Tjejmilen i lördags blev verkligen en jättebesvikelse för mig resultatmässigt, en 7e plats med tiden 35.59... Har inte sprungit en mil så långsamt de senaste 5-6 åren )o;

Varför blev jag då så enormt besviken, kunde jag verkligen hoppas på så mycket mer efter den här skadedrabbade säsongen med minimalt av kvalitetsträning...?

Ja, faktiskt! Efter SM på 10 000 m kom jag nämligen till en riktigt duktig naprapat som hittade kotförskjutningar som gjort att vissa muskler som fäster ner mot svanskotan varit ikläm och därför inte fått de impulser som ska nå fram för att de ska arbeta som de ska, även högre upp fanns låsningar som behövdes knäckas till osv osv... Eftersom jag inte kan någonting alls om anatomin i kroppen så lät jag honom göra det han ansåg borde göras, hur mycket det än knakade och brakade och jag försökte inte ens förstå vilken muskel som var spänd och jobbade fel pga att den och den kotan satt snett!

OCH när jag redan dagen efter körde ett intervallpass så kunde jag för första gången på månader springa på så pass hyggligt att pulsen gick upp där den brukar kunna vara på intervallerna. Jag har dock inte än kunnat köra på den fulla intervallängden då jag forfarande får rätt ont efter varje kvalitetspass men hoppades väl ändå på att uthålligheten skulle finnas för en mil. På tjejmilen tog det dock helt stopp efter ungefär halva loppet, när jag kände hur det bara blev tyngre och tyngre och jag fick släppa dem jag hoppats kunna springa jämnt med så började jag dessutom spänna mig och fick enorm håll och ingenting funkade sista 3 km... Jag slet mig verkligen i mål efter ett helt fruktansvärt lopp, usch, bläh och fy! Nu lägger jag det bakom mig!

Tråkigt är det dock att sitta här när det är Finnkamp i Helsingfors imorgon, ett SM-silver på 10 000 m räckte inte då Tjejmilen var observationslopp eftersom det låg närmare i tiden!

Jag har dock sprungit Finnkampen 2007, (ej 2008 då jag var gravid), 2009 och 2010. Förra året fick jag dessutom dubbla, sprang både 5000 m och 10 000 m och satte PB på 10 000 m (34.15) och en andra plats efter ISabellah SÅ jag får tänka tillbaka på fjolårets kamp och försöka hitta motivation för att träna vidare!

Just nu känns det ändå ganska OK att slippa ligga på ett hotellrum i Helsingfors och ha prestationsångest över morgondagen utan istället se fram emot en skön hemmahelg med familjen. Jag ska dessutom på jobbresa månd-onsd så att vara iväg på landslagsuppdrag torsd-sönd hade inneburit nästan en vecka iväg från familjen... och kan dessutom köra ett 35 km pass imorgon vilket behövs för min marathonträning! SÅ, inget ont som inte har något gott med sig (o;!