...efter att en hel vecka legat helt utslagen i influensa! Från söndag för en vecka sedan t o m fredag så har mitt liv bestått av värk i leder och muskler, en temperatur som pendlat mellan 38,5 och 39,7 och snorfloder som svämmat över och allt detta har toppats av en hosta som fått lungorna att krackelera flera gånger om... Desto skönare nu när det är över och jag återigen känner livet i kroppen och att sträcka sig efter ett vattenglas inte längre är en aktivitet som tar all ork som kan frambringas utan görs utan minsta reflektion!

Influesna -inte så bra! Vårsol -Jäv* bra! Vara frisk igen-Euforia!!!

8 dagar i sträck med oplanerad vila pga sjukdom blev ett tråkigt rekord som sattes! Det var med viss bävan jag tog mig ut på 30 min stapplande kom-igång-jogg! OCH ja, konditionen tar stryk av en veckas infektion och att konditionen är en färskvara blev återigen bekräftat. Det var både flåsigt och matta muskler MEN ändå någonstans skönt att kunna känna att man är på väg att komma tillbaka och att tröttheten inte beror på att det är något som ska bryta ut utan istället gamla rester som ska svettas ut! För att höja motivationen ytterligare fick jag ett paket på posten igår från min sponsor ASICS (se bild!) Härligt att i alla fall lukta på de nya löparskorna och känna på de nya kläderna...hoppas förstås innerligt på att få slita ut dem alla med besked under 2012!

Den vackra vårvinterdagen har också bjudit på en härlig cykeltur med hela familjen och med nybakade kanelbullar och varm choklad i picknickkorgen. Vi satte oss vackert på en klippa vid en sjö för att fika.... Blev dock inte så lugnt och fridfullt som man hade kunnat hoppats på för mitt ute på sjön på en livsfarlig marsis sprang två små 10-åriga flickor runt och lekte! Inga föräldrar fanns i närheten och de begav sig längre och längre ut... Visst, var en hel del folk längst strandkanten men knappast någon med utrustning som skulle kunnat få upp dem ur en vak! Jag kunde till slut inte med att se det hela längre utan letade mig fram ut på en udde och skrek åt dem att komma tillbaka. De verkade dock inte ha någon större förståelse för tanten på stranden och struntade i vad jag hade att säga... Jag bara hoppas jag slipper läsa om en drunkningsolycka i Nackareservatet i morgondagens tidning! Hur kan man missa att lära sina barn något så grundläggande? Eller visste de vilken fara de utsatte sig för men helt enkelt inte kunde se vilka följder det kunde få?!

Nej, dags att se vad ens eget barn råkat ut för... Lovisa har nu gått runt i en kvart och frågat vem som bitit i hennes tumme....
-Mamma, har du bitit i min tumme?
_Eh, nej Lovisa, det har jag inte!
-Men vem är det då som har bitit mig i tummen? Pappa, pappa, är det du som bitit mig i tummen?

Måste utredas vad som får henne att tro att någon bitit i henens tumme och dessutom utan att hon märkt det! Bara en av livets alla gåtor som en liten nybliven treåring måste finna svaret på...