Rubriken till höger under "senast" på www.marathon.se som lyder "Isabellah besviken efter 2.25.41" får nog många svenska marathonlöpare att titta en gång extra! Kan man vara besviken efter en mara på 2.25! Såklart man kan om man heter Isabellah Andersson och har motivationen och ett liv som är upplagt för att bli så bra som möjligt på att springa marathon och vet att man har kapacitet för bättre tider! MEN faktum kvarstår att 2.25 är ändå fruktansvärt bra och då menar jag inte bara ur ett svenskt perspektiv utan i världsklass helt enkelt!

Det går inte att bli annat än inspirerad av blotta tanken på att Isabellah kan ge Sverige en riktigt framstående placering på Martahon i sommarens London-OS! MEN, som alltid i sportens värld räcker inte hård träning och en vilja utöver det vanliga, rätt dag måste också infinna sig och det är ju det som gör all idrott så fantastiskt spännande! Hur stora favoriterna än är innan så är inte medaljen bärgad förrens tävlingen är slut....

Praktexempel på detta är förstås Susanna Kallur då hon fastnar i första häcken på häckfinalen i OS 2008 eller Usain Bolts tjuvstart i 100 m finalen på VM 2011. På marathon händer knappast något drastiskt så i början av loppet men väl en bit in kan ju en oförklarlig trötthet, mental eller fysisk, komma lika överraskande som en tjuvstart i en 100 m final. Det är ju det som gör att loppet lever alla 42 195 m!

Jag hade en dröm....det var att åka till Kenya med hela familjen under januari, bo på Isabellahs träningscamp och träna med stjärnan själv... Visst, jag är en vanlig människa så det hade blivit någon safari med familjen och inte 25 mil/vecka MEN hade tänkt att kunna träna på bra och sedan hänga med Isabellah till Dubai! Idén var inte ens min, kändes nog för avlägset för mitt vanliga liv att ta mig an något sådant, men när Isabellah och Lars kom med idén i somras så fick den förstås direkt fäste och började gro.... Tills jag i slutet av september fick svart på vitt på vilken rehab som krävdes för min skada....Bye Bye till den drömmen... ett litet litet frö har ju dock såtts och vem vet om den överlever en sommar till (o:?!

Kenya finns ju kvar och Dubai Marathon kommer nog gå av stapeln även nästa år, men vet inte om man ska hålla fast vid drömmar som krossats?Det ökar ju ändå risken att missa nya utmaningar som erbjuds och drömmar finns det gått om...

Imorgon är en annan dag... Träning kl 06.30, läkarbesök för ev ny MG därefter, Systemanalys av innovativa energikombinat, projektbeskrivning att skriva, lunch med samarbetspartners från Brasilien, förberedelse inför resa till Sundsvall på onsdag, barn att hämta på skola dagis, leverans av ny soffa, avskedsfest för jobbkompis på kvällen.... Och därtill mat på bordet, varma kläder och tak över huvudet...Ett liv som ter sig som en dröm för större delen av jordens befolkning!

SO, keep on dreaming....(MEN fastna inte i dem (o;!)