försök att bestiga Mount Everest genom “The North Ridge” i Tibet - men tvingades vända om, 240 meter från toppen. Under tjugo års tid har Fredrik genomfört nitton stycken expeditioner över 8000 meter - med sig upp har haft sin djupa passion och drivkraft för klättring medans vägen ner har formats av människans påverkan på berget.

Hans uttryck pendlar mellan hopp och förtvivlan, över människors värderingar och hur vi eroderar naturen i vår framfart utan eftertanke. När värmen stiger och snön smälter till och med på flera tusen meters höjd ber han mig tänka på en mark med skog, i storlek som en fotbollsplan. 

“Do, do, do, do” 

Fredrik knäpper med fingrarna, i takt med den orörda mark skog, som försvinner varje sekund. Han fortsätter: “Do, do, do, do, do”

 - Varje år, är det rekord i fossila utsläpp, översvämningar, torka, skogsbränder och global uppvärmning. Kurvan går stadigt uppåt, om än någon avvikelse här och där. Vi gräver efter mer olja, när vi borde stänga locket. Tittar vi på de största fossila bränsle- bolagen i världen, projekterar de för nya fynd och nya utgrävningar, menar Fredrik

 - Ibland känner jag att det är despotiskt omöjligt att hindra en fullständig katastrof. Våran åkriktning, vår “ trajectory” - håller på att gå åt helt fel håll. Jag är ganska pessimistiskt vad gäller utsikter för jorden och människan. Det är lätt att bli misantrop, att börja misstro mänskligheten. 

Han menar att vi är inne antropocen på allvar. Att människan har ändrat 87 % av landytan, men att vi fortfarande lever som att vår planet vore oändlig. 

 - Det finns till och med Sherpas som slänger sopor utanför lägret. Rakt ut i naturen. De påstår att de är “spirituella mountain gods”. Vilket hyckleri. Men att prata om något sånt här så blir man väl en visselblåsare, men det är ju också så här det är. Det ska inte vara rätt att folk ska kunna slänga skräp hur de vill, överallt. Jag är själv en del av problemet och jag vill inte vara det, jag vill vara en del av lösningen och fostra ett nytt beteende. 

DEL 3 - SUPERHJÄLTEN I LUFTSKEPPET

Sherpan Tenzing Norgay och nya zeeländska biodlaren Edmund Hillary är två av Fredriks stora förebilder inom klättring. Den 29 maj 1953 var de två, de första människor att sätta sin fot på Everest högsta topp. I 31 år hade man försökt nå toppen av världen utan framgång. Britterna var först med att finansiera en större expedition redan 1921, men att ta sig hela vägen upp verkade då vara en omöjlighet. Det blev istället två män, från olika kulturer, från öst och väst - vilka tillsammans drev sin passion in I det okända.

 - Den enda bild som finns på toppen är på Norgay, för Hillary tog alla bilder. “Varför ska jag ta en bild själv för, tänkte han?”  Det fanns något osjälviskt och vackert i det hela, säger Fredrik. 

Han har idag lämnat 8000 meters expeditionerna för mer teknisk klättring på lägre toppar och  hans arbete fokuseras numera uteslutet på artbevarande, miljö- och naturskydd och kommande projekt. Han ser också att den största beteendeförändringen vi människor kan göra är att minska antalet människor på jorden.

 - Det är få som har tid att sitta insnöade i ett tält i två veckor, för att reflektera när och hur man kommer dö. Vad lämnar jag efter mig?  Ska jag skaffa barn eller inte?  - Vad är rätt, moraliskt? Folk är rädda att misslyckas, men om det är det man drivs av - att inte misslyckas, istället för att drivas av att göra skillnad och vara en superhjälte - vem vill man vara? Jag har alltid drivits av det sistnämnda, men har också fått ätit mycket kryptonit genom åren, säger Fredrik.

Expeditionerna och livet på bergen har både format och öppnat upp den person han är. Från höjdkurvor i Laxå, till de utmanande förberedelser fysiskt som mentalt som expeditionerna krävt. Varje expedition, varje process, och varje topp han bestigit - har lärt honom att ge sitt yttersta i alla lägen, att lyssna inåt för att följa sin väg, och att respektera vår natur - för vad den är och ger oss. 

 - I 12 års tid har jag jobbat med att återintroducera luftskepp på marknaden, som en form av grön cargo - till alla ställen där man använder vindkraftverk. Det skulle kunna spara upp till 90% av logistikkostnader på offshore verksamhet. Det har varit en resa utan resultat, men det är samtidigt en tidsfråga innan vi kommer se luftskepp trafikera luftrummet igen. Det är bara den första beställningen är problemet, berättar Fredrik.

Varje art och resurs har ett inneboende värde, och det är viktigt att förstå i en värld där allting styrs av kapitalism, kvartalsrapporter och omsättningskrav. Där skogen har ett värde först när man förvandlar den till pappersmassa.“Men om skogen bara står där och är en plats för återhämtning och en plats där vårt biologiska universitet kan frodas?”

 - Då har den egentligen ett större värde, än att bli ett bajspapper som man torkar sig i röven med. När vi ser den kopplingen börjar vi komma väldigt långt. Det är ett sätt att gå från den omsättnings-styrda kapitalismen, säger Fredrik

 - Sverige är ett land utan vision. Alla skall vara välkomna, känna sig bekväma - det är typ det och det är innehållsfattigt. Tänk om man, med hela handen, sa - vi ska ditåt. “Vi ska bana väg för en helt ny omställning” - där vi lever ett med naturen, där vi inte tar mer än vi ger. Tänk dig en sån vision. Vilket föredöme, vilken innovationskraft som skulle skapas. Tänk om vi kunde vara superhjältar allihop? Det går att vara det. Alla kan vara det. Genom att göra miljön en tjänst, och oss själva indirekt en tjänst.

Vi lämnar de djupa sofforna och tar oss ut på en promenad längs med strandbrynet. 

 - Titta här, säger Fredrik besviket och plockar upp flera små bitar av en gammal glasflaska.

Vinden biter tag i havet och de stora vågorna som slår in skapar ett tjock lager av skum. 

Man blir snabbt väderbiten av stormbyarna och ur känslan kan vi förflytta oss upp till bergen igen. Till den viloplats vi längtar efter. Den plats bortanför avfartsvägar där ett lugn av naturliga ljud vecklas ut. En plats, för drömmar och för frihet. 

FAKTA:

Fredrik Sträng

Född: 25 mars 1977 Laxå, Närke

Bor: Hammarbyhöjden, Stockholm

Äventyrare, Dokumentärfilmare, föreläsare

Text: Sara Holmgren