Se sändningen från Premiärhalvan, lördag 20 april 10.30

Johan Gustafsson, fånge hos al-Qaida i 5 år: träningen blev min livlina (del 2 av 2)

Den 25 november 2011 kidnappades Johan Gustafsson av al-Qaida och 1,5 år senare efter en gedigen förberedelse gjorde han ett flyktförsök som varade i knappt två dygn innan han blev upptäckt av sina kidnappare. Vilket straff han skulle få visste han inte när han i tystnad färdades tillbaka mot fånglägret…

Del 1 av historien om Johan Gustafsson hittar du här.

”Gör du om det så kedjar vi dig”.

Johans strategiska beslut att konvertera till islam för att rädda sitt liv gjorde kanske just det – räddade hans liv. När han kom tillbaka till fånglägret efter flyktförsöket visade det sig att han, eftersom han var muslim, inte kunde straffas med döden. Istället blev han hotad med att kedjas om han någonsin gjorde om det. Året som följde visade sig bli ett av de i särklass tyngsta under Johans tid i fångenskap.

Året i hyddan.

Under ett helt år hölls Johan och hans medfångar gömda i små trånga hyddor. Han var inte tillåten att ha några tillhörigheter och var förbjuden att göra någon form av träning ­– inte ens promenader. 

– Jag fick inte ha några saker, inte ens något att ligga på. Jag låg i min egen svett i sanden. Det var nog den tyngsta tiden.

Dagarna gick långsamt och Johans kropp försvagades. Han blev så svag att han inte ens kunde böja sig ner vid bönerna. Där och då trodde Johan att han och hans medfångar hölls i hyddan som straff för att han hade försökt att fly, men nu i efterhand tror Johan att det framför allt var för att hålla dem gömda från den franska militären. 

Efter ett år var Johan så svag och sjuk att han fick tillåtelse att börja gå i cirklar igen. Dels för att det låg i kidnapparnas intresse att hålla honom vid liv, men också av medmänsklighet då ledarna såg hur enormt svag han var.

Träningen som livlina.

Sakta, men säkert i takt med att de bytte vakter om och om igen kunde Johan öka sin träningsdos. Träningen var väldigt viktig i det långa loppet, framför allt för det mentala måendet. Den kändes meningsfull och gjorde att tiden gick snabbare. Johan såg fram emot sina pass och när han fick och kunde så spenderade han mycket tid med att förbereda sig för träningspassen genom att träningsplanera eller mäta upp slingor. Han skrev träningsdagbok på baksidan av teförpackningar som han var tvungen att noggrant gömma. 

– Många av fotsoldaterna var analfabeter och risken fanns att de skulle uppfatta träningsdagboken som spionageanteckningar. Och spioner blir aldrig frisläppta. 

Trots det var träningsdagboken värd risktagandet.

När jag tittade på mina anteckningar över alla pass jag utfört kände jag mig nöjd med mig själv. I en vardag med ständiga umbäranden, ensamhet, hopplöshet, besvikelser, sjukdom och förnedring så var detta något som lyfte mig.
Johan Gustafsson

Han tränade oftast efter morgonbönen, tidigt om morgonen i soluppgången innan det blev för varmt. Senare under dagen gjorde hettan det omöjligt att vara utomhus och de varmaste timmarna tillbringades alltid i kojan för att fly undan solens skoningslösa strålar. Johan, som hade avklarat en svensk klassiker samma år som han kidnappades visualiserade ofta de vackra svenska loppen under sina pass i öknen. Solen som steg upp över Vättern, det kalla vattnet i Västerdalälven, stigarna genom grönskan på Lidingö och de gnistrande vinterlandskapen i Dalarna. Allt detta var i så stark kontrast till den värld där han nu var. Känslan kunde dock vara densamma. Kampen för att hitta inspiration, striden mot tröttheten och i andra stunder en nästan euforisk känsla av att kunna springa hur långt som helst.

– Morgonen var dagens höjdpunkt. Det var oerhört vackert vid soluppgången. Jag är ingen morgonmänniska egentligen, men det var där jag hittade den lilla livslust jag fick.

Löpträningen bestod av distansrundor, intervallstegar, korta snabba rusher. Mätbarheten var fortsatt viktig för Johan. Han sprang sina intervaller i formen av en åtta i mjuk sand för att han skulle kunna jämföra resultaten med tidigare pass.

– Vi flyttades varje till varannan månad och för att kunna jämföra intervalltiderna ville jag springa dem på samma typ av underlag.

Johan sprang barfota för att inte slita på sandalerna. Han lyckades byta till sig en klocka av en fångvakt och den kom att bli en av hans mest kära ägodelar i öknen, men ingen ägodel kunde mäta sig med själva träningen. 

– Nej, de kunde ta allt! Skor, vattenflaska, vad-som-helst! Bara jag fick träna.

Som längst sprang Johan 16 km i ökensanden. Detta gjorde han i en sandstorm eftersom det skymde solen och gav svalka. Passet utfördes i en 200 meter bred sandhåla - runt, runt.

Under delar av året var träningen svår att genomföra. Sommaren var så het att det nästan var en omöjlighet att överhuvudtaget få till träning. Dessutom sammanföll sommaren med ramadan då rättrogna muslimer ska fasta ­– avstå mat och dryck från gryning till solnedgång. 

