Trea i Trosa

Igår sprang jag Trosa stadslopp, ett lopp som startar kl 21 och är 8,9 km! Det var faktiskt 4e året i rad som jag sprang det. Ja, hann faktiskt med det både 2008 och 2009 trots att lilla Lovisa kom däremellan (o;

Det är ett riktigt roligt lopp, Trosa är en sommaridyll och det är mycket folk ute och hejjar och många olika klasser att välja bland, även för knyttar och knattar! Jag vann där förra året och fick därför i år en startpremie iform av en övernattning med middag på Trosa stadshotell! Det blev en härlig start på semestern för mig och maken då vi lyckades hysa in alla barn hos mor- och farföräldrar. Henrik stod förstås och hejjade på under loppet och därefter prisutdelningen kl 22 SÅ middagen blev inte förrens kl 23 men var ju en härlig ljummen kväll att sitta ute i! Bra för mig och min löpning att ligga på plus inför semestern (o; SÅ tack för det Trosa stadslopp!

Själva loppet då...Ja, jag kom trea efter etiopiskan Degefa Eshetu som krossade banrekordet och sprang på 29.08. På andra plats kom Studenternas Frida Lundén. Frida gjorde 34.10 på ett 10 000 m lopp förra veckan så jag försökte inte ens följa henne. Pekka sa innan att 32 min var GK för min del och jag sprang in på 31.45...en realistisk tid men med tanke på att jag gjorde 30.21 på samma bana förra året och 32.00 i mitt första lopp, 3 mån efter Lovisas födelse så känns det ju förstås lite tungt!

Jag vet ju dock förklaringen, som i så många andras fall stavas det även för mig SKADA! Min piriformis som började trilskas i januari är fortfarande inte helt bra och protesterar högljutt när jag försöker springa med lite fart. Intervalltiderna jag gör nu är därför väldigt beskedliga och jag får betala med smärta ca 2 dagar efteråt vilket gör att det mest blir lugn distans och rätt begränsat med kvalitet.

Hade jag varit 20 år och skulle satsa 15 år till så hade det nog varit läge att lägga ner säsongen och bara köra rehab tills skadan var helt bra. För mig känns det dock inte som ett alternativ så länge jag kan hålla den i schack i alla fall och lugn distans funkar, det är ju trots allt det jag gillar att träna mest!

När vi idag kom hem igen vid lunchtid så var det nästan så jag hade lust att köra mina 20 km på löpbandet i källaren i behagliga 15C... MEN väl ute i den fuktiga varma luften så kom minnena från fjolårets EM-mara i Barcelona och det kändes riktigt bra! Efter passet blev det tårtkalas och middag hos mina föräldrar då det var pappas 65-årsdag!