Gårdagens lopp, DN Stockholm halvmarathon tillika SM i halvmarathon blev ett rent katastroFlopp som faktiskt kändes (och fortfarande känns)riktigt riktigt knäckande!

Det har ändå känts OK de senaste veckorna, där jag har kunnat köra 1000 m intervaller på 3.30 min/km och därunder samt snabbdistans 20 km på kuperad bana på 1h17...Tider som brukar visa på en halvmara runt 1h17-1h18. Både Pekka och jag vet ju vid det här laget ungefär hur träningstider översätts till tävlingstider! Min förhoppning inför gårdagens lopp var därför att i bästa fall kunna slåss om medaljerna (dvs de två som finns kvar efter Bella (o;) men i alla fall komma bland de 6 främsta...istället blev det en 9e plats på 1.19.22, sämsta placering på ett halvmarathon-SM på 10 år!

Visst hade jag Tjejmilen färskt i minnet där det bara inte gick att få ner den kraft i vänsterbenet som krävs för att få fart men har nog försökt intala mig själv att det nog ändå var någon infektion också som låg och spökade under det loppet! En teori som i veckan stärkts av att Hilde haft öroninflammation och det känns som förkylningsbacillerna är på stark frammarsch runtomkring!

Planen igår var att öppna första milen på 36.30-36.40 och jag passerade 10 km på 36.40 SÅ, visst höll jag första halvan av loppet men kände redan efter ett par km att vänster ben INTE var med! Det är sådan enorm skillnad att springa ett snabbdistanspass 20 km i 3.50 min/km fart eller att springa 1 km i 3.30 min/km fart mot att springa 21,1 km i 3.35-3.40 fart... Fick höra av flera löpare efter loppet, som sprungit om mig på banan, att de sett hur vänster ben inte hade ett riktigt steg, jag linkade fram...

SÅ, nu har jag slitit mig till ett SM brons i marathon och ett SM silver på 10 000 m vilket gjort att det känts som att säsongen ändå levt men efter loppet igår finns inget hopp kvar, bara att lägga ned, försöka hitta någon rehab som fungerar och sedan se vad det kan ge!

Ett stort grattis förstås till Isabellah som satte nytt svenskt rekord, det blir vad jag väljer att ta med mig från gårdagens lopp samt förstås Lovisa 2 års kommentar när hon såg mitt hudfärgade stora bandage runt låret "Springdoktorn hade inget Kittyplåster till mamma?" Hon kunde därmed förstå mitt enorma missnöje... (o;

(Charlotte och Harryboy, jag återkommer med svar på era kommentarer på förra blogginlägget!)