Kunde jag inte springa så gick jag, kunde jag inte gå så stod jag, kunde jag inte stå så satt jag ner. Ibland orkade jag ingenting och i en sådan situation är det bara att släppa principerna.
Johan Gustafsson
Klockan och träningsprogrammen som Johan skrev under sin tid i öknen.

Under andra delar av året gick det inte att träna i gryningen eller solnedgången då sanden var full av ökenormar. 

– Jag är förvånad över hur man klarar sig. Det blev väldigt många nära ögat-situationer, men de svåra förhållandena i öknen går att anpassa sig till och man lär sig att leva där.

Johan berättar att många av farhågorna lär man sig om. Till exempel så finns det inga livsfarliga djur i sandöknen. Ormarna är så farliga att ett bett kan leda till amputation, men det är förmodligen inte direkt dödligt.

– Det är konstigt, men jag hörde nästan inte talas om någon som blivit biten. Eller någon som känner någon som blivit biten heller för den delen.

– Ormarna gräver ner sig i sanden vid grästuvor och eftersom våra hyddor var täckta av gräs var det inte ovanligt att ormspår ledde in i hyddan. Fanns det inga spår ut så var det bara krypa in och leta efter ormen. Hittades den inte när värmen började tillta så var det bara att krypa in och lägga sig – trots att ormen fanns därinne. 

Sommaren i Sahara är brännande het och temperaturen på dagen kan bli så hög som 50 grader – så att vänta ut ormen var inget alternativ.

Men så ofta som omständigheterna tillät så bedrev Johan sin träning i öknen. 

– Det kändes viktigt att vara i god fysisk form. När som helst kunde vi bli flyttade eller behöva fly och då gällde det att kunna gå med packning eller hålla sig fast på bilarna.

Projekten som höll Johan vid liv.

Den personliga hygienen, fysiken och det mentala – enligt Johan tre viktiga aspekter för att kunna överleva som fånge. Vid sidan av träningen lärde han sig franska och arabiska, jobbade med en stjärnkarta och optimerade bygget av sina kojor. Det fanns dagar när hans olika projekt var så engagerade att han upplevde att tiden inte räckte till. Och så fortgick Johans dagar i fångenskap. Hans planering för överlevnad i lägret var på obestämd tid.

– Jag visste att jag måste kunna klara av 5 år till. Att uthärda så länge jag stod ut. 

Samtidigt fanns det alltid en desperat flyktplan om det skulle uppstå en situation där livet i fångenskap blev outhärdligt. En kombination av att ha ett långt perspektiv, men att samtidigt försöka hitta mening i stunden var kanske det som gjorde att Johan kunde hantera den ohanterliga situation han befann sig i.

Vägen till frihet.

Efter 5 år och 7 månader kom dagen då Johan skulle bli fri. Han blev ombedd att plocka ihop sina tillhörigheter och följa med i en bil. Johan trodde att det återigen var dags att förflytta sig och ville packa med sig materialet till sin koja – efter att ha optimerat kojbyggandet och jobbat med olika material så var han ovillig att lämna den efter sig. Efter en stunds dividerande fick Johan följa med i bilen utan sin koja. I flera dygn färdades han genom öknen tills han slutligen klev ur bilen och hörde en svensk röst säga ”Johan”. 

– Då visste jag.

Hur Johan kom hem och hur själva frigivandet gick till är hemligstämplad information och huruvida det betalades ut någon lösensumma vet inte Johan, men han hoppas inte det då han av princip inte tycker att lösensummor ska utbetalas till terrorister.

Väl hemma i Sverige var Johan trött, men lycklig. Han njöt av att få kommunicera och höra andra människors tankar, men var samtidigt psykiskt utmattad. 

 – Du vet, den där känslan efter målgången på ett maraton eller Vätternrundan ­– jag var lycklig, men väldigt sugen på att vila.

Den märkliga historien om tröjan.

”Jag tränar för Stockholm Halvmaraton 2010”. Det var texten på tröjan som Johan bara råkade ha med sig när han begav sig ut på resan, det råkade vara den som han hade på sig under flyktförsöket och av en slump även vara den han bar när han blev frigiven efter nästan sex år i fångenskap. Under de åren var tröjan det enda som Johan hade kvar från Sverige. T-shirten löper som en röd tråd genom hans liv i fångenskap, men den blir också en påminnelse om att motion och idrott var en sån viktig pusselbit för att överleva. Det är också tröjan som är bakgrunden till denna artikelserie. Johan hörde av sig till Marathongruppen för att tacka för tröjan som har kommit att betyda så mycket för honom och ett samtal som inledningsvis handlade om en gammal bomullströja kom att bli så mycket mer.

– Lite hål är det i den, men jag är fascinerad över att den höll så bra. Många plagg vittrade sönder som papper av påfrestningarna i öknen.

”Jag tränar för Stockholm Halvmaraton 2010”-tröjan.

Just nu tränar Johan för Stockholm Halvmarathon 2020. Och i måndags åkte han Vasaloppets Öppet Spår och fick återigen uppleva känslan han så många gånger visualiserat i Malis öken.

– Det var stort, nästan magiskt! Vad jag har saknat det!

Johan Gustafsson efter Vasaloppets Öppet Spår

Text: Lisa Beskow