En start på friidrotts-SM i Gävle under den gångna helgen kändes rätt osäkert för mig in i det sista! Som jag redan skrivit i de senaste blogginläggen så har träningen fungerat riktigt dåligt egentligen enda sedan Stockholm marathon och innan dess tränade jag ju väldigt begränsat pga skada.

SÅ, efter ett sista testintervallpass inför SM så ringde jag Pekka och sa att det här funkar ju inte. Efter att ha hört mina tider så kunde han inte annat än hålla med och hans rekommendation huruvida jag skulle starta i SM eller ej blev " 10 000 m på SM skulle vara ett bra träningspass, du kanske kan springa på 36.30-37 och det tempot klarar du aldrig på egen hand MEN har full förståelse för om du inte är tillräckligt mentalt stark för att göra en sådan start!" Jag har legat på 34 min tider under de senaste åren på denna distans så klart att det då mentalt är riktigt tufft att komma till ett SM med denna form och 25 varv på en bana är inte förlåtande någonstans...

MEN, skulle inte jag vara så mentalt stark så att jag kan komma till start även om formen inte finns där, spelar väl ingen roll tänkte jag...eller försökte tänka för ångesten var STOR in i det sista! Jag var nog mest rädd för min egen besvikelse om jag bara skulle stumna helt och börja falla igenom hela fältet...

SÅ, satte mig på tåget från Stockholm till Gävle 4 h före start och fick sällskap av klubbkompisen Mattias Claesson som dagen därpå hade sin sista chans att kvala till VM...detta dämpade min egen prestationsångest betydligt!

Väl på plats fanns Pekka där som min stora trygghet, han skulle som vanligt skrika varvtider och hejja fram mig! Frågade lite försiktigt innan start hur han tänkte, vad var rimlig öppningsfart?! "Ja, hur fan ska jag veta det? Jag har ju faktiskt ingen aning om hur din kropp reagrerar på träningen just nu, inte som den brukar i alla fall så spring bara så snabbt du kan i mål så blir det bra!" Ehh...OK, tack! Brukar ju annars få hålltider på varven där jag få avvika max 1 s upp eller ner för att få det lopp han tror är bäst för mig!

SÅ, startskottet gick och INGEN ville dra... till slut blev Studenternas Rebecka Törner upptvingad i täten. Vi låg som en getingklunga kring henne och trampade på varandra och avverkade första kilometrarna på 3.40 min/km fart (betydligt närmare min marathonfart än 10 000 m fart...). För den som inte är banlöpare så vill jag bara påpeka att jag skyller inte denna öppningsfart på någon utan det är ett taktikspel och på ett SM är det ju placeringar som räknas och inte tider så ingår det inte att dra snabbt från start för någon i fältet så blir det så här... Efter 2 400 m och Pekka skrikit en varvtid på 90 s klarade jag inte av att hålla mig längre utan gick fram och drog upp tempot något men med min svikande form så var det ju inte någon brutal fartökning men kom väl ner på ca 86 s/varv. Jag vågade dock inte gå på hårdare eftersom jag visste att detta var de snabbaste km jag gjort på månader, ja faktiskt sedan sista km på Stockholm marathon...

Efter ca halva loppet så tog klubbkompien Louise Wiker över befälet och skruvade upp tempot. Jag bet mig fast i henens rygg och så småningom började rapporterna från Pekka komma om att det tunnades ut bakåt. Från ca 7-8 km så var det bara pannbenet jag sprang med, de två andra benen var redan bortkopplade! Vi hade ett par km på 3.24 min/km och då har jag dagarna innan kört ett test där jag skulle ge allt på 1200 m och kunde hålla 3.34 min/km ... 200 m från mål tryckte Louise på och jag var helt borta, kom i mål på 35.33, 6 s efter Louise och 29 s före Charlotte Karlsson från IFK Tumba.

Pekka erkände efter loppet att han inte kunnat titta på de sista km eftersom han visste att jag låg i, för mig, ett toktempo och jag kunde ju närsomhelst ta helt slut och falla genom i princip hela fältet...

OCH visst, kändes det skönt att tävlingsskallen kunde slå på när det behövdes och ett silver bakom Louise (som har gått framåt enormt det senaste året) kan jag inte annat än vara nöjd med MEN klart att det ändå inte känns helt kul då jag kände att kroppen inte fungerade och det i en fart som fanns där förra året.

Pekka som i princip aldrig är med på mina träningar (han bor i Borlänge) kunde nu i alla fall se att jag springer inte med mitt vänster ben som nu haft en skadad baksida enda sedan januari. SÅ, tror jag släpper överträningsteorin och måste helt enkelt försöka bli helt bra från skadan som hindrar mig från att springa på max. Jag tror att smärtan hindrar mig till viss del från att använda musklerna rätt!

Bodde över en natt i Gävle, tog morgontåget hem till familjen på lördagen och drog sedan vidare framåt kvällen till Norrköping på 40-årsfest! SÅ dagens 5000 m lopp blev det inget av, vilket dock inte vara kalasets fel utan jag hade så pass ont efter 10 000 m så det hade ändå inte fungerat! Lugn distans har dock fungerat, 20 km igår och 20 km idag!

Slut på sommarlovet, imorgon stundar höststart på dagis, skola och jobb! Känns som vi haft ett riktigt skönt och roligt sommarlov så känns faktiskt helt OK att komma in i en vardag igen!