Åter hemma efter 2,5 vecka på resande fot! Vi har varit 2 veckor på landet utanför Linköping och därefter ett par dagar hos vänner i Göteborg inklusive det obligatoriska Lisebergsbesöket!

Vad gäller Liseberg så är Lovisa 2 år och jag på precis samma nivå, vi gillar Kaninresan, åka häst på en klassisk karusell, äta sockervadd och sedan står vi och skriker bara av att titta på när de andra åker hit och dit och upp och ner i de större åkdonen...OK, ska väl vara rättvis mot Lovisa och erkänna att hon hängde med de andra i Pariserhjulet medan jag skyllde på att någon behövde vakta vagnen nere på marken!

Det är lätt att tro att semester innebär ett överflöd av tid för träning men faktum är att när de inrutade dagarna försvinner och hela dagar bara består av massa oplanerad ledig tid så är det nästan ännu svårare att få till träningen tycker jag, eller i alla fall att känna sig sugen på att ge sig av ut själv och bara nöta km efter km, mil efter mil...medan de andra badar, plockar smultron och mumsar glass! MEN jag bet ihop och rände runt på Östgötaslätten och fick i alla fall ihop 16 mil första veckan och 17 mil den andra. Det har dock bara blivit lugn distans, funkar inte med kvalitet för min skadade baksida. Jag försökte mig på ett kvalitetspass ett par dagar efter Trosa stadslopp men tiderna och pulsen kom inte i närheten av vad som kan kallas kvalitet så Pekka fick planera om och det blev två distans veckor istället.

Denna vecka fick en lugn inledning med vila i måndags och 10 km igår, måste ju visa sig lite normal när man besöker kompisar... Idag fick det för ovanlighetens skull bli ett banpass 2x(800-1000-1200-1400) med 1 min vila. Jag snittade på 3.30 min/km, inga tider att hurra över men bara att acceptera att i princip ett halvårs avsaknad av kvalitetsträning tar bort farten i benen. Denna vecka blir fortsatt lugn med relativt korta distanspass och någon vilodag för att på söndag avslutas med 20 km snabbdistans. Det blir sedan åter några mängdveckor utan kvalitet.

Jag skulle ju vilja springa en mara i höst så när det nu går bra att köra lugn distans utan att baksidan protesterar så är det den träningen det får bli, vill inte riskera att göra den sämre genom att köra på med snabbare pass.

Ja ja, bara att acceptera att åldern kanske tar ut sin rätt...fyller man 38 år på måndag så är snabbheten ett minne blott (o; Hilde satt idag och pusslade med någon present till mig så det var superduperhemligt...efter någon timme kom hon och frågade om jag hade några halsband. Ja, det har jag väl svarade jag men det kan man ju aldrig ha för många av! Hon fortsatte med att förhöra sig om huruvida jag hade ett pärlhalsband med rosa, lila och gröna pärlor i ett väldigt speciellt mönster på en rosa tråd...Nja, sa jag precis ett sådant har jag nog inte. Nähä sa Hilde nöjt, önskar du dig kanske ett sånt när du fyller år? Ohja, svarade jag, det skulle vara mycket fint att ha ett sådant halsband! Helt nöjd med mitt svar vände hon på klacken med svaret: Ja, man vet ju aldrig vad man får men önska sig kan man ju alltid göra! SÅ, vad som står överst på min önskelista är nu glasklart (o: