Igår morse begav jag mig till Arlanda för att där möta upp två kollegor för vidare färd med flyg till Kramfors/Sollefteå. Detta var bara första stoppet för flyget som sedan skulle vidare till Arvidsjaur och Gällivare som slutstation! Vår slutdestination var Mondi Dynäs bruk några mil från flygplatsen.

Ett gammalt hederligt integrerat massa- och pappersbruk från 1895! De tillverkar ett väldigt starkt säckpapper av vår fina nordiska långsamt växande barrfiber!

Må hända att andra delar av världen också börjar bli duktiga på att tillverka papper och med en råvara (typ Eucalyptus) som tar 7 år att växa upp innan den går att skörda medan våra massabruk får vänta på sina tallar i ca 100 år innan de är dags att fälla...alltså en betydligt billigare råvara MEN styrkan i de snabbväxande lövträdsfibrerna går inte att mätas mot styrkan i våra långsamt växande barrfiber!!

SÅ när de i Indonesien ska packa sina varor och frakta allehanda ting på lastbilar i säckar så duger bara de nordiska säckarna och dessutom måste de vara bra friktion på utsidan så att säckarna inte glider mot varandra. I Indonesien sker nämligen inte transporterna så välorganiserat som hos oss på pallar och med säkerhetsföreskrifter...OCH tur är väl det för annars hade de kanske inte uppskattat vårt starka säckpapper med hög friktion ifrån Kramfors!! Ja, det är en märklig värld vi lever i....

Jag tycker det är en stor fördel med att jobba inom Skogsindustrin, att få möjlighet att komma ut till många små bruksorter i Sverige där jag annars aldrig skulle satt min fot! Det är fantastiskt vackert med älvar och små fjäll, glest mellan hus och människor och alltid en Ica och en Pizzeria i det lilla Centrumet.

Männsikorna på bruken är alltid vänliga och ofta är mötena trevliga och givande...så länge maskinerna tutar och kör för akta dig om det blir produktionsstopp, det kostar miljoner så då bortpriorioteras snabbt konsulter från Stockholm!

Ni kan ju föreställa er hur många ombyggnader, hur många nya rör, hur många ventiler, burkar, pumpar, muttrar och skruvar som kommit till och tagits bort på ett bruk från 1895...OCH ändå fast det pyser och fräser och ångar och bullrar i ett enda stort virrvarr så blir det av stockarna som kommer in, i slutändan snygga stora rullar med säckpapper ut...Hur är det möjligt, man frågar sig gång på gång....

"Hela Sverige springer" har jag förstått att det är ett program som heter som alla kan se som betalar lite extra för att titta på TV....alltså inte jag MEN titeln stämmer nog rätt bra! För när jag och de andra 10 killarna (25-65 år) som deltog i mötet gick på lunch så kunde förstås en av mina kollegor inte låta bli att påpeka att jag inte skulle känna mig blyg utan som vanligt be om några extra potatisar vid utspisningen och samtidigt höra mig för så att det var OK att "backa", dvs få mer....

Jag försöker ju annars skärpa mig när jag är ute bland folk och inte äta som en besatt som jag gör när jag går på lunch med kollegor, man framstår ju alltid som lite märklig när man ser ut som en räka (jämfört med dessa norrländska kraftkarlar)och äter som en häst!

Givetvis blev några nyfikna av denna kommentar och jag fick förklara att jag tränar mycket och därför äter lite mer än vanliga männsikor. Detta gick en av de ädre herrarna i sällskapet igång på och det visade sig att han var en "löpare"! Oj, så mycket vi hade gemensamt...Hans PB på halvmaran var 1h23 så rätt ambitiös då det begav sig på-70-80-talet. Han frågade om jag sprungit alla möjliga lopp men inget söder om Kramfors och jag insåg att komma dragandes med Stockholm Marathon, GBG-varvet, Tjejmilen osv var inte mkt värt jämfört med ...Ja, vad det nu var för lopp??!!

Han nämnde alla möjliga celebriteter han stött på i både skidspår och på löpartävlingar, och då snackar vi alltså sådana som var med i landslaget! Jag satt fascinerat tyst och instämde att då är man ju verkligen en stjärna om man fått springa för landslaget! Som tur var stängde mina kollegor av rätt tidigt när löparsnacket drog igång så de avslöjade inte alla mina hemligheter....som att jag också lekt celebritet och sprungit för landslaget och visst är det något att vara stolt över och längtar tillbaka till att få göra...särskilt i dessa skadetider!

I övrigt är det snart 3 veckor utan löpning men imorgon har både Rubin och Pekka sagt OK till 5 km, tjohooo...måtte det bara kännas bra!