Jag måste förstås, liksom flera av min bloggkollegor de senaste dagarna, börja med att gratulera Isabellah till ett mycket imponerande lopp! Det måste ju vara en fantastisk känsla att ha den kapaciteten, att kunna vara så trygg i var man själv står formmässigt så man helt och hållet kan ignorera de övriga i startfältet och köra sitt eget lopp från start till mål...Med en liten fartökning de sista 7 km bara för att visa vem som regerar fett (som min 7-årige son skulle uttryckt det!) (o;

Jag kan ju inte heller låta bli att ställa mig lite frågande till vad jag själv håller på med! Aldrig överhuvudtaget kunna komma i närheten av Sverigeettan i marathon...visst hon håller världsklass och det är en fantastisk inspiration att då och då få stå på startlinjen med henne och t o m ha henne som klubbkompis MEN jag tycker ändå att det kan bli lite svårt att känna motivation till att försöka kapa någon minut på den nivå där man själv befinner sig.... Och för att kunna det måste man dessutom förlita sig på en bra-dag, perfekta yttre förhållanden, vätskan ska fungera osv osv!!

Tänk att istället bara springa en må-bra-mil/dag och vara nöjd med det. Är det verkligen så roligt att lägga ner allt detta slit när det ändå inte kommer leda någon vart i Sverigestatistiken de närmaste åren....

Jag vet dock att sådana tankar lätt dyker upp hos mig denna tid på året, när man redan avverkat ca 2 mån i tuffa löparförhållanden och har minst 2 månader kvar OCH både löpbandet och ishalkan ute lockar föga! När vårsolen börjar värma framåt april brukar tävlingssuget komma smygande och inställningen till hård träning bli betydligt positivare ELLER som nu när jag fått ont och inte kan träna!!!

Innan helgen kände jag mig beredd att lägga ner all träning fram till april....skulle aldrig göra det men kan vara skönt ibland att tänka tanken bara för att känna att man ändå gjort ett val!

Men så körde jag 10x4 min intervaller på band i lördags och fick upp pulsen riktigt hyfsat och det kändes skönt att återigen bli trött...När jag sedan igår (söndag) skulle ut på ett lugnt 15 km distanspass så hade jag ont i vänster baksida från första steget. Jag är hårt fostrad av Pekka att ALDRIG fortsätta träna om jag känner onormal smärta så lydig som jag är så var det bara att avbryta passet och vanka hemåt!

Var hos sjukgymnast Rubin idag som inte trodde det var någon bristning i alla fall men musklerna var fruktansvärt stela så jag blev beordrad helvila till onsdag då han förhoppningsvis kan säga något mer...Som jag förstod det måste musklerna lugna ner sig för att en diagnos ska kunna ställas, skadan/överansträngningen är för färsk. Jag är helt okunnig själv inom området så kan ha missuppfattat det hela...tog väl egentligen bara till mig helvila till onsdag eftersom jag helt litar på de bättre vetande i detta fall!

Jag skulle visst inte sitta heller, eftersom det är ham string som är irriterad. Det blir ju enkelt att leva upp till då jag imorgon har en tågresa ToR Göteborg med 5 h möte i Götet....Jag kommer ju framstå som helt normal när jag står i första klass vagnen med extra stora säten och vinglande försöker fixa till några dokument på datorn...för att sedan fortsätta med ståplats på spårvagnen och för att inte tala om på mötet där det är 15 för mig okända medelålders eller strax däröver män som kommer ta plats och givtevis kommer ha full förståelse för att jag efter tuffa intervaller i lördasg ej kan sitta ner som vanligt folk!!!

Det blir till att bita ihop och spela oförstående inför frågande blickar och fokusera på det vi är där för..Lösa Sveriges framtida drivmedelsfråga, så det så!!!