Uthållighet är förmågan att tåla trötthet

Vad är då syftet med att springa länge i beskedliga farter? Varför skulle det vara bättre än ta ut sig ordentligt under kortare sträckor? Allt handlar som vanligt om att utsätta kroppen för påfrestningar som den svarar på genom att anpassa sig till den nya situationen.

Om du vill föra fram din kropp i 21 kilometer eller till och med den dubbla distansen som ett maratonlopp utgör måste du bereda vägen genom att vid konstant upprepade tillfällen springa allt längre. Kroppens replik blir att underlätta syrets väg till de arbetande musklerna. Det sker genom att hjärtat pumpar ut mer blod, kapillärerna (de minsta blodkärlen) blir fler, mitokondrierna, som är cellernas kraftstationer, blir både fler och större och det bildas en högre koncentration av myoglobin, som binder syret till musklerna. Dessutom lär sig kroppen att hushålla med bränslet, såväl genom lagring av kolhydrater som med mer effektiv fettförbränning samt genom att springa mer ekonomiskt. Ledbanden blir stryktåligare. Nya muskelfibrer, som egentligen är avsedda att användas vid snabbare arbete, rekryteras när de långsamma inte räcker till.

Långlöparen blir också allt tuffare av att upptäcka hur sträckor som tidigare varit förbehållna bilresor gradvis blir till en verklighet till fots. Den som tidigare tyckte att det var jobbigt att ta sig runt kvarteret kan nu springa flera mil i sträck. Självförtroendet växer vilket gynnar även i andra situationer. Med tiden lär man sig också att tackla svackor som kan uppstå under långpassen och är oundvikliga under maratonloppet. Uthållighet är helt enkelt förmågan att tåla trötthet.

Mer om Allt om långpasset