Oj här görs det inte många knop just nu på träningsfronten! Förra veckan avverkade jag ett lugnt cykelpass på 45 min och hade inte ens något sug efter att träna mer. Det kan ju delvis ha berott på att kroppen var rätt sänkt efter den kyliga Florensmaran… halsont, snor och hosta har avlöst varandra. Den här veckan har jag fått till 10 km lugn distans på löpband…men träningssuget börjar komma tillbaka.

Pekka har dock gett OK till två veckors säsongsvila. Han lade dock ändå upp ett träningsprogram för vad jag max fick träna dessa två veckor efter maran men pass efter pass har strukits.

För min del har det nog handlat om att jag faktiskt behövde en liten paus från träning både fysiskt och mentalt. Säsongen har varit rätt lång med tävlingsdebut redan 7/3 trots den vinter som rådde i Stockholm i fjol. Allt för att försöka få till en vårmara i tid innan pollensäsongen drog igång för att ha en chans att kvala in till EM.

Det har också varit, och är egentligen fram till jul, hysteriskt mycket att göra på jobbet… SÅ fantastiskt skönt att då faktiskt bara kunna hoppa över träningen när tiden inte finns! I vanliga fall måste det ju ofta till en hiskelig kreativitet och pusslande och planerande och ”bita-ihopandes” för att ändå få till en lucka för träning. Jag kan verkligen förstå att vanliga människor som inte har ett träningsprogram att följa slaviskt, som jag (o;, dag efter dag skjuter upp träningen med hopp om att det ska komma ett bättre tillfälle!

MEN, jag saknar det också, det är en utmaning som ger en extra krydda i vardagen! Att varje dag få till den planerade träningen med sikte att springa dessa 42 195 m ännu snabbare än förra gången eller i alla fall försöka att göra det, några garantier ges aldrig!

Och egentligen är det ingen i min närmaste tillvaro som vet när, var och hur jag får in all denna träning…knappt jag själv heller! Kan ibland bli förvånad när jag skriver träningsrapporten till Pekka, men hur fick jag till alla dessa km den veckan när ”det och det och det” hände?! Men samtidigt vet jag att ”det och det och det” kanske aldrig skulle hänt om jag inte också fick in löpningen för den gör mig 100 gånger mer effektiv så jag ändå i slutändan på något sätt får mer tid tillbaka än jag ger…hmmm, märkligt!

Nåja, ett par dagar till ska jag leva som en vanlig arbetande trebarnsmor, träna något pass här och där om tillfälle ges (knappast troligt!) MEN nästa vecka ska det åter trappas upp och bli lite struktur på det hela, nya mål ska siktas i horisonten och Kung Vinter ska trotsas om så dubbla mössor och vantar ska krävas fram till påsk!

I mitt förra blogginlägg var jag så fokuserad på att försöka rättfärdiga mitt marathonlopp som en GK insats trots tiden att jag ju helt missade att tacka främst Lorenzo Nesi (Studenternas guru) som trots regn och kyla troget dök upp längst banan var 5e km för att räcka mig den iskalla sockerlösning som jag så väl behövde! Måste också tacka Robert Westman från Hälle IF som jag bitvis hade sällskap med och som tappert inte vek av när motvinden satte in utan tog täten…(de andra i klungan vek snabbt bak och tog skydd bakom mig nämligen så fort vinden tilltog).

Givetvis måste jag också tacka min käre man för tappert support ute på gatorna istället för att ligga inne på hotellrummet och njuta av sovmorgon!!Vi hade faktiskt för första gången sedan Lovisa kom (mars 09) en egen helg och barnen bodde hos mina föräldrar fred-sönd. Tänk att då vara gift med en löparnörd som ska dricka vatten och äta pastabuffe hela lördagen för att sedan stiga upp kl 05 på söndag morgonen för att springa 4,2 mil i ösregn och dessutom begär att han ska visa entusiasm över detta genom att själv vara ute på gatorna och hejja…

För att sedan behöva ta hand om en blåfrusen missnöjd fruga vid målgång! MEN mitt missnöje vände dock hyfsat snabbt när han bedyrade att jag visst var ”helt fantastiskt duktig och alla andra såg sååå mycket tröttare ut” och dessutom hade han fixat bord på en riktigt bra italiensk restaurang nära hotellt där vi sedan kunde avnjuta en härlig italiensk 5 –rättersmiddag med gott rödvin . Ja, då var det nästan så man kunde skratta åt eländet medan revanschlusten började växa inombords även om jag höll tyst med det just då, måste välja sina tillfällen då man släpper bomben att det är dags att ta sig an nästa mara (o;!!!